I öronen

För några år sedan, särskilt innan barnen kom, lyssnade jag mycket på ljudböcker. Lånade CD-versioner på bibblan, la in på datorn och överförde sedan till min ipod. Den hängde sedan med på promenader och hemma. Så enkelt att ha boken i öronen när man stryker, tömmer diskmaskinen eller hänger tvätt.
På den tiden hann jag också läsa vanliga böcker när jag skulle sova eller kanske rent av mitt på en ledig lördag! Det hinner jag aldrig nu!

Sen kom det första barnet och det blev rätt opraktiskt att gå runt hemma med hörlurar på. Och promenaderna blev färre. Och podcastarna gjorde entré, så de få gånger jag kunde lyssna ostört (i bilen på väg till och från jobbet - om jag inte samåkte med maken) så lyssnade jag ikapp alla radioprogram jag inte hinner lyssna på annars.

Men häromveckan skaffade jag Storytel. Mest för att jag insåg att jag aldrig skulle hinna läsa min bokklubbsbok i tid annars, för vanliga böcker tar numer någon månad för mig att hinna med.

På några dagar hade jag läst ut den haussade "Min fantastiska väninna" av Elena Ferranta. Den var väl sådär, men svår som ljudbok för det är så många namn att hålla reda på och ingen namnlista att kunna gå tillbaka till i början av boken.


Den andra boken blev "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.
Tja. Nä. Jag tycker väl som många andra att de delar som behandlar skilsmässan var bra och med högt igenkänningsvärde. De delar som utspelar sig i en fjällstuga kändes lite mer obegripliga och framförallt när hon försökte blanda in lite Åsa Larssonskt deckarmanér med försvunnen kvinna och svart fjällsjö. Då blir det väldigt osammanhängande. Och sedan slutar den.

Men jag är biten! Nu ska här lyssnas på ljudböcker! Det bästa är att när jag vaknar mitt i natten kan jag nu fippla fram mobilen med hörlurar och sätta på en bok i mörkret i stället för att ta fram en bok och tända lampan och väcka barnen som sover i vår säng.

Vad har ni på tapeten?

Hösten kom. Och med den en rejäl renovering.
Vi har laddat länge för att tömma ett stort rum som fungerat som mitt syrum, gästrum, förråd, arkiv, bibliotek etc etc.

Nu skulle det delas av och bli två barnrum och ett litet krypin som så småningom ska bli duschutrymme.

Men först skulle det som sagt tömmas ... Det tog ett drygt år och krävde att vi köpte en gammal skogskoja.

Men nu! Har vi anlitat en byggfirma som började med att flytta ett fönster. Därefter har två väggar spikats upp, ett innertak kommit på plats samt gipsskivor på väggarna.

Och nu har vi målat och tapetserat. Björktapeten sitter i det som ska bli nioåringens rum. Han vill ha ett naturrum har han sagt. Så det lär väl bli grönt därinne, skulle jag tro. Fototapeten hittade jag på Bauhaus.

Dottern, som här står och klappar på sin ljuva tapet, fick välja fåglarna själv. Jag tror att hon är nöjd med valet. Den kommer från Caselio.

Och i den lilla hallen satte jag upp en rulle Sandbergtapet som jag fyndat för några år sedan. Jag älskar harlequin-rutor!

På golvet målade vi med en grå golvfärg som jag blandat till själv av en tioliters burk med vit golvfärg som jag köpte på någon utförsäljning för några år sedan. Eftersom vita golv är helt kört i det här hemmet där dammsugaren inte kommer dö av utnötning så blandade jag i svarta färgpigment till jag blev nöjd. (Jag kan återkomma till det, för det var inte så enkelt som jag trodde. Färgpigmenten löste inte upp sig förrän de rollades ut på golvet, så nu har vi ett charmigt flammigt grått golv. Men jag tröstar mig med att det inte kommer synas under alla kläder, leksaker och mattor som snart kommer ligga utströdda här.)
De väggar som inte tapetserades målade vi med en ljust grå nyans som heter Gåsdun från Beckers.

