Livet och det där

I höstas var livet tungt. Inte mycket medvind någonstans. Då skrev jag ett inlägg som sedan blivit liggande. För det kändes ovanligt privat och ovanligt svart. Och jag visste inte om jag ville publicera det alls, för det kändes som att det blev alldeles för sant då.
Nu börjar våren närma sig. Och när kuratorn på vårdcentralen äntligen ringde upp i januari så kändes det inte längre som att jag behövde hennes hjälp.

Jag har kommit upp ur gropen. Det är skönt. Och nu vågar jag publicera det jag skrev då:

Hösten trillar på. Vi rusar runt, renoverar, försöker hålla den värsta röran på avstånd, tar hand om barn varav den äldste fått en ADHD-diagnos och den yngsta knogar på med sin hörselnedsättning och sitt svårt eftersatta språk.
Numer är det ångorna som tar oss framåt, och någon energi är svår att hitta, även fast vi ibland försöker.
Tråkigast är att vännerna sakta försvinner bort.
Och jag förstår dem. Vi behöver ofta välja umgänge som passar barnen. För att vi inte orkar med fler ilskeutbrott än dem vi redan hanterar. För att vi alla behöver känna framgång oftare än vi gör nu.
Och då är det många runtomkring oss som glider längre ner i prioriteringsordningen.
Ofta landar vi i att umgås med dem som redan vet hur vi har det och som kan erbjuda ett opretentiöst umgänge över en laddning spaghetti och köttfärssås.
Men jag blir ibland ledsen när jag inser att det inte bara är vi som väljer bort, utan att vi blir bortvalda allt oftare.
Och ibland tänker jag att det kanske inte ens beror på mina barn.