I öronen

För några år sedan, särskilt innan barnen kom, lyssnade jag mycket på ljudböcker. Lånade CD-versioner på bibblan, la in på datorn och överförde sedan till min ipod. Den hängde sedan med på promenader och hemma. Så enkelt att ha boken i öronen när man stryker, tömmer diskmaskinen eller hänger tvätt.
På den tiden hann jag också läsa vanliga böcker när jag skulle sova eller kanske rent av mitt på en ledig lördag! Det hinner jag aldrig nu!

Sen kom det första barnet och det blev rätt opraktiskt att gå runt hemma med hörlurar på. Och promenaderna blev färre. Och podcastarna gjorde entré, så de få gånger jag kunde lyssna ostört (i bilen på väg till och från jobbet - om jag inte samåkte med maken) så lyssnade jag ikapp alla radioprogram jag inte hinner lyssna på annars.

Men häromveckan skaffade jag Storytel. Mest för att jag insåg att jag aldrig skulle hinna läsa min bokklubbsbok i tid annars, för vanliga böcker tar numer någon månad för mig att hinna med.

På några dagar hade jag läst ut den haussade "Min fantastiska väninna" av Elena Ferranta. Den var väl sådär, men svår som ljudbok för det är så många namn att hålla reda på och ingen namnlista att kunna gå tillbaka till i början av boken.


Den andra boken blev "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.
Tja. Nä. Jag tycker väl som många andra att de delar som behandlar skilsmässan var bra och med högt igenkänningsvärde. De delar som utspelar sig i en fjällstuga kändes lite mer obegripliga och framförallt när hon försökte blanda in lite Åsa Larssonskt deckarmanér med försvunnen kvinna och svart fjällsjö. Då blir det väldigt osammanhängande. Och sedan slutar den.

Men jag är biten! Nu ska här lyssnas på ljudböcker! Det bästa är att när jag vaknar mitt i natten kan jag nu fippla fram mobilen med hörlurar och sätta på en bok i mörkret i stället för att ta fram en bok och tända lampan och väcka barnen som sover i vår säng.