Åren innan jag och min man bestämde oss för adoption harvade vi runt i samma IVF-träsk som så många ofrivilligt barnlösa hamnar i.
Och så är det eftersom sjukvården oftast rekommenderar vårdrelaterad behandling i stället för att förmå de barnlösa att lyfta blicken och skåda mot horisonten i stället.
Det tog några år för oss att förstå det. Inte för att vi på något sätt tyckte att adoption var ett andrahandsval, utan mest för att gången ofta är sådan - när det inte vill sig på vanlig väg så blir man rekommenderad utredningar och därefter behandlingar. För i det läget möter man ingen opartisk rådgivare utan läkare och gynekologer som inte kan så mycket om adoptionsalternativet. Och så finns det någon nedärvd uppfattning om att gemensamma blodsband är så rackarns viktiga.
Barn måste inte vara av samma blod, familj bygger man med kärlek och inte med delade gener.
I dag är jag glad över att inget av våra sju försök med IVF, ICSI och frysta embryon fungerade, för då hade jag aldrig fått bli mamma till den ljuvliga, vackra, roliga, knasiga och arga lilla varelse som jag är mamma till i dag.
Jag önskar att fler barnlösa kunde orka tänka ett steg till, bortom hormoner och genetiska band till barn. För det är faktiskt inte viktigt att ha blodsband till sina barn, de blir lika älskade ändå.
Inte heller var det så viktigt att få ett spädbarn som jag trodde när vi påbörjade adoptionsresan. En treåring är också liten och i stort behov av en varm famn, så det behövs inga nyfödingar för det.
Nu är vår fining 6,5 år och det vackraste som finns. Och han har varit vår i tre fantastiska år!
aW.jpg)
