Har genom väggen lyssnat på en elak kollega hela dagen. Alltså, elak i den meningen att hon har varit arg som fan på ett nytt schema eller nya arbetsuppgifter eller vad det nu var.
Och kanske har hon rätt i att det inte är särskilt bra för arbetsmiljön att omplacera dem som inte vill och låta ovilliga att jobba kvar. Men med en grinig attityd är det faktiskt ingen som bryr sig.
Och med en röst som kan skära glas kan inge missa hennes utfall om chefer och kollegor, helt utan substans och relevans.
Och ingen orkar säga emot för hon är som en ilsken geting som sticker där hon kan.
Och till slut är det nog ingen som orkar lyssna på om det hon säger är rätt och riktigt, för hennes utfall blir bisarra.
Måtte jag aldrig låta så.
Skönt att kunna koppla in musikmaskinen och lyssna på trivsam musik istället. (Winnerbäck, blandade artister som sjunger på Jul i folkton, tomas anderssonwij... bland annat) Men jag tycker oerhört synd om de stackare som sitter i samma rum.
Och så blir jag politiskt korrekt och får dåligt samvete för allt jag skrivit här ovan. För givetvis är det synd om henne och hon behöver allt stöd hon kan få.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
aW.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar