Bekymmer på posten

Tidigare år har julkortseländet inte varit något bekymmer – jag har helt enkelt slutat skicka dem. Och det är ett förhållningssätt som de flesta verkar acceptera. De som inte gör det khar redan hämnats genom att sluta skicka julkort till oss, men några trillar det ner i brevlådan varje år.

Men i år dök det upp ett nytt fenomen i mejllådan. Mängder med mejlade julkort från vänner som inte skickat julkort tidigare har i år lagt ner energi på kort där deras små barn var avfotograferade i juliga mössor. Jo, de flesta av våra vänner har små barn. Problemet? Jo: julkorten kan man ju strunta i. Men mejl ska ju väluppfostrade personer svara på. Helst så snabbt som möjligt.

Hur gör man då?

Alt. 1
Man uthärdar med sitt tidigare förhållningssätt och blir glad över korten men svarar inte.

Alt 2.
Man besvarar detta arbetade, ambitiösa foto-mejl med ett torftigt mejl i plain text med ett känrdfullt och ointressant God jul och gott nytt åt önskar agata med sambo. Vars torftighet var själva anledningen till varför det en gång slutades med julkort.

Alt 3.
Man får spatt, rusar runt efter digitalkameran och något att fotografera. Utan varken barn eller hund är det inte det enklaste uppdraget. Photoshoppar ihop något glittrigt och skickar iväg för att framsstå som en god människa.

Alt 4.
Kryper till korset. Upprättar en lista där alla julkortsskickarna skrivs upp för att nästa år skaffa värsta uppsättningen julkortspysselgrejer hos Panduro. Då jävlar!





Vad vi valde? Alt. 1 såklart. Jag är en principfast och lat person.