Nu väntar vi bara på att hantverkarna ska återkomma och spika lister, montera element och dörrar så är det färdigt för inflyttning. Vi längtar! 

Blomglädje

Mina sommarblommor levererar än. Och en av mina bästa trädgårdsidéer är att ha två stora sålådor där jag strör ut sommarblommefrön. Där bjuds det blomprakt kan ni tro! Och det är så härligt att kunna plocka in generösa buketter utan att det gör något. 

Det enda som är trist är att min stora, perenna rabatt blir gräsligt färglös den här årstiden. Jag måste nog strö ut lite ringblommefrön där också...

Ingen sommar utan loppisbesök

Ingen sommar utan loppis. Fynden har blivit några stycken. I går kom vi hem från en tur då både man och den yngsta (som har fyllt sju år för några veckor sedan), följde med.

Två fina julgransprydnader fick följa med tillsammans med en fin förpackning änglahår. Kottarna och pinnarna med små, röda glaspärlor hittade jag tidigare i veckan. 

Jag har också hittat tre assietter av gammalt, svenskt ursprung. Den översta är från gustafsberg men saknar namn. Till vänster syns Venus från Gustafsberg och till höger Mas från Rörstrand. 

Fyra plåtburkar med vintrigt motiv kostade bara en tia och jag har ingen aning om, men fina är de! 

Åååhh. Sommar!

Semesterns första dag har gått. Jag hann skura altanen, såga hål i räcket för att göra en liten omflyttning på vår hopplösa altan, hämta en gammal trampaymaskin som låg som bortskänkes på Blocket, fika med fin vän och åka till badplatsen med barnen och en vän till dem.
Det här kommer bli en fin semester.

Från slöjden

Jag kan inte motstå sånt här.

Ett litet blårutigt förkläde och en lika liten rödrutig slöjdpåsen. Båda med taffligt broderi men med den där påtagliga Nyttan som kännetecknade skolslöjdsalster i början och mitten av 1900-talet. 

Att jag har ett nästan exakt likadant förkläde efter min farfar och att min farmors initialer står på påsen spelar säkert in en smula. Och den lilla söta slummerkudden är ju bedårande! Alltsammans för 15 kronor! 

Spara och laga

Först såg jag bara en fin liten karott på loppisen. Ovanlig modell, men med en rejäl spricka. Men för 15 kronor kunde den vara värd ett köp, tänkte jag. Och när jag vände på karotten så blev jag kär. 

En gång i tiden slängde vi inte porslin bara för att det blivit en nagg eller krackeleringar. Inte ens när det blev en stor spricka slängdes Svala-karotten utan den fick en fin lagning. 

Svala från Rörstrand tillverkades 1897-1907 och har ett ljuvligt mönster. Och den här hade dessutom en ljuvlig lagning. Den fick följa med hem. 

Knappt synlig

Det är kanske lätt att tro att jag inte besöker några loppisar längre eftersom jag inte bloggar om det. Det är fel. Fast jag är en gnutta mer restriktiv med inköp, men det jag nog mest medveten om själv. Min make tycker nog att jag kommer hem med lika mycket som förr.

För den här finfina samlingen metallknappar, tre pärlemorknappar och några lagningsknappar betalade jag en dryg tjuga. 

Nu måste jag nog sticka mig minst en kofta så knapparna kommer till användning. Alternativt sälja några av dem ...

Sytt och lite sött

De senaste 20 gångerna som jag har satt mig vid symaskinen har det handlat om att lappa och laga. Jag är visserligen inte kräsen numer så all sömnad är välkommet, men det blir ju lite trist i längden.

Så när dottern ville ha en ny kulpåse med en katt på var jag inte svårövertalad. 

Det blev ett retrotyg med applikation på. 

Gullig, tycker jag själv. 

Dottern blev visserligen glad - men ville inte använda påsen utan fortsätter att ha sina kulor i plastpåsar. 

Tacksamt. :-)

Vår i luften

Våren är här.

Det spelas kula på trädäcket och snön har alldeles snart smält bort. 

Jag stickar inget och hinner inte med mer än möjligtvis någon enstaka dammsugning hemma. (Äh, vem försöker jag lura? Det är fan inte dammsuget hemma hos mig...)

Men jag ägnar en del tid åt att röja, rensa och tömma ett stort rum som snart ska vara i skick att delas i två till våra barn. Det tar ohyggligt mycket tid och kraft som inte alltid finns.

Men tussilagon blommar och fåglarna kvittrar och ljuset har återvänt. 

Livet rullar på

Två veckor har gått av min sjukskrivning efter operationen. Jag har blivit piggare och lite starkare men har fortfarande lite ont och är svårrörlig. I sakta mak försöker jag få lite saker gjorda, men känner mig ytterligt begränsad av att jag inte får lyfta. I synnerhet när jag eller något barn får krambehov eller när tvättkorgen behöver bäras upp på övervåningen.

Maken drar ett stort lass hemma och min fina mamma bodde hos oss första veckan. Det var ovärderligt. 

Men några stickkontakt är trots allt färdiga! Ett par sockor med falska flätor är färdistickade. De på börjades för drygt fem år sedan så det var på tiden! Jag är nöjd!

Och ett par muddar har jag också färdigställt. De är ojämnt stickade och förmodligen har jag hållit garnet olika för färgerna framträder inte lika. Men de ska filtas i maskin och då hoppas jag att de bli jämnare i utseendet.

Eftersom de påbörjades för ett drygt år sedan när vi hämtade lillasyster i Tjeckien så får de representera det senaste årets skumpiga, ojämna färd med påfrestande familjeliv. 

Nu återstår främst en kofta med lila garn och mönster från Drops. Men arbetet avstannade på grund av knasigt mönster, så vi får väl se hur långt jag kommer den här gången. 

I övrigt ser jag inte alls på några tv-serier som jag hade planerat. Det blir dag-tv, lite filmer på Viaplay och rätt många dokumentärer på SVT Play. Och det räcker bra!

Min framtida sjukskrivning

Jag har en inplanerad operation framför mig. En operation som innebär att jag sedan blir liggande i en månad som konvalescent. Och jag tror att det är nu jag ska göra allt som inte blivit gjort de senaste fem åren (sedan barnen kom) i form av stickande, bokläsande och tv-tittande.

Eftersom jag och maken är de sista i världen som inte skaffat Netflix så ska vi slå till på ett gratis provapå-abonnemang den där månaden. Och då ska jag se i kapp alla serier som jag aldrig tittar på. Wish me luck...

Böckerna som numer sällan blir lästa ligger i en meterhög trave och jag har mängder med stick-projekt som behöver avslutas.

Men mest troligt kommer jag att spela candy crush och slötitta på dag-tv.

Fast tipsa mig gärna om vilka serier jag måste binge-kolla på, för jag har som sagt ingen aning.



Operationen? Jo, det ska bli en hysterektomi för att komma till rätta med alla mina endometriosproblem. Och eftersom min livmoder aldrig riktigt varit på min sida så känns det faktiskt riktigt skönt att slippa den.

Tussilago kan du vara själv!

Jag hittade en rar kaffekopp med fat på loppis för ett tag sedan. Det är koppmodellen KB från Gustavsberg som Wilhelm Kåge skapade under 1920-talet och dekoren heter Tussilago.

Tussilago blev allt annat än hyllad när den kom i produktion. En så oansenlig blomma, ett ogräs, skulle aldrig sälja sa handelns representanter. 

Men det blev en framgång och serien var i produktion in på 1950-talet.

Ljus i mörkret

Äntligen är vintern här! Barnen kan vara ute och leka i snö istället för lera. Och mamman kan frysa islyktor i kakformar. Hurra!

Och allt blir ju roligare med lite matfärg. 

Lästa böcker 2015

Det här året går inte till historien som det när jag hann läsa böcker direkt.

Läslistan för 2015 är beklämmande mager men ser ändå ut såhär:

• "Mats och Anna bor inte här längre" av Helena von Zweigbergk. Nov-15 :-D

• "Äta kakan och ha den kvar" av Kristin Emilsson, aug-15 :-/

• "Stulen barndom" av Thomas Kanger, april-15 :-)

• "Expeditionen: min kärlekshistoria" av Bea Uusma, april -15 :-)

• "I tystnaden begravd" av Tove Alsterdal, april-15 :-)

• "Frihet" av Jonathan Franzén, mars-15 :-)

En förklaring kan vara att jag har lyssnat på väldigt många poddar i år, och inte ljudböcker.
En annan förklaring är att jag helt enkelt inte orkat ägna tid åt att läsa ut böcker som inte varit tillräckligt bra. Men den viktigaste anledningen är såklart att jag nu har två barn. Sånt tar tid. 

Så var mitt 2015

Det här året, alltså ... Som ju skulle bli en glädjefylld resa med en efterlängtad lillasyster och ett nytt familjeliv har visat sig vara en tuffare tripp än vi någonsin kunde ana.
Att adopterade barn har sina särskilda behov var ju ingen nyhet för oss, men vi har fått handskas med så oändligt mycket mer trygghetssökande och gränstestande än vad som egentligen är rimligt.

Och jag vet att andra syskon också testar och bråkar och är osams, men de har oftast en grundtrygghet med sig automatiskt. Mina barn grubblar nog omedvetet på om de kan känna sig trygga och om de verkligen får stanna hos oss. På riktigt.
Och då måste de såklart testa det. Om och om igen.
Och vi försöker ständigt intyga vår gränslösa, ovillkorliga kärlek till dem. Om och om igen. Men det räcker inte alltid. Och som förälder tär det mycket, mycket.

Vi började alltså året med en ny lillasyster som är glad och härlig på alla sätt. Det är storebrorsan också, så jag är verkligen lycklig över mina fina barn!

Sommaren var fin men kall. Vi var lediga länge eftersom vi kunde varva semester med föräldraledigt. Och vi ägnade en hel del tid i trädgården. 

Efter sommaren började jag jobba på ett nytt uppdrag men med samma arbetsgivare och det har varit ett lyft. Nya arbetsuppgifter är alltid roligt, och nya arbetskamrater är spännande.

Under sensommaren fick jag också veta att jag hade ett skrämmande lågt blodvärde och fick börja knapra järntabletter. Och vet ni, helt plötsligt började jag känna igen mig själv. Jag som trodde att den där trötta, bittra, gnälliga mamman som jag blivit var här för att stanna för gott. Att det på något sätt hängde samman med åldern och det slitsamma föräldraskapet att jag var arg, trött och hade liten inspiration och kraft. Det hade ju med blodvärdet att göra, och har nog varit så åtminstone ett år.

Hurra! Nu är jag på banan igen och det är fantastiskt! Inte ens gråa november, solbrist och tråkväder har kunnat rubba på det! Att sedan familjesituationen gör att jag knappt får tid att sitta för mig själv vid symaskinen eller vid något pyssel, det får jag hantera på något sätt.

Det var också året då vi skaffade oss ett fint trädäck framför huset och en barack som ska bli förråd.

Ja, så här såg det ut när baracken fraktades hem till oss. 

Och så här blev den på plats, med lite juliga dekorationer. Nu ska den fungera som praktiskt förråd medan vi renoverar i vårt hus.

Och så här såg det ut när trädäcket var en bit på väg. Vi använder det otroligt mycket och har flera sittplatser. 

Nästa år ska gå i hälsosammare banor. Och i glädjens tecken. Gott nytt år!

Julen är här. Och julgranspyntet ...

Julen står för dörren. Granen är inköpt och ska kläs vilken dag som helst. Jag har egentligen köpstopp för julpynt, men när jag hittar fina pumlor på loppis kan jag inte hejda mig. Som de här.

Även de här tjusiga spiralerna är ett loppisfynd. Spiral twist Icicles kallas de och ska bli fina på granen. Och de fick givetvis komma med hem för 30 kronor.

För att inte tala om de här, nytillverkade plåtstjärnorna som jag hittade på Indiska. Mycket fina och helt onödiga egentligen. Men jag blev kär ...

Och sedan ska givetvis mina andra fina pumlor plockas fram i ljuset.  

