Livet och det där

I höstas var livet tungt. Inte mycket medvind någonstans. Då skrev jag ett inlägg som sedan blivit liggande. För det kändes ovanligt privat och ovanligt svart. Och jag visste inte om jag ville publicera det alls, för det kändes som att det blev alldeles för sant då.
Nu börjar våren närma sig. Och när kuratorn på vårdcentralen äntligen ringde upp i januari så kändes det inte längre som att jag behövde hennes hjälp.

Jag har kommit upp ur gropen. Det är skönt. Och nu vågar jag publicera det jag skrev då:

Hösten trillar på. Vi rusar runt, renoverar, försöker hålla den värsta röran på avstånd, tar hand om barn varav den äldste fått en ADHD-diagnos och den yngsta knogar på med sin hörselnedsättning och sitt svårt eftersatta språk.
Numer är det ångorna som tar oss framåt, och någon energi är svår att hitta, även fast vi ibland försöker.
Tråkigast är att vännerna sakta försvinner bort.
Och jag förstår dem. Vi behöver ofta välja umgänge som passar barnen. För att vi inte orkar med fler ilskeutbrott än dem vi redan hanterar. För att vi alla behöver känna framgång oftare än vi gör nu.
Och då är det många runtomkring oss som glider längre ner i prioriteringsordningen.
Ofta landar vi i att umgås med dem som redan vet hur vi har det och som kan erbjuda ett opretentiöst umgänge över en laddning spaghetti och köttfärssås.
Men jag blir ibland ledsen när jag inser att det inte bara är vi som väljer bort, utan att vi blir bortvalda allt oftare.
Och ibland tänker jag att det kanske inte ens beror på mina barn. 

Sytt och lite sött

De senaste 20 gångerna som jag har satt mig vid symaskinen har det handlat om att lappa och laga. Jag är visserligen inte kräsen numer så all sömnad är välkommet, men det blir ju lite trist i längden.

Så när dottern ville ha en ny kulpåse med en katt på var jag inte svårövertalad. 

Det blev ett retrotyg med applikation på. 

Gullig, tycker jag själv. 

Dottern blev visserligen glad - men ville inte använda påsen utan fortsätter att ha sina kulor i plastpåsar. 

Tacksamt. :-)

Rart och orart

Det fina med att gå på loppis är att man blir påmind om så mycket.

Som när det här rara lilla klädesplagget, ett så kallat livstycke i hård bomull, hängde på en galge för 15 kronor. Och jag tittade närmare på det och såg att det på insidan hade stämplats Sundsvalls barnavårdsnämnd.

Då svindlar det lite, för det här har ju inte burits av vilket lyckligt barn som helst. Barnavårdsnämnder omhändertog barn som for illa eller som inte passade in eller sköt till med bidrag till familjer som inte klarade sig själva.
I Nationalencyklopedin hittar jag följande fakta:

Barnavårdsnämnder fanns från 1902 till 1982. Kommunerna gjordes då skyldiga att ingripa i fall där barn for illa eller där barn och ungdomar gjort sig skyldiga till brott, skolk, tiggeri. Lagstiftarna tänkte sig att problem med barn och ungdomar skulle förebyggas genom fostran (behandling). Barnavårdsnämnderna fick också rätt och skyldighet att tvångsomhänderta barn. I samband med lagens tillkomst fick också kommuner och landsting skyldigheter att inrätta institutioner som barnhem och skyddshem. Enligt 1926 års barnavårdslagstiftning gjordes barnavårdsnämnderna obligatoriska och kommunerna blev skyldiga att inrätta sådana nämnder.

Senare försvann barnavårdsnämnderna till förmån för Socialnämnder med lite bredare ansvarsområden. Och livstyckena är sedan länge passé, men kanske bars de in på 60-talet när strumpbyxorna konkurrerade ut de kliiga strumporna som häktades fast med strumpeband på de små knapparna på sidorna.

Och de barn som en gång använt det här livsrycket är nu förhoppningsvis vuxna och hela människor.

Trött

Det som utåt sett ut som en härlig föräldraledighet har egentligen varit något helt annat. Visst, vår nya lillasyster är en glädje som hann med att fylla sex år under sommaren.

Den åttaårige storebrorsan är också en glädje och fröjd, men har inte haft förmågan att ta emot lillasyrran med öppna armar. Han är sedan tidigare ett explosivt litet barn och har haft många orsaker att bli arg det senaste halvåret. 

Precis alla motgångar hamnar utåt och slutar med snabb ilska och handfast vedergällning - även de gånger det inte är vi i familjen som orsakat ilskan.

