29 september 2005

Allt kan inte vara enkelt...

Försöker bestämma mig för hur jag verkligen känner inför beskedet att vi förmodligen inte kan få barn utan hjälp.
Egentligen borde jag vara förkrossad. Ringa alla mina vänner och gråta i telefonen.
Men jag är lite för rationell för sånt.
Gråta kan jag göra hemma och hur berättar man egentligen sånt här för någon?

Jag och sambon har i alla fall bestämt oss för att det inte är någon idé att vara hemliga längre. Omgivningen har undrat länge över frånvaron av barn. "Ni klär i barn" sa en gemensam vän när vi lekte med hennes fyraåring förra sommaren.
"Jo, vi vet." Har vi velat svara såna gånger. Men det har vi inte gjort. Utan istället lett lite krampaktigt och bytt samtalsämne. För det har varit lite svårt att prata om. Varför alla andra är inne på sitt andra och tredje medan vi inte har ett enda.

Nu vet vi vad det beror på och också hur vi kan gå vidare. Nu gäller det bara att orka berätta det för alla andra.

1 kommentar:

Anonym sa...

Men du! *skickar styrkekram*
/Cilla

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin