Det här med språk

Eftersom jag dagligen jobbar med det svenska språket (Nä, jag vet. Det är inte alltid lätt att se när man snavar över mina felstavade ord och krångliga meningsbyggnader, men så är det) så är jag alltid intresserad av ord och synonymer och alternativa lösningar.

TT-språket har en fin liten sida man kan använda sig av när man grubblar, men det är inte alltid en kul lösning. Framförallt blir det knasigt när angloscismerna ska ersättas med svenska ord.

Rätta mig gärna om jag har fel med inte tusan är Windstopper samma sak som Vindtygsjacka. Det skiljer minst 20 år och ganska många modesvängningar emellan. För att inte tala om att materialet inte är det samma.
Jag kommer nog aldrig heller använda ordet Rullskridskor för Inlines. Samma sak där - det är inte samma sak. Rullskridskor åkte man på när det var 80-tal. Inlines därefter. Och T-tröja i stället för T-shirt är ju bara att byta en otymplighet mot en annan. Hellre då tischa, som väl kidsen säger idag...

En skrivlärare på högskolan föreslog en gång att jag skulle ersätta ordet spotlights med strålkastare i en text jag skrivit. Nope, svarade jag. Det är sannerligen inte samma sak.

Så jag letar vidare efter alternativa lösningar som fungerar i skrift.

Språkgnäll

Tänk att det skulle ta nästan 35 år innan jag skulle skaffa mig en rejäl språk-hangup. Sedan några månader klarar jag inte av missbruket av ordet man.

"När man är riktigt hungrig vill man alltid äta fiskbullar."
Nej, det vill man inte. Du vill det. Eller jag. Men man ska man använda när det verkligen handlar om allmängiltliga saker som gäller flera.
"När man är hungrig mår man bäst av att äta."

Och när man-radarn är påkopplad går det inte att lyssna på någon. Alla låter förr eller senare som idioter. Vad är det som har fått alla svenskar att göra sina egna ställningstaganden till allmänna?

Otroligt irriterande! Och vad värre är - jag är inte mycket bättre själv.

Dagens uppgift: träna på att säga jag istället för man.