Jag har det inte värst

Efter fyra dagar på sjukhus är jagh nu tillbaka i verkligheten. Med ett inplastat ärr på magen och en trött kropp som inte riktigt vill acceptera att det är svårt att hosta, skratta och göra nummer två på toaletten.

Sjukhustiden gjorde mig uppmärksam på några saker:
* Mina problem är inte särskilt stora. Delade rum med En 68-årig kvinna som under vår tid tillsammans fick veta att hon fått tillbaka sin tumör i magen och att det inte var någon idé att operera. Inte att stråla heller. Så medan jag låg där och visste att jag skulle gå därifrån och bara vara ännu friskare än tidigare, så var det precis tvärtom för henne. Men det var jag som var sjåpig och gråtmild.

* Det är aldrig för sent att vara modig. Trots min gamla sprutfobi så lärde jag mig, trots en del tårar och motstånd, att ge mig själv sprutor. Den blodförtunnande medicinen ska jag fortsätta med hemma och jag försöker intala mig själv att det är nyttigt att göra saker man är rädd för - det är sånt som gör en till vuxen.

* Jag vet inte om jag är imponerad eller bara skeptisk till att så pass många människor tycker att det är en kul idé att arbeta som sjuksköterskor resp undersköterskor. Vad kan rimligen vara roligt med det jobbet? Bädda sängar? Dela ut medicin? Hantera patienternas ångest, nojor, blodiga sår och nedkissade lakan? Om det åtminsteon vore bra betalt, men nej!
Nä, jag är nog mest imponerad och övertygad om att jag saknar all tillstymmelse till Florence Nightingale-takter. Stickning, böcker och dagstidningar ligger på hög och jag kommer vara ohyggligt uttråkad om några veckor.

Tack för all uppmuntran! Det värmer! Och, som jag skrev här ovanför, det är inte särskilt synd om mig på det hela taget.