Curly agata

I några veckor har jag intresserat mig för elektriska värmespolar. Det började när jag läste Camilla Thulins senaste bok Stil med Thulin. Hon har en skön stil och tipsar bland mycket matnyttigt om hur man kan fixa till sitt hår enkelt. Och där nämnde hon värmespolar som ett bra och enkelt sätt.

Alltså har jag sedan dess kollat på värmespolar, både i butiker (DYRT!) och på Tradera (OBERÄKNELIGT!). Några bud har jag lagt, men inte vunnit någon auktion.

Men idag, vid min vanliga lunchstrosning på Myrorna hittade jag en lite äldre variant av värmespolar. Fast inte så gammal som de värmespolar jag minns fanns på min barndomskompis mammas sängbord. De var nog från 60-talet. De här är kanske bara ett tiotal år gamla, max.
Och i kväll får jag veta om de fungerar, eller om hon Thulinskan inte har koll på hur tjockt hår kan vara motsträvigt och svårjobbat.
 Men för 40 kronor kunde det var en risk värd att ta...

Fynd?

Du vet hur det kan vara - efter en runda på loppisen har man korgen full, men det är svårt att riktigt sätta fingret på vad man hittat och varför det är just fynd man kommer hem med.

När någon frågar mig om dagens skörd efter såna turer brukar jag skruva lite på mig och svamla om något obegripligt och kanske nämna ett av fynden. Den här gången skulle jag förmodligen nämna hängslena i originalförpackning.

Men den superfula minnestallriken från 1973 ska doneras till några E-tunabor i min vänkrets och den är inte helt lätt att förklara. Fast en ullkarda med inbränt namn kan ju alltid vara bra att ha. Om man är textilnörd.
Och den sirligt svarvade träbägaren hamnar nog i någon projektlåda. Kan ju alltid vara bra att ha ... Men förmodligen bara märklig för alla utan pyssel-gen.

There she goes again

Jag kunde, i vanlig ordning, inte gå förbi det kitschigaste på hela loppisen.

Så nu har jag en megabox med tändstickor under den volangiga kjolen. Najs.

Lite mer kaffe, kanske?

Det här med bra-att-ha-saker...

På ett bord i den lilla Kupan-butiken stod den här stiliga kaffeservisen uppdukad. Minimalism är inget för mig!

Artur Percy ritade modellen för Gefle på 1930-talet, och om jag förstått saken rätt så heter den gula dekoren med guldrand Royal.




Men under den ena assietten står det REX. Den har också en blank glasyr till skillnad från alla Royal-delar som är matta i pälsen. Det är också olika siffror under relief-stämplen.



32 delar kostade alldeles för mycket för att kunna klassas som ett loppisfynd, men med antikbutiksmått mätt blev det billigt ändå. 850 kronor för 10 kaffekoppar med 11 fat och 8 assietter samt kaffekanna, sockerskål och gräddsnipa sved i plånboken med gläder hjärtat.

De bulliga, rokokoinspirerade kaffeservisen tillverkades även i andra färger, som ljusblått, och den här svulstiga modellen gör mig på bra humör och väckte ett stort ha-begär.

Nu kommer det serveras kaffe och efterrätt på gult porslin hemma hos agata.



Och - nej, jag ämnar inte räkna efter hur många kaffeserviser jag har. Men låt oss säga så här: jag kan bjuda åtskilligt fler på kaffe än på mat...

Middagen är serverad

Jag har anledning att tro att min syn på var gränsen för braattha-saker går är lite längre bort än för många andra.
Längst nere till vänster i ett av våra köksskåp står ett av de senare fynden.

Vår vackra servis Zarah är från början ett arv från makens mormor. Under åren lopp har jag köpt till när jag hittat, men också slagit sönder en och annan.
Så när jag hittade en auktion på Tradera slog jag till och hade turen att vinna.
Nu har vi 36 flata tallrikar, 35 djupa samt ett 20-tal av två olika sorters assietter. Och givetvis en hel hög uppläggningsfat, såsnipor och tillbringare.

Ska bara se till att fynda fler stolar så att vi kan bjuda 36 personer på middag snart...

Grannlandsporslin

Två koppar av den norska tillverkaren Porsgrund följde med hem. Först trodde jag att någon tant gett sig på dem med guldfärg, men fter lite noggrannare titt så tror jag inte det. Men något mer vet jag inte om dem. Det är ju mest svenska tillverkare jag känner till. Tio kronor styck tyckte jag att de var värda

Uppdatering: Enligt den här webbplatsen så är mina fyndade koppar gjorda före 1974. Jag forskar vidare...

Oförnuft och känsla

Jag vill så gärna kunna påstå att mina inköp och göranden i livet alltid baseras på förnuftiga beslut.
Att det är tankar och inte känslor som styr.
Att jag nogsamt har gått igenom vad hemmet och min själ behöver, och därigenom kunde avstå när något dumt lockar.

Men jag har insett att det inte är så.

Inte ens kaffekoppsinköpet i förra inlägget är ett förnuftigt fattat beslut. För då skulle jag inte kommit hem med ytterligare nio koppar som inte går att diska i maskin. Jag har redan kaffeserviser så det räcker till att bjuda halva kommundelen på kaffekalas.
Det var en känsla av att jag inte kan gå förbi nio guldmönstrade koppar i tunnaste porslin. Å andra sidan är de ju inte fullkomligt odugliga, utan kan mycket väl få tjänstgöra vid något kaffedrickande tillfälle framöver.

Men när jag hittar sånt här - då är det bara känslan som styr.
Känslan som säger: En ensam, ful pudel med röda ögon och konstigt glitter i pälsen måste få ett kärleksfullt hem någonstans. Och det är nog bara jag som kan erbjuda ett sånt, är jag rädd...

Illa, det luktar illa

Söndagen firades med loppis. Det resulterade i:
En laddning pannlappar. Behöver du närmare presentation av min samlarvurm så är det bara att scrolla neråt.
Två fina 60-talsklänningar, en bit tyg i lejonbrunt och lila och ett stort bolstervar fick följa med hem. Samt en lådsektion som ser ut att höra till en skolinredning från 30-talet.
Lycka!

Efter en tur i tvättmaskinen var allt utom lådmöbeln missfärgat i rosa och dessutom luktade allting väldigt illa. En lukt som jag förknippar med Grekland, men i övrigt inte kan placera. Mögel? Nja... Lite konstfiber kanske...

Så nu ska jag lyckas med att både identifiera färg-källan, lukteländet samt få bort allt oönskat. Några tips?


Ja, någon bild blir det inte förrän allt är torrt och fint, såklart.

Svåra saker, det här

Jag har ett nytt dilemma eftersom jag har hittat två gamla kontorsstolar på en loppis nära hemmet.
Så nu har jag ett dilemma som yttrar sig på följande sätt:

1. Behöver jag verkligen gammal kontorsstol utan hjul? Opraktisk, klumpig, lite farlig...

2. Vilken ska jag välja? Min egen favorit är nog den högra, men jag vet verkligen inte.

3. Måste jag byta klädsel om jag nu slår till och köper en kontorsstol som jag inte behöver? Jag gillar den bruna manchestern, men inte den orangea klädseln.


Båda kostar drygt 200 kronor vardera, så priset spelar ingen större roll.

Loppisiakttagelse - igen

Sugen på att börja samla? Något lättillgängligt och billigt (i flera avseenden)?
Då är mitt stalltips Porslinssvanar. Finns i enorma mängder på loppisar. Storhetstiden bör ha varit 1980-tal. Det känns länge sedan.
Den stora gick på 45 kronor och den lilla kostade ingenting. Rymmer en fin hemtrevnad, lite godis, hundens leksaker eller ett nystan.


Uppdatering: Nu lät det som om jag hade dem med mig hem i påsen. Det är fel. Visserligen samlar jag på det mesta, men här har gränsen passerats.

Loppisspaning

Fick ordning på bluetootheländet mellan mobil och dator, så nu kan ni få se min senaste loppisspaning.

Kommer du ihåg banangungan? För några år sedan Tja, typ på 90-talet någon gång så var banangungorna supercoola. Den totala presenten som det skrattades gott åt på många 30-årskalas.

Nu återfinns de på loppis. Under min loppisräd i går såg jag inte mindre än tre stycken. För 15 spänn styck.



Och – nej, jag köpte ingen.