Man är ingen ungdom längre.
Har alltid hävdat att det är skönt att bli äldre. (Fast på skämt hävdade jag att jag fyllde 23 år ganska länge.) Men innerst inne visste jag att det inte gjorde något att få rynkor och åldras. Ålder ger erfarenhet och kunskap och det mår man bara bra av.
Jag är inte så säker längre.
Idag blir jag 34 och det känns sådär...
Mest är det känslan av att åren rinner iväg. Jag är inte längre ung och lovande. Jag borde ha tagit alla kliv i rätt riktning redan. Känslan av att vara praoelev på min arbetsplats som poppar upp då och då är mest tramsig och jag borde verkligen ta för mig mer. Men det gör jag inte. Istället känner jag mig lite bortkommen.
Runtomkring mig har folk hunnit både gifta sig och skaffa barn. Nu börjar skilsmässorna stå som spön i backen.
Och själv har jag inte hunnit med vare sig det ena eller det andra...
Och nu är jag 34 år.
När min mamma var lika gammal hade hon hunnit med just det - giftermål, barn och skilsmässa. Och då tyckte jag att hon var jättegammal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
aW.jpg)
3 kommentarer:
Heeej! Känner samma sak det där om intelängreungochlovande och PRAO---men det kanske ALLA gör i hemlighet? Intressant tanke---hm...jag har problem med att komma ihåg hur gammal jag är nuförtiden ;-)
/Cilla
Jag känner mig också som PRAO (väntar hela tiden på att någon ska komma på att jag bara låtsas att jag kan saker...)
Fast jag har i alla fall hunnit med giftermål, barn och skilsmässa! Lucky me ;-)
Vad gnälls det om. Ålder? Jag har inte...Vaddå. Ta tag i livet, man har bara ett. Det finns inte tid till att misströsta. Fast det är klart... Vad är egentligen meningen med livet,Universum och allting. Varför finns jag? Tihifniss. Det är trams med ålder, på morgnarna känner jag mig som med ena benet i graven, under dagen blir det bättre och bättre hela tiden å på kvällen då är jag "starkast och bäst i världen"
Skicka en kommentar