Rart och orart

Det fina med att gå på loppis är att man blir påmind om så mycket.

Som när det här rara lilla klädesplagget, ett så kallat livstycke i hård bomull, hängde på en galge för 15 kronor. Och jag tittade närmare på det och såg att det på insidan hade stämplats Sundsvalls barnavårdsnämnd.

Då svindlar det lite, för det här har ju inte burits av vilket lyckligt barn som helst. Barnavårdsnämnder omhändertog barn som for illa eller som inte passade in eller sköt till med bidrag till familjer som inte klarade sig själva.
I Nationalencyklopedin hittar jag följande fakta:

Barnavårdsnämnder fanns från 1902 till 1982. Kommunerna gjordes då skyldiga att ingripa i fall där barn for illa eller där barn och ungdomar gjort sig skyldiga till brott, skolk, tiggeri. Lagstiftarna tänkte sig att problem med barn och ungdomar skulle förebyggas genom fostran (behandling). Barnavårdsnämnderna fick också rätt och skyldighet att tvångsomhänderta barn. I samband med lagens tillkomst fick också kommuner och landsting skyldigheter att inrätta institutioner som barnhem och skyddshem. Enligt 1926 års barnavårdslagstiftning gjordes barnavårdsnämnderna obligatoriska och kommunerna blev skyldiga att inrätta sådana nämnder.

Senare försvann barnavårdsnämnderna till förmån för Socialnämnder med lite bredare ansvarsområden. Och livstyckena är sedan länge passé, men kanske bars de in på 60-talet när strumpbyxorna konkurrerade ut de kliiga strumporna som häktades fast med strumpeband på de små knapparna på sidorna.

Och de barn som en gång använt det här livsrycket är nu förhoppningsvis vuxna och hela människor.

Hej höst och hus på hjul

Det blev höst i år också. Med svampletande och vackra färger och pumpakarvande.

Men i år har jag verkligen försökt njuta av årstiden. Inte bara stressa igenom den på väg mot jul.

Helgen som gick blev jag stolt ägare till en gammal jaktkoja på hjul. Den ska i ett första skede agera förråd under vintern så att vi äntligen kan ta tag i en rumsrenovering som avstannat ... Eller, ärligt talat har den inte ens påbörjats eftersom vi saknar plats för att rymma allt som finns i det stora rummet nu. Gamla hus kan vara charmiga, men de kan också sakna torr och varm förvaring, som i vårt fall. 

Nu ska baracken bara dras hem för en grundlig storstädning så ska vi börja fylla lådor och ställa in för förvaring. Det ser jag fram emot! 

Tävla om ljusstakar

Ibland dyker det upp snyggare saker än andra i flödet. Som de här fina ljusstakarna från Artklart. Och nu går det att vinna två av dem om du går in hos Anna och deltar i hennes tävling.
Som jag har gjort!

Snyggt i sammet

Jamen, hur snygg är inte den här kudden från Åhlens?! Waterlily i snygg art deco-stil och mjuk sammet.
Såna skulle jag kunna fylla soffan med om det inte var för att:
1. Den kostar 249 kronor
2. Jag har ett rum fyllt med tyg.
3. Jag är sykunnig.
4. Jag inte behöver nya kuddar.

Och om jag inte hade vita, broderade lakan som gardiner jämt i vardagsrummet så skulle jag kanske kosta på mig fyra längder i samma tyg, men det har jag inte ens vågat kolla kostnaden för. Och. Jag har ju skåpen fulla av vackra, broderade lakan från förritiden. Så det är inte aktuellt. Men annars ...

Tord och Birgit bor liksom här nu

Vissa saker liksom bara talar till mig på loppis. Som den här hängaren där Tord. och Birgit. har hängt något. Förmodligen handdukar.

Den är lite sliten och smutsig och i mitt liv blir den lite konstig, för vi heter inte Tord. och Birgit. Och jag kommer inte kunna byta ut de maskinskrivna lapparna för de är så fina. De påminner mig om min farfar och hans ordningssinne. 

Eller så får de bara sitta kvar när vi hänger våra handdukar på den. Jo, så får det bli.