Livets eviga grubblerier

Det kommer en dag i alla människors liv då man börjar fundera på viktiga saker. Exempelvis på sånt som: Hur många uppsättningar salladsbestick behöver vi egentligen?


Jag har räknat och kommit fram till att de sju vi har nog är åtminstone något par för mycket. Men hur kan man välja vilka som inte ska få bo kvar?

Är det det senaste inköpet? De orangea besticken som fick följa med eftersom orange var en av de fösta färgerna som sonen kunde säga?

Eller är det någon av mina tre svarta plastvarianter. Jag är ganska säker på att de härrör från 50-talet, och har svårt att släppa dem. I synnerhet eftersom jag nyligen vågat diska dem i maskin, och de har klarat det.

Kanske de vårigt gröna? Men de är ju så pigga att stoppa ner i moröttsrivet...

Kanske de enda moderna - men det är ju kul att bryta stil lite ibland.

Fulast av alla är de här, som jag fick av min mormor (tror jag) redan innan jag flyttade hemifrån. Länge låg de i en låda i garderoben i flickrummet, och i min första egna lägenhet fick de ett stort användningsområde. (Nu ljög jag. Jag åt banne mig aldrig sallad när jag var 18 och fick bestämma min mat själv. Jag åt varma mackor och spaghetti med ketchup.)
Men de låg i besticklådan utifallatt längtan efter sallad skulle dyka upp.

Men eftersom de har hängt med så länge, och eftersom de var en gåva så har jag lite svårt att göra mig av med dem.

Jag misstänker att några av dem kommer hamna i en låda på vinden, i väntan på bättre tider medan några får njuta av värmen i köket.

Min bästa gren

Hurra! *djup, djup ironi*
Jag har lyckats ta död på ytterligare ett gäng pelargoner. Det fungerar varje år. Jag ber maken ställa ner dem i källaren - dit jag inte gärna går själv eftersom det är där norra Europas alla spindlar bor - och sedan glömmer jag bort att de behöver åtminstone en liten skvätt vatten under vintern.
Då dör de.

Det enda förmildrande om den här bilden är att de åtminstone matchar vårt gräsliga plastgolv i matrummet. Om det nu är något att sträva efter...

Stupid, stupid, stupid

Nä, jag vet - man ska inte gå runt och ångra saker. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att vissa saker skulle vara ogjorda.

Redan som tonåring gick jag mycket på loppis. Och kom hem med en del roliga saker som passade min alternativa personlighet som jag med framgång odlade då.

Sen blev jag 20-åring och försökte lite ängsligt bli vanlig. Köpte mina första jeans, gick på disco och rensade ut det mest obskyra i garderoben för att i stället köpa långa trikåkjolar och leka vuxen.

I dag kan jag verkligen svära över den där jobbiga människan som jag var då, som utan att blinka gjorde mig av med handsydda bh-ar i laxrosa från 1950-talet, stiliga sjömansblusar i värsta Håkan Hellström-stil och min supertjusiga svarta regnrock med brun manchester i halsringningen. Men det var tidigt 90-tal och jag ville inte längre kännas vid den alternativa stilen jag haft tidigare.
I dag går det knappast att hitta, om man inte har en stor portion bondröta.
Så gissa om jag blev glad när jag sprang på en ny svart regnrock på loppis i går. Inte nog med att den är superstilig - den är också den här sommarens mest användbara plagg hittills.

Med struten på

Om du kunde se mig nu skulle du förmodligen undra: varför sitter mänschan med dumstrut på huvudet?!
Jo, det gör mänschan helt korrekt för jag har ju fått paket nummer två från min pocketkompis!! För flera veckor sedan!
Vad gnäller jag för?

Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåt.
Nästa gång ska jag tänka innan jag öppnar munnen. Ovant, men nyttigt.

Agatas Musikhistoria part I

Musiken har hängt med i hela mitt liv, och jag har väl inte alltid haft alla bestick i lådan om man ser på smaken - rent objektivt. Men jag vågar nog stå för det mesta i mitt musikaliska förflutna.
Det här är vad som gjort mig till den jag är idag.;-) (Hoppas ni kan se alla fina videosar.)

En av mina första skivor någonsin - som jag inte riktigt kan stå för i dag - var Janne Lucas efter hans medverkan i melodifestivalen 1980.


Nå - det var en kort förälskelse. I samma veva hade jag och min bror fått en egen kassettbandspelare som vi spelade in låtar från radion med.


8 december 1980 blev John Lennon mördad och Beatles musik spelades överallt hela tiden och jag blev fast. Det var Beatles på längden och tvären, och avsevärt mycket bättre än Janne Lucas...


Men givetvis höll inte min goda musiksmak i sig. I början av 1981 dog Snoddas, och då inträffade samma sak en gång till - radion fylldes med Snoddasmusik, och jag övertalade min farmor att köpa mig en kassett med denne gigant. Den lyssnade jag omsorgsfullt på och kan fortfarande sjunga Ungmön från Kärringön om man ber snällt.


Sen trillade musikförälskelserna in i rask takt. Det var inte bara jag som tittade på Måndagsbörsen en kväll 1980. Några väldigt tuffa killar från Stockholm uppträdde och jag blev fascinerad, men tyckte nog samtidigt att de var lite för tuffa. Kvällstidningarna utnämnde raskt Noice som ett konkurrentband till ett gäng killar från Västkusten som passade bättre in i min smak. Jag köpte inte bara Gyllene Tiders skiva Moderna Tider för min hopsamlade veckopeng och gick med i deras fanclub. Jag var också hemligt kär i Per Gessle.


Och sen! Blev det 1983. Jag var tolv år och Carola tog hela Sverige med storm. Jag gick raskt med i hennes fanclub, klippte mig i Carolafrisyr och ägnade något år åt att prenumerera på Okej, läsa Starlet och klistra in Carolabilder i en pärm.


Den förälskelsen höll bara något år. Jag började högstadiet och insåg raskt att det fanns en helt annan värld. Jag fick nya kompisar och började lyssna på synth. Depeche Mode och Howard Jones var det som gällde.


Ratata blev en annan musikförälskelse i mitten av 80-talet. Jag var 14 år och kunde inte lyssna mig mätt på Sent i September.



Ungefär samtidigt skaffade jag mig partytricket att lära mig Rosen utantill.


Och det var allt som rymdes den här gången...

Även en blind höna ...

På det senaste stickkaféet påbörjade jag en basker från Drops.
Det strulade lite när jag skrev ut mönstret, så jag fick klippa ihop diagrammet för att få det på ett papper istället för två.
Efter att ha stickat och rivit upp det första mönstervarvet tre gånger gav jag upp och var nära att riva upp alltihopa utan att förstå vad som gick snett hela tiden.

Efter en snilleblixt - tja, man kan ju inte vara på topp jämt... - gick jag in på Drops och kollade mönstret. Bara för att upptäcka att en rad hade fallit bort när jag skrev ut. Tro fan att det inte fungerade då!

Så nu ska jag riva upp det sista felstickade varvet och ge baskern ett nytt försök.




Och jag är glad och lite förstummad över det stora intresset för min lilla utlottning! Vad roligt att ni vill vinna!
Dessutom går jag med rasande fart mot 50000 besökare på bloggen. Helt otroligt! Det måste firas på något sätt...

På stickorna:

Förklara för mig hur jag tänkte.
Om man, som jag, lider av en gravt utvecklad SSS (second sock syndrome) så är det kanske inte det allra mest begåvade att ge sig på de läääängsta sockorna som går att finna. Jag kan redan nu se den här första sockan ligga ensam och färdigstickad i många år i något dammigt hörn.
Men jag gillar Fabelgarnet och kan framför mig se ett par snygga rödmönstrade sockor sticka upp ur mina vinterstövlar. Tveksamt om det fortfarande är modernt om fyra år när båda sockorna kanske är färdiga...

Har drabbats av en längtan efter att brodera. Så nu är jag på jakt efter svulstiga monogram i korsstygn. Alla mina loppisfyndade märkböcker erbjuder såna små och fjösiga bokstäver. Jag vill ha ett JÄTTESTORT. Några tips?

Aktuell note to self:

Om man är en agata och har ett överfullt skrivbord och massor med måsten att åtgärda före semestern - då ska man inte ägna sig åt att blogga. INTE blogga.

Mer garn. Massor med mer...

I går la jag min klåfingriga fingrar på två stooora härvor Kauni Effekt från Garnkorgen. En EF och en ES. Och det var då det gick galet.
För lagom tills jag äntligen blivit färdig med monster-birchen så fick jag för mig att jag skulle må bra av att sticka en ny stor sjal.
Ska bara bestämma mig för vilket mönster jag ska välja. Efter att ha stickat en där man börjar uppifrån med 299 maskor så känns det som ett intellektuellt självmord att göra samma sak igen. Jag vill börja nerifrån och öka successivt för att åtminstone få nöjet att uppleva det som att jag kan sluta när jag vill.

Några förslag?