Ute på bron står en pappkasse fylld med mossa, lummer, lingonris och lite granris. Det plockade jag redan förra helgen, men har knappt hunnit titta på det.
Nyss letade jag fram några nödtorftiga ljusstakar för att åtminstone få lite adventskänsla. Två stjärnor har jag tvingat upp i fönstren, men jag borde verkligen leta reda på ett gäng till.
Nästa helg ska det bjudas på glögg till ett helt gäng, och jag vet inte riktigt när jag ska hinna baka allt som ska finnas på buffébordet. För att riktigt toppa den helgen så ska vi ha julfest på jobbet på fredagen och jag är -
suprise! - med i festkommittén som måste finnas på plats innan, planera och fixa och helst städa efter.
Lite för mycket att göra alltså.
Och ändå så blev jag alldeles nyss jättebesviken när min pappa ringde och tyckte att vi skulle strunta i julklapparna till de vuxna i år. "
Alla ägnar ju ändå bara en massa tids åt att springa runt och tvångsköpa saker till varann som vi alla kan köpa själva." Sa han.
Jag sa ingenting, men tänkte "
Nä. Faktiskt inte. Jag gillar att köpa julklappar, att fundera och klura och komma på personliga och roliga klappar till var och en."
Gärna tidigt på hösten. Så synd att han har tyckt att det varit ett sånt stort bekymmer. Och så synd att det bara är min bror som har barn som man nu får köpa klappar till. Är det några som inte har vett att glädja sig över alla klappar så är det väl små barn?
Nä, jag tror att jag struntar i den här dealen. Om inte någon annan vill ge bort klappar så slipper de väl, men jag tåänker faktiskt fortsätta ge bort roliga saker till de jag bryr mig om - även om de inte är fem år längre.
En avlång Sarpanevagryta ser man inte varje dag. Men nu kan jag göra det, eftersom den låg i en klapp till mig och maken.
Fyra av Coops Lindbergskoppar hittade också rätt.
Ett litet siluettporträtt och två tunna pannlappar kommer också hitta sina platser.
Den fyraåriga brorsdottern har önskat sig saker som är rosa i julklapp.
Hoppas det duger.
Ja, är han musikintresserad så är den perfekt. Öppnar man den beiga pärmen hittar man en inbunden årgång av Orkesterjournalen från 1942. All orkesterinformation man lämpligen kan efterfråga på ett och samma ställe.
Hur tänkte jag nu?
Och min mamma hade gjort finaste loppisfyndet! En vacker skyttel från 1783 och bokstäverna MPD är numer min. Det ser ut som om den är gjord i ek, och den har en lite ovanlig modell med rundade spetsar.
Och de hopknåpade tvålarna kom från syskonbarnen. Ljuvligt glittriga! Men så blir det när en 3- och en 5-åring får bestämma.
Det ena syskonbarnet önskar sig hett en spindelmannendräkt i julklapp.
Nä, om man skulle tänka på refrängen och gå till sängs med bäddsockar, bettskena och senaste numret av Hemslöjden som låg i lådan i dag.
Alla klappar är nu klara. Och roligast av allt var när jag hittade en gammal märkapparat på jobbet som jag lånade med mig hem. Mååånga av klapparna har fått fina namnlappar i stället för de trista dekalerna som finns att köpa. (I just den här klappen döljer sig en stilig dragspelsbasker. Men berätta inte det för min mamma.)
aW.jpg)
