Toasitsen Namaste

Med jämna mellanrum drabbas jag av en enträgen uppfattning om att mina bloggläsare nog är jätteintresserade av toasitsarna i mitt hem. I dag är en sådan dag.



Ni minns väl att vi renoverade vårt badrum 2007? Då blev det en svart toasits.

Och några år senare var jag lite irriterad för den gick sönder i fästet. Va!? Ska inte toasitsar hålla typ för alltid?!

Och nu har det hänt igen. De där gummigrejjerna under höll inte, utan började smulas sönder i bitar. Sådär lagomt fräscht med tanke på vad som finns i närheten.

Så nu har jag köpt en ny. Lika svart. Lika blank. MEN med långsamstängande lock.

Kändes som en fin idé i butiken, men nu när sitsen är monterad och vi har provat funktionen under någon vecka så är jag lite tvivlande.
För den är låååååångsam. Lite så där zenbuddistisk, liksom.

Jag försöker se det som ett utmärkt tillfälle att prova mitt tålamod, men mina knipmuskler är väl inte direkt vad de varit en gång i tiden, så det är ofta inte rätt tillfälle att träna just då.

Men ljudet är fint och oslamrigt, så jag ska försöka stå ut.


Och upplevelsen i butiken ska vi inte tala om. När jag efter att ha stått i trettio minuter på den stora bygghandeln och försökt förstå vilken sits som passar till just vår toalett samtidigt som min femåring körde rally med den megastora kundvagnen och jag äntligen hade hittat rätt och bara skulle ta ut sitsen från hyllan så dök två personal upp och ställde sig och började plocka i något på hyllorna några meter bort. 
Precis när jag lade handen på kartongen säger den ene "Va haru för toa!?" Och jag förstod inte ens att han pratade med mig. 
Men något fick mig att titta dit och då stod två 25-åringar och tittade uppfodrande på mig. 
Jag tror att de menade "Hej, behöver du hjälp?" men de hade nog skolkat från den grundläggande försäljarlektionen. Haha! Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det!