Städa och fixa är mitt liv, de!

Jag är en städtant på jobbet.
Inte så att jag är kräkmagad och dånar av lite damm. Men jag poar och fixar. Ställer tillbaka återvinningslådor som hamnar fel, viker samman kartonger som slarvpellar bara släpper rakt ner på golvet, fixar tråkiga excel-filer, lägger kartotekkort i alfabetisk ordning, grejar, städar, plockar, fixar och är en ALLDELES FÖR JÄVLA DUKTIG TJEJ!

Jag är så där duktig att jag blir trött på mig själv. Om nu ingen annan bryr sig om att det dräller omkring en massa kaffekoppar överallt - varför ska nödvändigtvis jag måsta göra det och bära iväg dem till lunchrummet?!

Kanske för att man alltid får uppskattning om man gör sånt som inte ingår i ens sysslor? Kanske för att det är lika bra att göra små pet-uppgifter själv så att det blir rätt på en gång.
Kanske, kanske för att jag har ett märkligt kontrollbehov parat med ett aldrig sinande behov av uppskattning och bekräftelse.

Och framförallt: kanske för att det är roligare när det är snyggt där man är. Ska sluta analysera plock- och städbeteendet. Hellre vara en sån som städar än en sån som andra beklagar sig över som lat slarver. Tror jag... ska lämna kvar en kaffemugg på försök för att se hur farligt det kan vara. (Säg inget till någon!)