Vi har ägnat så mycket kraft och tid åt detta. Och har nu också tagit hjälp utifrån, för allas skull. Och främst för våra älskade, efterlängtade barns skull.

I slutet av sommaren fick jag också veta efter ett läkarbesök att jag har ett mycket dåligt blodvärde. Det låg på 81 när provet togs. 

Så orkeslösheten, sömnbehovet, andfåddheten, hjärtklappningen och det som jag upplevt som dålig kondis fick sannerligen en fysisk förklaring. 

Det har inte varit optimalt med en orkeslös mamma och ett krävande familjeliv. 

Nu återstår några dagar av min föräldraledighet och sedan ska jag vila upp mig på jobbet. Och med hjälp av järntabletter ska hb-värdet jobbas upp och kanske kan den här hösten bli en riktigt kreativ period. Det var länge sedan det fanns riktigt med ork för stickning, läsning, pyssel, mannen och roliga projekt.

När vi hälsade på hos trollen

En av sommarens fina utflykter gick till Trolska skogen i Mellanfjärden. Det är en charmig slinga i skogen där man möter både konstgjorda drakar i kolossalformat och levande vättar och troll.

Och mindre individer fick klättra i trollets fantastiska snuttefilt som han hade tappat bort.

Att få bjudas in i sagornas värld och få uppleva små och stora underverk när man går genom en fin, svensk skog på byggda spångar är en fantastisk känsla.

En utflykt som varmt rekommenderas för stora och små.

PS.
Hela Mellanfjärden är väl värt ett besök. Det är ett härligt litet fiskeläge i Hälsingland som är värd ett besök. Restaurang, hotell, hantverksaffär och sommarteater finns det där för den som verkligen vill ha en upplevelsedag för hela familjen.

Dallrigt

Det var ett tag sedan jag hittade den här fantastiska kokboken på loppis. Vem, med minsta fäbless för kitsch, kan motstå en kokbok om Jell-O?

 Inte jag. 

Och när sonen häromdagen började tjata om att göra slajm så insåg jag att tiden var mogen. Vi skulle inte göra slajm, men det närmaste man kan komma i matväg. Vi skulle göra jello.
Men han motsatte sig hårdnackat att vi skulle blanda ner något mer tuggvänligt som fruktbitar, så vi nöjde oss med en skvätt mycket konstgjord jordgubbssmak. Och så skulle vi välja färg. Den blev orange. Såklart. Om sonen själv får välja.

Tio gelatinblad, fem dl vatten och några dl socker. kok ihop och röra samman. Sen hällde vi ner den i en gammal aladåbform och sedan fick den stå i kylskåp över natten medan det tjatades något kopiöst om att få smaka.

Han fick vänta ända till förmiddagsfikat dagen därpå.

Efter att ha tagit en tugga sa han väluppfostrat "det är äckligt" och vägrade äta.

Så nu har vi rätt mycket orange jordgubbsjello över om någon vill ha ...

 

Har jag nämnt att jag har semester? I sju veckor. Det känns helt okej.

Mitt sommarlov ...

Skolavslutning. Som nybörjare har jag hela dagen insett att det saknas rutin i familjen på det här området, fastän jag och maken har minst 24 års egen erfarenhet av skolavslutningar.

Nå, vi får väl se årets avslut av F-klass som ett genrep.

Vi har i alla fall bakat så vi kan bjuda farmor och farfar på sommarlovsfika. 

Fatet har jag gjort på min keramikkurs genom kavling. 

Hipp hurra

Jag har fyllt år. Ännu ett att lägga till den samlade erfarenheten.

Det gjorde inte särskilt ont den här gången. Min 40-årskris upplevde jag när jag trillade över kanten och blev just 40. Det är lite pinsamt att erkänna något så väntat och stereotypt, men det händer ändå något mentalt när man hamnar så påtagligt mitt i livet. Nu har krisen gått över, men ju äldre jag blir desto dödligare känner jag mig. Och det är inte alltid bekvämt.

Gårdagens fölsedag firades lagomt stillsamt med toppenfina paket, prinsesstårta som efterrätt och en arg sexåring till frukost.

Och när jag tänker efter så kan ingen födelsedagspresent uppvägas mot den fina gåvan jag fick för 955 dagar sedan då jag första gången träffade mitt fina barn.

Vabbverksamhet

Jag vabbar igen. Fast den här gången är det med en liten kille som stukade ena knät i slalombacken. Jobbigt och ont, men jag är snudd på euforisk över att han inte bröt något.
Idag har vi spelat alla Xbox-spel vi har som inte hör till kinecten eftersom hopp och studs inte funkar. Och titta på melodifestivallåtar på youtube. Och sett på film.
Och så har vi bakat choklad-minicupcakes med chokladfrosting och chokladplattor ovanpå. (Jag utgick från det länkade receptet. sen improviserade jag vilt.)
Sen bjöd vi hit sportlovslediga vänner.

Så skönt det är att vabba ett barn som inte smittar.

Om benet fortfarande är orörligt i morgon ska vi gå på bio. Jag har redan bokat biljetter till Tingeling. På platser där man kan sträcka ut benet framför sig.

Kalas och kakor

I dag har vi haft 6-årskalas här hemma. Familjens yngste talang hade nio kompisar på besök som lekte, åt godis, glass och lekte dansstopp. Därefter avslutade vi med skattjakt utomhus i blötsnön och lite grillning av marshmallows på eldkorgen.

Väldigt lyckat, men tillställningen lämnade inte direkt något utrymme för fotografering. Det är fullt upp med att hålla ordning på alla tio. Någon slår sig, någon annan behöver hjälp att kissa, någon vill inte vara med och någon vill göra något annat. Jag är full av beundran för alla som arbetar med förskolebarn!

Men mitt kakfat fylldes med sockerstinna saker och glassen föll i god jord.
Nu slappar vi framför en brasa innan det är dags för den här mamman att ta sig samman och gå ut på promenad. Det var inte bara barnen som lät sig väl smaka av allt socker.

I övrigt funderar jag på var världen är på väg. Hur kan det komma sig att så många är så dåliga på att göra analyser av omvärlden innan de börjar hojta om sina egna anala rättigheter? Jag tänker givetvis på allt trams om förkortade Disney-klassiker, pepparkaksgubbar och annat. Och eftersom jag vet vad jag tycker men inte orkar formulera mig klokt på egen hand som rekommenderar jag det här blogginlägget.

Man tager vad man ... osv

Makens gamla lagtröja har legat länge i en trist slänghög. En grå collegetröja utan särskild finess, men hel och ren.

Så jag beslutade mig raskt för att omvandla den till en barntröja i typ storlek 120.
Enkelt och snabbt gick det.  Jag gjorde typ såhär: (Jag vet, jag skulle ju ha fotograferat under tiden, men nu blev det inte så...)

1. Börja med att klippa bort ärmarna och halsringningen.

2. Måtta upp fram och bakdel genom att lägga en huvtröja i lämplig storlek ovanpå.

3. Ta resterande bitar och klippa till en dubbel huva på känn med hjälp av huvtröjan som fick tjäna som modell. Den här blev därför lite grund, så den kommer nog aldrig passa på ett huvud, men den är rätt snygg där den hänger.

4. Sy axelsömmar. Fålla upp nederkanten.

5. Klippa ut ärmar av de ursprungliga ärmarna. Jag använde muddarna längst nere, men orkade inte göra någon snygg finish genom att klippa lös dem och sy fast dem när ärmarna var klara, utan sicksackade bara så de blev lagom stora. Måtta in dem i ärmhålen. Sy fast.

6. Sy huvan dubbel och sy fast.

7. Prova på den motsträvige mottagaren.

8. Inse att huvudhålet var för litet. Klippa ett jack på framsidan. Inte orka göra något snyggare avslut där än en enkel sicksack.

9. Visa upp tröjan för nöjd femåring och ännu nöjdare pappa.


Återvinning i dess ädlaste form!

Jag vill också vara Agneta!

Hittade två av min barndoms hopprep mikronfoner på loppis i går.

Ett långt och ett kort låg och bara väntade på att trigga igång mina barndomsminnen. Och det korta är sannerligen inte gjort för vuxna, upptäckte jag i morse när jag skulle visa sonen hur man gör.

Inte minns jag några turer med långhopprepet heller, fastän vi hoppade och hoppade. Svingade och gungade och dubbelhoppade och allt vad de där turerna nu innehöll. Någon som minns mer?

Och som mikrofon fungerade de sådär när jag var barn på 70-talet.
Alla ville alltid vara Agneta, men eftersom min kompis Anna-Karin var både blond och två år äldre medan jag var rödhårig och lite yngre så kan ni ju gissa utgången. Alltid, alltid Frida. Då hjälpte det inte att mikrofonsladden var polkagrisrandigt röd och vit och handtaget mintigt grönt.

Fast jag sjöng bättre än min kompis. Sådeså.

Retro för den minsta

Hittade en bedårande liten bebis-body på Myrorna. I bomullstyg som andas omisskänligt 60-tal, med mängder av knytband och en härlig vik-funktion.
Någon nyfödd unge ska man väl hitta som behöver en sån...

 Från baksidan ser den ut såhär.

Och helt uppvikt ser den ut så här, sydd i dubbelt tyg.

Jag beklagar oskärpan på blderna, men korten togs i en hast, strax innan den skulle in i tvättmaskinen. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle komma på hur man knyter ihop plagget igen.


Förresten - jag kan inte riktigt förlika mig med tolkningen av ordet retro. Har förstått att somliga tolkar det som enbart nytillverkade saker i gammal stil. Så tänker inte jag, men det är kanske jag som tänker fel?

Vård av illbatting

Har varit hemma några dagar med en liten kille som är för krasslig för dagis men alldeles för frisk för att bara gå hemma och skrota med mamma.

Så medan jag går runt och tittar på dammtussar och fönster som borde putsas så pockar sonen på instant umgänge.

Alltså blir det inte särskilt mycket gjort av städ och puts, men vi har spelat en hel del spel och titta på tv.

I morgon måste jag gå till jobbet och vila ut.

Paus i julandet

Vi ordnade barnkalas för lillkillen i dag. Och jag blandade matfärg i det mesta. Exempelvis i marängerna. Allt annat åts upp innan jag hann få fram kameran.

Den kitschiga brickan är ett arvegods. Stiligt muranoglas med etsningar och guldstoft i den vridna glassargen. Den brukade min farmor servera hemgjort julgodis på. Det mesta smakade inte gott för ett barn, men brickan var fin redan då.

Vackrast just nu och för alltid:

För ett år sedan träffade jag en liten kille som snabbt fångade mitt hjärta fullständigt.

Han dansar som ingen annan. Har ett smittande skratt och är världsbäst på att morgonmysa med sin mamma.
Han klär ut sig till olika figurer hela tiden, tycker om rosa och glitter och när pappan berättar hittepåsagor vid nattning. Sedan ligger han under mitt täcke, tätt, tätt som ett litet element hela natten.

Han har den finaste lilla uppnäsa man kan se och har precis börjat upptäcka alfabetet.
Snart fyller han fem år och han lär mig nya saker hela tiden.

Han är det vackraste jag någonsin träffat och mitt hjärta svämmar över gång på gång. Inte kunde jag tro att man kunde känna så mycket kärlek för en liten krabat.
 Inte heller kunde jag tro att man ibland kan bli så galet arg på någon man älskar så mycket.



Jag är en mycket glad och tacksam mamma och jag unnar alla att få gå på promenader med en liten, varm hand i sin.

We are the robots

Det är inte bara jag som är kreativ i familjen.


Sonen har - enligt egen utsago - gjort en robot med hjälp av en brädbit och allehanda skruv och nubb som han har hittat i skruv- och nubblådorna.


Han är så begååååvad! *torkar en tår*

Smultronställe!

Jag har väl aldrig sett på maken! Det här är verkligen värsta smultronsommaren.
På en ganska begränsad yta ett stenkast från hemmet hittade jag och bästa lillkillen alla de här bären. Fast hade vi lagt alla de bär som hamnade i någons mun i hinken i stället så hade det blivit ännu fler. ;-)

Ett och annat blåbär landade också i hinken, och sedan hamnade allihop på en Pavlovatårta. Inget märkvärdigt alls!

Dagens outfit

Att använda kameran är sonens högsta nöje. Och det är alltid lika spännande att se vad som fastnar. Här är det mammans nyfyndade städrock upptill och stickade långsockar nertill. Mittemellan ett par tajts och bakom är en ful kökslucka.

Hej vardag.

Perspektiv

Årets första dag får jag lite tillfälle att rensa i vårt kombinerade förvaring-, bibliotek- och syrum. Igen. Det finns mycket att gå igenom och försöka samla på rätt ställe. För att få överblick och kontroll över innehållet.
I en låda hittade jag några träpussel från min barndom.

Det väcker vaga minnen till liv, men framför allt plockar jag fram det till mitt livs nykomna kärlek - sonen - som ständigt tar nya steg när det gäller att lära sig ord och språk.

Så här på årets första dag ger pusslet också perspektiv åt tillvaron. Det känns som om det var nyss jag använde det. Men i sanningens namn är det nog 35 år sedan.
Jag har snart bott 20 år i den stad där jag bor nu, en bra bit från min uppväxtstad. Vad hinner inte hända på 20 år? Och hur nyss var det inte som jag flyttade hit?

2011 är också året då jag fyller 40 år. Om ytterligare 20 år - då fyller jag 60 år... Obegripligt. Vad kommer inte hinna hända på de kommande åren? Vem är jag då? Vad kommer jag göra? Vad gör mitt barn om 20 år? Och fram för allt - kommer jag ha hunnit rensa upp i syrummets röra till dess?