Vart tar tiden vägen?

Ute på bron står en pappkasse fylld med mossa, lummer, lingonris och lite granris. Det plockade jag redan förra helgen, men har knappt hunnit titta på det.

Nyss letade jag fram några nödtorftiga ljusstakar för att åtminstone få lite adventskänsla. Två stjärnor har jag tvingat upp i fönstren, men jag borde verkligen leta reda på ett gäng till.

Nästa helg ska det bjudas på glögg till ett helt gäng, och jag vet inte riktigt när jag ska hinna baka allt som ska finnas på buffébordet. För att riktigt toppa den helgen så ska vi ha julfest på jobbet på fredagen och jag är - suprise! - med i festkommittén som måste finnas på plats innan, planera och fixa och helst städa efter.

Lite för mycket att göra alltså.

Och ändå så blev jag alldeles nyss jättebesviken när min pappa ringde och tyckte att vi skulle strunta i julklapparna till de vuxna i år. "Alla ägnar ju ändå bara en massa tids åt att springa runt och tvångsköpa saker till varann som vi alla kan köpa själva." Sa han.
Jag sa ingenting, men tänkte "Nä. Faktiskt inte. Jag gillar att köpa julklappar, att fundera och klura och komma på personliga och roliga klappar till var och en."
Gärna tidigt på hösten. Så synd att han har tyckt att det varit ett sånt stort bekymmer. Och så synd att det bara är min bror som har barn som man nu får köpa klappar till. Är det några som inte har vett att glädja sig över alla klappar så är det väl små barn?

Nä, jag tror att jag struntar i den här dealen. Om inte någon annan vill ge bort klappar så slipper de väl, men jag tåänker faktiskt fortsätta ge bort roliga saker till de jag bryr mig om - även om de inte är fem år längre.