24 maj 2005

Le, för fan

Jag är så fascinerad av människor. Särskilt arbetskamrater som man inte kan välja själv. De flesta är trevliga. Lite knasiga, kanske, men lättsamma vid fikabordet.
Alla är inte så.
Tänk att det finns folk som kan gå till jobbet dag efter dag, år efter år och vara lika jävla sura och otrevliga jämt.
Hur tänker de? "Den här dagen är ändå förstörd. Då ska ingen annan ha det trevligt heller. Jag kan lika gärna bete mig som en bitch from hell hela veckan."

Eller de där besserwissrarna som hela tiden ska ha rätt, oavsett om de vet vad de pratar om eller inte. Så mycket energi det måste gå åt till det hela dagarna.

När nu arbetet tar så mycket av ens tid så måste man ju försöka ha trevligt när man är där. Och om det inte är trevligt på jobbet, om man vantrivs eller bara mår kasst i allmänhet så får man banne mig byta jobb eller bita ihop och göra något åt situationen.

Jo, jag vet att det finns outhärdliga arbetsplatser med mobbning och förtryck och pennalistiska chefer som gör livet surt, men det är inte de arbetsplatserna jag menar utan MIN arbetsplats där det på det hela taget är trevligt och lättsamt. Ändå finns det såna som aldrig klarar av att dra på munnen och vara normalt artigt trevliga utan måste hacka och gnälla och klanka ner på andra.

Tur att man är så jävla bra själv.


Inga kommentarer:

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin