En bekant till mig berättade häromdagen, när vi möttes på stan, att hon fått en kronisk sjukdom som innebär att hon måste skärpa sin kosthållning. Mer grönt och fibrer, mindre snabba kolhydrater och socker.
Men hennes man och barn tycker inte om den maten så hon måste laga särskild - nyttig - mat till sig och grönsaksfri mat till resten.
"Din man får väl laga sin egen mat eller äta det som bjuds" sa jag.
"Nä, han kan inte laga mat. Och om inte jag gör det så stannar han på någon sibylla på vägen hem. Och det är ju inte så bra." sa hon.
Eeh. Va?
Sa jag inte men mitt minspel avslöjade nog en del.
Jag är inte någon hejare på matte men följande ekvation är rätt lätträknad:
Om Make A inte kan laga mat. Men har mage att vara rätt kräsen kring vad Maka B väljer att tillaga. Då får Make A antingen lära sig laga sin egen mat eller tillämpa principen Ät och tig.
(Dessutom lät det som om hela familjen skulle må rätt bra av att äta lite nyttigare, men det sa jag inte...)
aW.jpg)
10 kommentarer:
Ibland behöver man inte säga något, man bara häpnar, och jag har sett hur de ser ut som stannar vid Sibyllan på vägen hem :) Kram!
Men jösses. Vad ledsamt det är med alla dessa män (ja, oftast i alla fall) som inte klarar att ta normalt vuxet ansvar, typ fixa sig mat på daglig basis. Och det fascinerar mig faktiskt att det finns så många kvinnor som ställer upp på det och låter sina män slippa med undanflykten att de "inte kan". Det är ju inte hjärnkirurgi direkt.
När jag träffade min fd man, var det han som kunde laga mat, och jag - jag kunde bara laga ett par rätter...
Så länge vi bodde ihop var det han som lagade maten - och han var verkligen fantastiskt duktig på matlagning. När vi till slut skilde oss kunde jag fortfarande bara laga ett par rätter, och det gick ju ett tag... men mest av allt så saknade jag att äta god mat - varje dag!
Så till slut så började jag lära mig att laga mat, och med tiden blev jag rätt så duktig på det, och tycker t o m att det är roligt.
Kanske är det dags för henne att låta honom ta ansvar för vad han äter, och var han äter:)
Men visst, i slutändan är det ju hennes beslut:)
Vi tillämpar principen att den som lagar maten är den som bestämmer... Väldigt praktiskt :) Och alla äter samma mat. Vissa undantag finns förstås. Vi bor i grynkorvsbältet så det kan hända att den för vissa byts mot en eller annan köttbulle.
Sorgligt att maken inte kan stötta och ta ansvar som vuxen!
Håller med dig!
Jag kan trots allt förstå... Det är inte roligt att laga mat till någon som inte tycker om. Då vill man sluta laga mat. Eller anpassa sig och göra mat som alla blir glada av. Men det bästa är förstås att hitta nyttig mat som alla gillar :)
Äh, om små och stora barnrumpor inte kan lära sig att äta det de blir serverade får de fixa egen mat. Jag är så glad att jag har en sambo som äter allt man ställer fram, tydligen få förunnat :)
Jag kan bara hålla med. Här hemma tillämpar vi också principen "tig och ät". Mycket praktiskt. Möjligen kan man ta undan lite köttfärs innan man lägger i chilin, löken eller vad som nu inte faller delar av familjen i smaken, men aldrig att jag lagar både korv och köttfärssås för att alla ska bli nöjda.
Nej, ät eller gå hungrig är min devis. Det funkar bra på både maken (36) och sonen (snart 3) :)
Instämmer 100%
Idiot till karl If u ask me!
Hon måste lära sig att ställa lite krav, basta. Och han lära sig laga mat så om hon trillar av pinn vad händer då. Naj naj skärpning!
Skicka en kommentar