Numera är jag mamma

För tre år sedan blev jag mamma på riktigt. Till en liten kille som då var 3,5 år och aldrig hade haft en riktig mamma eller pappa utan tillbringat sina första år på barnhem.

Åren innan jag och min man bestämde oss för adoption harvade vi runt i samma IVF-träsk som så många ofrivilligt barnlösa hamnar i.
Och så är det eftersom sjukvården oftast rekommenderar vårdrelaterad behandling i stället för att förmå de barnlösa att lyfta blicken och skåda mot horisonten i stället.
Det tog några år för oss att förstå det. Inte för att vi på något sätt tyckte att adoption var ett andrahandsval, utan mest för att gången ofta är sådan - när det inte vill sig på vanlig väg så blir man rekommenderad utredningar och därefter behandlingar. För i det läget möter man ingen opartisk rådgivare utan läkare och gynekologer som inte kan så mycket om adoptionsalternativet. Och så finns det någon nedärvd uppfattning om att gemensamma blodsband är så rackarns viktiga. 

Barn måste inte vara av samma blod, familj bygger man med kärlek och inte med delade gener.

I dag är jag glad över att inget av våra sju försök med IVF, ICSI och frysta embryon fungerade, för då hade jag aldrig fått bli mamma till den ljuvliga, vackra, roliga, knasiga och arga lilla varelse som jag är mamma till i dag.

Jag önskar att fler barnlösa kunde orka tänka ett steg till, bortom hormoner och genetiska band till barn. För det är faktiskt inte viktigt att ha blodsband till sina barn, de blir lika älskade ändå.

Inte heller var det så viktigt att få ett spädbarn som jag trodde när vi påbörjade adoptionsresan. En treåring är också liten och i stort behov av en varm famn, så det behövs inga nyfödingar för det.

Nu är vår fining 6,5 år och det vackraste som finns. Och han har varit vår i tre fantastiska år!

Mina samlingar

Jag är en samlare ut i fingerspetsarna. Bra-att-ha-saker samlas på hög och ibland kommer de till användning. Ibland gör de inte det utan tar bara upp plats.
Sönderslaget porslin, gamla tapetrullar, tyger, gamla kläder, vaxdukar som blivit lite solkiga ... De läggs på hög, för förr eller senare behöver jag något sådant och då blir jag glad.

Men andra saker samlas också på hög. Påminn mig gärna om att jag aldrig någonsin behöver köpa fler av:

1. Anteckningsblock. Jag har svårt att motstå såna, och jag tror alltid att jag ska börja skriva upp bra idéer och infall om jag bara bär runt på ett. Det gör jag inte. De släpas runt i handväskan till de är så luggslitna att jag inte längre vill använda dem.

2. Brickor. Varken nya eller gamla. Oavsett om de är i trä eller plåt eller plast. Jag har ett tjugotal och fler än så behöver nog inte en familj på tre personer.

3. Ljusstakar. Samma sak där. Måttligheten saknas och jag har burit hem alldeles för många under årens lopp, i synnerhet från loppis.

4. Skålar. Spelar ingen roll vilken storlek som behövs - jag äger nog en sådan. Glas, porslin, plast, plåt, emalj ... Jag har allt. För alla behov.

5. Koppar. Udda, romantiska, kitschiga och gärna guldiga. Står det Till minne eller Jag gratulerar så är det bara en bonus. De används såklart!

Nätkärlek!

Den senaste veckan har diskussionerna om näthatet svallat på det häringa internätet. Och det är en viktig diskussion, för vilket tonläge vill vi egentligen ha i världen? Varför är det så enkelt att skriva elaka och hatiska saker till någon när man kan vara anonym? Och skulle man våga säga elakheterna öga mot öga?

Även om man kanske inte gör något världsomvälvande så är det ändå fint att sprida lite nätkärlek omkring sig där man kan, tycker jag. Så gissa om jag blev glad när jag gick in på Enbokomdagen-bloggen och upptäckte att jag blivit omnämnd!

Gulle! Det var roligt!


De här tre bloggarna är värda min nätkärlek, för de är så fina och färgglada och kreativa och inspirerande:
(Men det finns ju så många, så urvalet var inte lätt att göra!)

Stickat & Vrickat - för inspiration och vackra saker. 

Saax - för alla glada färger och kunniga inlägg om 70-talsinspiration.

Jagblommar - Kreativa och duktiga Maria konsthantverkar och återbrukar i färg!

Vackrast just nu och för alltid:

För ett år sedan träffade jag en liten kille som snabbt fångade mitt hjärta fullständigt.

Han dansar som ingen annan. Har ett smittande skratt och är världsbäst på att morgonmysa med sin mamma.
Han klär ut sig till olika figurer hela tiden, tycker om rosa och glitter och när pappan berättar hittepåsagor vid nattning. Sedan ligger han under mitt täcke, tätt, tätt som ett litet element hela natten.

Han har den finaste lilla uppnäsa man kan se och har precis börjat upptäcka alfabetet.
Snart fyller han fem år och han lär mig nya saker hela tiden.

Han är det vackraste jag någonsin träffat och mitt hjärta svämmar över gång på gång. Inte kunde jag tro att man kunde känna så mycket kärlek för en liten krabat.
 Inte heller kunde jag tro att man ibland kan bli så galet arg på någon man älskar så mycket.



Jag är en mycket glad och tacksam mamma och jag unnar alla att få gå på promenader med en liten, varm hand i sin.

Det kunde varit jag

Vaknar till en fruktansvärd nyhetsmorgon, med rapporter om döda och skadade i Norge.
Under många år var jag väldigt aktiv i olika organisationer. För demokrati, allas lika värde och samhällets utveckling. Mot hat och fördomsfullhet och inskränkthet.
Många gånger har jag som ung varit på läger, liknande det på Utöya.
Men aldrig har jag kunnat föreställa mig skräcken och risken att bli utsatt för en galning med extrema åsikter och så fylld av hat.

Återigen drabbas jag av insikten att kampen aldrig får sluta. Hatet, intoleransen och galenskapen frodas ständigt. Och vi som står för motsatsen får aldrig, aldrig tystna.


Det kunde varit jag.
Det kunde varit du.

Mitt i livet

Jag lever, men tillbringar mina dagar i ett land många mil från Sverige. Här finns det en liten kille som behöver all min och min mans uppmärksamhet, så jag prioriterar inte min blogg för tillfället.

Men jag kommer tillbaka!
Efter att jag lärt mig allt som nattning, spårvagnsåkande och hur lätt och svårt det kan vara att förstå varandra fast man talar olika språk.
Och allt om den trevande starten till en livslång, villkorslös kärlek.

Framtiden, here I come

Tänk, vad livet kan ändras i ett ögonblick.
I många år har jag och min man längtat efter barn. Vi har testat alla möjliga sätt, satt vår tilltro till både vetenskap och alternativmedicin utan att något har hjälpt.
Och det är jag glad över nu.

För några år sedan ställde vi oss i adoptionskö, och nu har undret hänt! Vi har fått besked om att vi kan hämta en liten kille på drygt tre år till hösten. En liten kille som tillbringat hela livet på barnhem.

Stor lycka, men också många nya tankar, funderingar och projekt. Jag lär nog återkomma till det här ämnet fler gånger. :-)



Boken Bubblan är jag uppväxt med. Den handlar om Bubblan som fick nya föräldrar i ett helt annat land. Det blev en glad nostalgiupptäckt, när jag gick igenom en låda med sparade barnböcker. Snart ska en ny generation få hjälp med att läsa om Bubblan.

Oförnuft och känsla

Jag vill så gärna kunna påstå att mina inköp och göranden i livet alltid baseras på förnuftiga beslut.
Att det är tankar och inte känslor som styr.
Att jag nogsamt har gått igenom vad hemmet och min själ behöver, och därigenom kunde avstå när något dumt lockar.

Men jag har insett att det inte är så.

Inte ens kaffekoppsinköpet i förra inlägget är ett förnuftigt fattat beslut. För då skulle jag inte kommit hem med ytterligare nio koppar som inte går att diska i maskin. Jag har redan kaffeserviser så det räcker till att bjuda halva kommundelen på kaffekalas.
Det var en känsla av att jag inte kan gå förbi nio guldmönstrade koppar i tunnaste porslin. Å andra sidan är de ju inte fullkomligt odugliga, utan kan mycket väl få tjänstgöra vid något kaffedrickande tillfälle framöver.

Men när jag hittar sånt här - då är det bara känslan som styr.
Känslan som säger: En ensam, ful pudel med röda ögon och konstigt glitter i pälsen måste få ett kärleksfullt hem någonstans. Och det är nog bara jag som kan erbjuda ett sånt, är jag rädd...

Berättelser ur min levnad

Emellanåt hampar det sig så att någon - vi kan kalla henne Agata - drömmer om att vara en helt annan slags personlighetstyp. Ofta handlar det om en innerlig längtan efter att vara näpen, späd, hemlighetsfull och skir. Alltså, allt det som Agata inte är i dag.
Häromdagen hade Agata och hennes allrakärastesambo ett samtal om dessa personer som man kan karaktärisera som Väsen. Just de näpna, anemiska, ljusrosa personer som liksom fladdrar fram i tillvaron.
Och som vanligt kom Agata in på sin vanliga dröm om att vara just ett sånt väsen.

"Du är ett väsen", intygar allrakärastesambon.
"Näääääääh", utbrast Agata föga övertygad men ändå lite, lite smickrad.
"Jo. Du är ett o-väsen", förklarade denintefulltlikaälskadesambon.

Och honom har man närt vid sin barm...

Sentimental bubbla

Dagens erkännande: Jag har troligtvis bott under en sten. Först nu har jag upptäckt Everything Med Michael Bublé. En f-a-n-t-a-s-t-i-s-k sång, om än en gnutta smörigt känslosam. Fast det är sån musik jag gillar, så varför hyckla. Jag är sentimental också.





Och en liten hälsning till mannen i mitt liv: Läs texten


Everything lyrics