27 augusti 2009

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Min fina farmor är död. Efter ett långt, strävsamt liv gick hon bort i dag 92 år gammal. Drygt 20 år efter farfar, 31 år efter sin mamma och 72 år efter sin pappa.
Sorgligt, men är man 92 år och dement så får det räknas till tidens gång.
Äldst i en syskonskara som bestod (ska det ju vara!) av flera bröder fick hon ta ansvar. Särskilt som de tidigt blev faderslösa.
Farmors drömmar om sjuksköterskeskola gick i stöpet och hon fick börja jobba som kantor och i klädbutik. Kanske var det där hennes intresse för kläder väcktes.
Farmor och farfar träffades redan i början av 30-talet, men höll sedesamt på sig tills de gifte sig midsommarafton 1942.
I dag har jag kvar mina minnen av en parant, pianospelande farmor med hög integritet och många vackra saker, som hennes vackra brudklänning, som hon senare färgade kornblå och kortade av vid knäna för att kunna använda den på fest.
Nu har hon fått träffa farfar igen.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint du skriver om din farmor, jag blir alldeles varm i hjärtat! Kram!

mammagumman sa...

Godnatt kära farmor. Hon får det säkert fint dit hon kommer. Så lever hon vidare genom dig! Kram Anna

Anonym sa...

Fint om farmor. Hon verkar ha levt ett innehållsrikt liv. /Stella

(Intressant kvinna dessutom som var "Äldst av flera bröder" ;-))

Morgana sa...

Så fint du skriver om din farmor.
*Kram*

/Morgana

Lisa sa...

Oj, så gammal hon blev och vad kul att du har ett foto av henne som liten. Jag har bara min mormor kvar och henne håller jag hårt i, må hon leva till hon blir minst nittitvå hon med!

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin