Då och då hamnar jag i down-perioder när jobbet känns trist. Så är det nu. Jag skulle hellre vara hemma, sticka lite, avsluta och påbörja några syprojekt, rensa garderober och dricka kaffe framför förmiddagsprogrammen på tv.
Nu får jag lite dåligt samvete gentemot mitt jobb, för det är riktigt roligt. Faktiskt. Men enda gången arbetsplatsen nämns på min blogg är när jag längtar bort. Så är det givetvis inte alltid.
Det är inte jobbet det är fel på, det är mig. ;-)
Och möjligtvis några av mina kollegor som genom sin blotta uppenbarelse får mig att - förgäves - famla efter rundstickorna...
Andra bloggar om: jobbet, längtan bort, jobbless
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
aW.jpg)
3 kommentarer:
Det är helt naturligt. Ledighet blir lätt beroendeframkallande. :-)
Men jag undrar över det där med stickorna... har du såna otrevliga kollegor att du vill ta kål på dem eller är det så enkelt att de inpirerar till handarbete??
Hahaha! Så illa är det inte att jag vill ta dem av daga. De inspirerar mig mer till handarbete. Som jag ju inte har tillgängligt på jobbet.
Har en dröm... om att jobba med det jag tycker om, inredning och så... suck. Då skulle jag också vara mycket gladare på jobbet. ;-)
Skicka en kommentar