Min fina farmor är död. Efter ett långt, strävsamt liv gick hon bort i dag 92 år gammal. Drygt 20 år efter farfar, 31 år efter sin mamma och 72 år efter sin pappa.
Sorgligt, men är man 92 år och dement så får det räknas till tidens gång.
Äldst i en syskonskara som bestod (ska det ju vara!) av flera bröder fick hon ta ansvar. Särskilt som de tidigt blev faderslösa.
Farmors drömmar om sjuksköterskeskola gick i stöpet och hon fick börja jobba som kantor och i klädbutik. Kanske var det där hennes intresse för kläder väcktes.
Farmor och farfar träffades redan i början av 30-talet, men höll sedesamt på sig tills de gifte sig midsommarafton 1942.
I dag har jag kvar mina minnen av en parant, pianospelande farmor med hög integritet och många vackra saker, som hennes vackra brudklänning, som hon senare färgade kornblå och kortade av vid knäna för att kunna använda den på fest.
Nu har hon fått träffa farfar igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så fint du skriver om din farmor, jag blir alldeles varm i hjärtat! Kram!
Godnatt kära farmor. Hon får det säkert fint dit hon kommer. Så lever hon vidare genom dig! Kram Anna
Fint om farmor. Hon verkar ha levt ett innehållsrikt liv. /Stella
(Intressant kvinna dessutom som var "Äldst av flera bröder" ;-))
Så fint du skriver om din farmor.
*Kram*
/Morgana
Oj, så gammal hon blev och vad kul att du har ett foto av henne som liten. Jag har bara min mormor kvar och henne håller jag hårt i, må hon leva till hon blir minst nittitvå hon med!
Skicka en kommentar