Jag behövde en lunchpåse ...

Något att bära matlådan i till jobbet. Men de flesta tygkassar jag har (För jag har sytt massor genom åren) är för stora. Lådan skakar runt och trillar kanske uppochner och frukten får krosskador.
Så nu tänkte jag sy en ny. Och länge hade jag spanat på japanese knot bag.

Så nu, på en ledig dag, blev det av.

Tyget är några loppisfyndade bitar i rejäl bomull.

Principen är att det ena handtaget är längre och träs genom det lilla handtaget. Då blir det ett bekvämt handtag att hålla i. Annars är det inget märkvärdigt med det här. 

• Lägg tyget dubbelt och klipp ut två bitar av varje tyg. 
• Sy samman handtagen och runt botten.
• Vräng insidan rät och stoppa in i den andra påsen och nåla ihop. 
• Sy fast kantbandet på ena sidan och saxa ur lite i kurvorna så blir det lättare att sy fast bandet snyggt på andra sidan.

Rött, prickigt foder och svarta kantband som veks in på insidan.

Så nu ryms en glaslåda med lock från Ikea i påsen. Nästa jag syr ska få bli aningen större så ryms den ännu bättre. Annars är det ju perfekta stickpåsar med den här konstruktionen! Eller för barnen att bära saker till skolan i. 

Saker jag gillar och samlingar som uppstår

Jag älskar verkligen loppis. Allt och inget kan finnas. Ibland får man leta livet ur sig och bästa gång finns allt man någonsin sökt efter på samma stället.

Allt på den här bilden har jag hittat på loppis. Fast fyndandet har ju pågått hela mitt vuxna liv... 

Ja, jag började gå på loppis i slutet av 1980-talet medan jag fortfarande var tonåring. Då var det inte lika pipulärt som i dag, och om jag hade haft lite mer koll så hade jag kunnat göra många fina fynd under en tid när ingen brydde sig om Stig Lindberg eller stringhyllor. För att inte tala om alla retrotyger från 1970-talet som alla hatade då

Längst till vänster står två ljusstakar och en piedestal som har blivit svarta i stället för den gräslig köttfärgade betsningen som var ursprunglig.

Ljusstakarna är nog hälften av fyra förlängningar till möbelben från början, men jag tyckte att de skulle bli fina som knubbiga ljusstakar till stora blockljus. Det ska stå ännu maffigare ljus på dem, men jag tog det jag hade hemma. 

I skåpet syns en del av mina små samlingar. Brudpar från tårtor är ett område. Liksom ekivoka muggar och flamencodansöser. Och i glaskupan har jag stoppat in ett gäng gamla köksbetonade leksaker. Syns inte  bra, så det kan nog komma ett nytt inlägg om dem.

Nu är vi klara!

För snart sju år sedan hade vi precis renoverat den blivande sonens barnrum.

Nu när jag tittar på de gamla bilderna blir jag helt fascinerad över hur lite leksaker han hade. Och det var verkligen något som bekymrade mig i början - att han inte skulle ha något att leka med!
Nu kan jag inte begripa att det varit så, när hans rum översköljs av märkliga plastleksaker, fula monsterhigh-dockor, papper, böcker, skräp, pyssel och legobitar.

Nu har vi gått igenom allt det och rensat ut mängder. De båda barnens rum har inretts och fyllts med saker och vi har försökt dela upp vem som ska ha vad från det gemensamma rummet. Och äntligen är vi klara. (Ja, eller i vintras. Men ibland tar det tid att få ut saker på bloggen.)
Det har tagit tid. För först skulle vi dela ett stort rum i två små rum. Och för att kunna göra det behövde det tömmas. Och för att kunna tömma så behövde vi köpa en barack som kunde fungera som varmförråd.
Så att vi nu står där vi är, med två färdiga barnrum, känns helt fantastiskt. Där de fått välja tapeterna själva.

Sonen ville ha ett naturrum. Och det mesta är fyndat begagnat. Och på den här bilden syns inte den fina fototapeten till höger där solen strilar ner i en björkskog.

Dottern ville ha fina fåglar på tapeten och jag hittade en silkesimitationmatta på auktion som passade både i storlek och färg. Dessutom sover hon i en våningssäng som inte syns på bilden.

Bilderna togs i vintras och sedan dess har rummen överfyllts med leksaker och prylar, så de är inte lika stylish som de här bilderna. Så de får ni inte se. ;-)

När jag var liten

...hade vi inte hjälm. Varken på cykel eller i slalombacken. Och absolut inte högst upp på hölassen hos mormorochmorfar, småbönderna i Norrbotten.

Och jag sörjer att mina barn aldrig kommer få uppleva detta. 

Det är de små detaljerna som gör det

Jag hade verkligen ingen plan på att komma hem med en rödfärgad kaffekvarn från loppis. Men nyfikenheten fick mig att titta närmare på den lilla metallskylten och där står: M. Bergström Adak. Och då var det kört. 

Något som kommer från lilla Adak i västerbottens inland måste få följa med hem. Efter lite googlande har jag också förstått att det handlar om en rätt produktiv tillverkare av kaffekvarnar i flera generationer. 

Och för något år sedan besökte vi fina vänners sommarstuga. Där maldes kaffet p en gamal kaffekvarn, och det var så rart så nu gör jag också det hemma ibland. Så den här ska inte bara bli stående som dekoration utan kommer snart komma till nytta. Tänkte även testa att mala kardemummakärnor rätt ner i kaffet i stället för att köpa dyrt, smaksatt kaffe. 

Sedan måste kaffet kokad eller bryggas i en pressobryggare eftersom det blev för grovt för kaffebryggaren. Men en pressobryggare kan man ganska snabbt hitta på vilken loppis som helst, så det är ingen större utgift. 

Vår start

I Norrland, mitt i Sverige där jag bor är våren på ingång, men det går långsamt. 

Jag och prinsen tog en promenad härom kvällen och inspekterade ett naturreservat i närheten av vårt hem. Och alens hängen har kommit, men än är det långt till vår. Isen ligger kvar på marken och inte skymten av några vårblommor någonstans. 

Men jag tycker väldigt mycket om den här årstiden när man kan se genom trädens grenverk. Det är så lätt att göra fina fynd då. Och det är mycket lättare att få syn på gamla husgrunder och rester av människor innan allt vuxit igen.

Och sommartiden innebär att det är förtrollande ljust ända till halv åtta på kvällen! 

Semmeltiden är förbi, men vi uppmärksammade den faktiskt

I år bakade vi inga semmelbullar. Orken tröt. I stället testade vi att baka kardemummamuffins och skar av locket för mandelmassa och grädde.

Funkade finfint. Och blev uppätet av alla utom av sonen som inte gillar kardemumma, grädde eller mandelmassa. Och då är det svårt att hitta något förmildrande med semlor.

Receptet googlade jag fram. Vilka kardemummamuffins som helst funkar nog. 

Tavla och drottning Sofia och fynd

Vackraste tavlan någonsin stod och väntade på mig på Kupan. Fast jag såg den först när jag var på väg därifrån och råkade kasta ett öga mot skyltfönstret. Där stod den! Utan ram, men med ett vackert stilleben.

Fina färger.
Vackert rosmotiv.
Och på krukan ett porträtt på drottning Sofia, som var gift med Oscar II. Tavlan uppges vara målad 1901. Då var hon fortfarande drottning över både Sverige och Norge.

Att jag själv kunde matcha med en petrolblå glasvas där ett fång rosor stod och vissnade var mer tur än planering.

Det bästa av allt - den kostade 50 kronor! 

Läsbart om invandrare

De senaste veckorna har jag lyssnat igenom Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg på Storytel. För drygt 20 år sedan läste jag dem för första gången, och de gjorde djupa avtryck i mig.
Strax efteråt såg jag musikalen Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm två gånger och blev oerhört förtjust. Och nu när jag lyssnar på boken hör jag sångerna i mitt huvud, så nu har jag även börjat lyssna på den igen på Spotify.

Två svenska mästerverk, både böckerna och musikalen.

Och bara en väldigt, väldigt dum människa kan undgå att dra paralleller till dagens flyktingsituation, där människor flyr fattigdom, krig, armod och förföljelse för att få ett tryggare liv. Och vi har mage att säga nej och stänga våra gränser.

Livet och det där

I höstas var livet tungt. Inte mycket medvind någonstans. Då skrev jag ett inlägg som sedan blivit liggande. För det kändes ovanligt privat och ovanligt svart. Och jag visste inte om jag ville publicera det alls, för det kändes som att det blev alldeles för sant då.
Nu börjar våren närma sig. Och när kuratorn på vårdcentralen äntligen ringde upp i januari så kändes det inte längre som att jag behövde hennes hjälp.

Jag har kommit upp ur gropen. Det är skönt. Och nu vågar jag publicera det jag skrev då:

Hösten trillar på. Vi rusar runt, renoverar, försöker hålla den värsta röran på avstånd, tar hand om barn varav den äldste fått en ADHD-diagnos och den yngsta knogar på med sin hörselnedsättning och sitt svårt eftersatta språk.
Numer är det ångorna som tar oss framåt, och någon energi är svår att hitta, även fast vi ibland försöker.
Tråkigast är att vännerna sakta försvinner bort.
Och jag förstår dem. Vi behöver ofta välja umgänge som passar barnen. För att vi inte orkar med fler ilskeutbrott än dem vi redan hanterar. För att vi alla behöver känna framgång oftare än vi gör nu.
Och då är det många runtomkring oss som glider längre ner i prioriteringsordningen.
Ofta landar vi i att umgås med dem som redan vet hur vi har det och som kan erbjuda ett opretentiöst umgänge över en laddning spaghetti och köttfärssås.
Men jag blir ibland ledsen när jag inser att det inte bara är vi som väljer bort, utan att vi blir bortvalda allt oftare.
Och ibland tänker jag att det kanske inte ens beror på mina barn. 

Utsökta broderier

En snabb vända på loppis resulterade i att jag kom hem med några örngott. Och det är kanske inte vad vi behöver i skåpen, men när de kostar fem kronor och är så utsökt arbetade så går det inte att låta bli. 
Fattar du! Hålsöm, vitbroderi och vackert broderade monogram för fem kronor styck! Det kostar inte ens en synål nu för tiden! 

Knytbanden är handfållade.

Och den fina kastsömmen där fram- och bakstycket sytts ihop är ljuvlig! 

Nu ska jag koka dem innan jag - i avsaknad av mangel - ska stryka dem släta. 

Finfint på julbordet

I höstas kom jag hem med en uppsättning fullständigt onödiga jultallrikar. Gustavsbergs jultallrikar från 1971 och framåt i design av Sven Jonson. Några tallrikar från 90-talet följde också med och då med en annan formgivare, Paul Hoff. De är inte riktigt lika tjusiga som de tidigare motiven, men om man är många så måste det finnas flera i skåpen.

(1974 har jag inte hittat, så den står nu på listan över viktiga loppisinköp.) 

Och på julafton, när alla hade tagit var sin tallrik, fick alla i uppgift att berätta ett roligt minne från det året de fick. Inte helt lätt, i synnerhet inte för mina barn som är födda på 2000-talet. :-D 

Men rätt kul uppgift som vi säkert kommer utveckla till kommande år. Nu ska jag bara försöka hitta plats för den här tallrikstraven... Först ska en större utrensning ske. Stay tuned!

Årets gran

Även i år har vi haft en gran hemma. För typ 20 år sedan hade vi plastgranar utan att skämmas, och de hängde nog med i fem-tio år. Men numer skulle jag inte kunna tänka mig en gran utan doft, så det blir givetvis en levande gran. Under de senaste åren har våra granar sett lite olika ut, men vi har aldrig testat kungsgran. De varker ser eller luktar tillräckligt äkta för min smak.

I år passade jag på att köpa gran en vardag när jag vabbade med en hängig son. Så för en gångs skulle fick jag inspektera och välja granar i dagsljus. Och fick då också se den vackra ladugården som är byggd i slaggstenar från en gammal masugn. Väldigt vackert i skimrande blågrönt.

Och granen blev perfekt. Det ryms ingen jättegran hos oss, så jag siktade in mig på den kortaste och tanigaste. Ett vanligt misstag vi gjort genom åren är att underskatta granens verkliga längd, så hemma måste den kapas på både höjden och bredden. Så blev det inte i år.

Hemma plockade jag fram alla vackra, antika pumlor och valde ut några. Alla får inte plats, dessvärre.
Några är ärvda, men de allra flesta har jag hittat på loppisar under åren. Och jag älskar dem varmt!

Opp amaryllis

Bästa blomman - Amaryllisen. Finns i många färgställningar hemma hos oss fastän julen är över.

Lästa böcker 2016

2016 blev det där året då jag äntligen började läsa böcker igen efter flera år av uppehåll pga barn. Och det är tack vare Storytel. Jag pluggar i mina hörlurar så ofta jag kan. På väg till och från jobbet, när jag hänger tvätt, stryker, syr, städar, promenerar, går på Ica eller bara får en stund över på egen hand med en stickning och en kopp kaffe ... När helst jag behöver vara mig själv för en stund - då lyssnar jag. Ibland blir det inte så koncentrerat och ibland råkar jag trycka igång ljudboken när hörlurarna ligger i fickan, så då blir det ett fasligt hoppande bakåt och framåt för att kolla var jag är.
Men på det stora hela har jag ändå lyckats mig igenom böckerna i listan här nedanför.

Alla lästa 2016

• "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg, dec-16 :-D
• "Freak - boken om Freddie Wadling" av Robert Lagerström, dec-16 :-)
• "I museets dolda vrår" av Kate Atkinson, dec-16 :-)
• "Kommer du tycka om mig då" av Lina Axelsson Kihlblom, nov-16 :-)
• "Glöm mig" av Alex Schulman, nov-16 :-)
• "Avig Maria" av Mia Skäringer, nov-16 :-)
• "Drick värmen ur min hand" av Bengt Ohlsson, nov-16 :-)
• "Från vaggan till deadline" av Robert Gustafson, nov-16 :-/
• "Vad ska en flicka göra" av Annika Lantz, nov-16 :-)
• "Fyren mellan haven" av M.L. Stedman, nov-16 :-D
• "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton, okt-16 :-)
• "Mitt liv som gift" av Anna Mannheimer, okt-16 :-)
• "I vargavinterns land" av Cecilia Ekbäck, okt-16 :-)
• "Skadad" av Cathy Glass, okt-16 :-)
• "Maskrosungen" av Sandra Gustafsson, okt-16 :-)
• "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg, okt-16 :-D
• "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmqvist, okt-16 :-)
• "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag, sept-16 :-/
• "Medan han lever" av Elaine Ekswärd, sep-16 :-)
• "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri, sep-16 :-)
• "Min fantastiska väninna" av Elena Ferrata, sept.16 :-)
• "Heja, heja" av Martina Haag, juli-16 :-/
• "Ung i ghettot" av David safier, juli-16 :-)
• "Herr Isakowitz skatt" av Danny Wattin, juni-16 :-D
• "Det mest förbjudna" av Kerstin Thorvall, juni-16 :-/
• "I skymningen sjunger koltrasten" av Linda Olsson, april-16 :-D
• "Min dotter Amy" av Mitch Winehouse, april -16 :-/
• "Liv efter liv" av Kate Atkinson, feb-16 :-D
• "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker, jan-16, :-D

Till toppen (:-D) hör: "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg"Fyren mellan haven" av M.L. Stedman"Liv till varje pris" av Kristina Sandberg"Herr Isakowitz skatt" av Danny Wattin"I skymningen sjunger koltrasten" av Linda Olsson"Liv efter liv" av Kate Atkinson"Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker

Tid för jul

Adventstiden är här. Vi började, som vi ofta gör, med att bjuda hem en flock vänner på adventsfika med glögg, kakor, gröt och skinkmacka. Mycket trevligt! Och inte lika pretentiöst som en middagsbjudning kan bli. Och inte lika arbetsamt som en fest. Jag älskar glöggmys!

I år ska vi fira jul hemma hos oss med många älskade släktingar. Å så vi, då. Det kommer bli skönt och roligt med alla gäster, även fast jag bävar lite. Jag är så dålig på det där omhändertagande värdinneskapet och vill egentligen helst gå i barndom när det är jul och läsa julklappsböcker och äta undangömda kakor i lugn och ro. 

Men det går ju inte när huset är fullt med folk och man ska ha på sig ledartröjan och dra igång måltider i rätt tid. Och så fort en måltid är avklarad och bortdiskad så är det dags att börja plocka fram till nästa fikastund. Och där emellan ska man helst komma på saker att göra och hålla barn på gott humör. De är till skillnad från mig, inte alls intresserade av att ligga och läsa böcker i lugn och ro. De vill umgås med kompisar eller åtminstone åka pulka eller skidor. Eller fika 

Men vi är många raska som kan det där med att styra upp julfirande, så det ska nog gå bra.

Men nu kommer den där månaden som jag gillar väldigt mycket. Nu ska jag dofta på hyacinter och pyssla med julklappar. Och samtidigt försöka renovera klart vårt sovrum... tänk att det alltid är något som ska renoveras i vårt gamla hus! 

Tid för jul

Adventstiden är här. Vi började, som vi ofta gör, med att bjuda hem en flock vänner på adventsfikat med glögg, kakor, gröt och skinkmacka. Mycket trevligt! Och inte lika pretentiöst som en middagsbjudning kan bli. Och inte lika arbetsamt som en fest. Jag älskar glöggmys!

I år ska vi fira jul hemma hos oss, med farmorfarfarmormormorfarochmorfarsfru. Å så vi, då. Det kommer bli skönt och roligt med alla gäster, även fast jag bävar lite. Jag är så dålig på det där omhändertagande värdinneskapet och vill egentligen helst gå i barndom när det är jul och läsa julklappsböcker och äta undangömda kakor i lugn och ro. 

Men det går ju inte när huset är fullt med folk och man ska ha på sig ledartröjan och dra igång måltider i rätt tid. Och så fort en måltid är avklarad och bortdiskad så är det dags att börja plocka fram till nästa fikastund. Och där emellan ska man helst komma på saker att göra och hålla barn på gott humör. De är till skillnad från mig, inte alls intresserade av att ligga och läsa böcker i lugn och ro. De vill umgås med kompisar eller åtminstone åka pulka eller skidor. Eller fika 

Men vi är många raska som kan det där med att styra upp julfirande, så det ska nog gå bra.

Men nu kommer den där månaden som jag gillar väldigt mycket. Nu ska jag dofta på hyacinter och pyssla med julklappar. Och samtidigt försöka renovera klart vårt sovrum... tänk att det alltid är något som ska renoveras i vårt gamla hus! 

Jag läste Underbara Claras blogg ...

Och hon är klok. Och mycket läsvärd. Oftast.
Emellanåt är hon lättsinnig, ointressant, navelskådande eller skriver bara om sånt som jag inte intresserar mig för. Men det är ju som med vilken vän och bekant som helst! Allt kan inte tilltala alla. Och allt behöver inte alltid kommenteras. Oavsett vad man tycker så kan man ju hålla god ton i sina kommentarer.
Så här skriver hon angående bloggkommentarer:

... jag tänker på bloggen mer som ett kafferep. Där bloggaren är värdinna och bjuder hem folk till sitt vardagsrum. Men att vissa gäster istället för att fika, prata och ha trevligt börjar anmärka på att bullarna är degiga i mitten, att fönsterna behöver putsas och att värdinnan hade en trevligare klädstil förra året. Och lite försåtligt frågar hur mycket socker värdinnan egentligen låter sina barn äta? Egentligen ganska oförargliga kommentarer – men ett oerhört ouppfostrat och otrevligt sätt att bete sig på när man är gäst hos någon.

Underbara Clara skriver oftast klokt.


Jag är väldans förskonad från besökare - och där igenom elaka kommentarer. Det blir ju så när man inte orkar hålla i bloggandet. Men jag förstår EXAKT vad hon menar. En blogg är ju inget väntrum hos landstinget där man kan ha synpunkter på exakt allt för att MAN MINSANN BETALAT VÅRDEN MED SIN SKATT. En blogg är ett privat initiativ som man får vara med och ta del av.


 

Rart från far

Den här fina nallen fick  jag nyligen av min pappa. Den har varit hans sedan han var lilliten och mest troligt är det min farmor som tillverkat den, någon gång i mitten av 1940-talet.

Öronen är gjorda av något som ser ut som vitt, mjukt kaninskinn. De randiga byxorna av tunt bomullstyg har fått nötta hål så krollsplinten tittar ut och många år nedpackad i låda har gjort den rara nallen lite skev.

Tillsammans med nallen fick jag också en fint broderad kudde med min pappas initialer och en käck ryttare i korsstygn. Broderi med räknade stygn var min farmors bästa gren så det här ligger hon säkert bakom. Handtaget högst upp gjorde kudden lätt att bära i en barnhand, men jag undrar så när den skulle användas. För min pappa gick inte på lekskola, och märkta, bärbara kuddar har väl oftast hört hemma där?

Jag inser att jag behöver klura ut någon lagningslösning så inte hela stoppningen trillar ut. Frågan är bara hur ...Sedan ska inget barn få röra den här fina nallen!

I öronen

För några år sedan, särskilt innan barnen kom, lyssnade jag mycket på ljudböcker. Lånade CD-versioner på bibblan, la in på datorn och överförde sedan till min ipod. Den hängde sedan med på promenader och hemma. Så enkelt att ha boken i öronen när man stryker, tömmer diskmaskinen eller hänger tvätt.
På den tiden hann jag också läsa vanliga böcker när jag skulle sova eller kanske rent av mitt på en ledig lördag! Det hinner jag aldrig nu!

Sen kom det första barnet och det blev rätt opraktiskt att gå runt hemma med hörlurar på. Och promenaderna blev färre. Och podcastarna gjorde entré, så de få gånger jag kunde lyssna ostört (i bilen på väg till och från jobbet - om jag inte samåkte med maken) så lyssnade jag ikapp alla radioprogram jag inte hinner lyssna på annars.

Men häromveckan skaffade jag Storytel. Mest för att jag insåg att jag aldrig skulle hinna läsa min bokklubbsbok i tid annars, för vanliga böcker tar numer någon månad för mig att hinna med.

På några dagar hade jag läst ut den haussade "Min fantastiska väninna" av Elena Ferranta. Den var väl sådär, men svår som ljudbok för det är så många namn att hålla reda på och ingen namnlista att kunna gå tillbaka till i början av boken.


Den andra boken blev "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.
Tja. Nä. Jag tycker väl som många andra att de delar som behandlar skilsmässan var bra och med högt igenkänningsvärde. De delar som utspelar sig i en fjällstuga kändes lite mer obegripliga och framförallt när hon försökte blanda in lite Åsa Larssonskt deckarmanér med försvunnen kvinna och svart fjällsjö. Då blir det väldigt osammanhängande. Och sedan slutar den.

Men jag är biten! Nu ska här lyssnas på ljudböcker! Det bästa är att när jag vaknar mitt i natten kan jag nu fippla fram mobilen med hörlurar och sätta på en bok i mörkret i stället för att ta fram en bok och tända lampan och väcka barnen som sover i vår säng.

Vad har ni på tapeten?

Hösten kom. Och med den en rejäl renovering.
Vi har laddat länge för att tömma ett stort rum som fungerat som mitt syrum, gästrum, förråd, arkiv, bibliotek etc etc.

Nu skulle det delas av och bli två barnrum och ett litet krypin som så småningom ska bli duschutrymme.

Men först skulle det som sagt tömmas ... Det tog ett drygt år och krävde att vi köpte en gammal skogskoja.

Men nu! Har vi anlitat en byggfirma som började med att flytta ett fönster. Därefter har två väggar spikats upp, ett innertak kommit på plats samt gipsskivor på väggarna.

Och nu har vi målat och tapetserat. Björktapeten sitter i det som ska bli nioåringens rum. Han vill ha ett naturrum har han sagt. Så det lär väl bli grönt därinne, skulle jag tro. Fototapeten hittade jag på Bauhaus.

Dottern, som här står och klappar på sin ljuva tapet, fick välja fåglarna själv. Jag tror att hon är nöjd med valet. Den kommer från Caselio.

Och i den lilla hallen satte jag upp en rulle Sandbergtapet som jag fyndat för några år sedan. Jag älskar harlequin-rutor!

På golvet målade vi med en grå golvfärg som jag blandat till själv av en tioliters burk med vit golvfärg som jag köpte på någon utförsäljning för några år sedan. Eftersom vita golv är helt kört i det här hemmet där dammsugaren inte kommer dö av utnötning så blandade jag i svarta färgpigment till jag blev nöjd. (Jag kan återkomma till det, för det var inte så enkelt som jag trodde. Färgpigmenten löste inte upp sig förrän de rollades ut på golvet, så nu har vi ett charmigt flammigt grått golv. Men jag tröstar mig med att det inte kommer synas under alla kläder, leksaker och mattor som snart kommer ligga utströdda här.)
De väggar som inte tapetserades målade vi med en ljust grå nyans som heter Gåsdun från Beckers.

Nu väntar vi bara på att hantverkarna ska återkomma och spika lister, montera element och dörrar så är det färdigt för inflyttning. Vi längtar! 

Blomglädje

Mina sommarblommor levererar än. Och en av mina bästa trädgårdsidéer är att ha två stora sålådor där jag strör ut sommarblommefrön. Där bjuds det blomprakt kan ni tro! Och det är så härligt att kunna plocka in generösa buketter utan att det gör något. 

Det enda som är trist är att min stora, perenna rabatt blir gräsligt färglös den här årstiden. Jag måste nog strö ut lite ringblommefrön där också...

Ingen sommar utan loppisbesök

Ingen sommar utan loppis. Fynden har blivit några stycken. I går kom vi hem från en tur då både man och den yngsta (som har fyllt sju år för några veckor sedan), följde med.

Två fina julgransprydnader fick följa med tillsammans med en fin förpackning änglahår. Kottarna och pinnarna med små, röda glaspärlor hittade jag tidigare i veckan. 

Jag har också hittat tre assietter av gammalt, svenskt ursprung. Den översta är från gustafsberg men saknar namn. Till vänster syns Venus från Gustafsberg och till höger Mas från Rörstrand. 

Fyra plåtburkar med vintrigt motiv kostade bara en tia och jag har ingen aning om, men fina är de!