När vi flyttade in i vårt hundraåriga hus för nio år sedan fanns det inte särskilt många saker kvar. Men i ett uthus stod det här symaskinsunderredet. Redan första sommaren spikade jag ihop en osnygg skiva av gamla spjälor och brädor.
I somras hade det gett upp rätt rejält och jag började spana efter ett marmorbord på loppis.
Till slut hittade jag ett rejält bord som visserligen inte riktigt var den färg jag tänkt mig, så jag köpte det inte. Bordet hade en rödbrun färg med lite aprikosa stråk som jag inte var jättesugen på, men jag kunde ändå inte sluta tänka att det kunde vara värt 175 kronor.
När en vän berättade att de hade en sågklinga som kunde skära i sten så beslöt vi oss för att dela på skivan, för hon behövde också något hållbart att lägga på sitt underrede.
Dagen efter, när jag åkte tillbaka för att köpa bordet hade loppisen just infört 75-procentig rabatt på ALLT.
Gissa om jag köpte det!
När det sågade itu upptäckte vi att det låg en plastaktig hinna ovanpå som gjorde ytan blank och slät. Den kunde man skrapa bort med lite våld, och då blev färgerna bättre.