Vänner?

Har haft anledning att fundera lite på det här med vänner.
Har en kompis sedan tio år som jag trivs bra ihop med. Vi har samma värderingar, samma fritidsintressen och bor i samma del av stan.
Vi går på promenader, delar gärna en kanna kaffe, bläddrar i inredningstidningar, leker med hennes barn, tja ... allt sånt där som vänner gör.

Men det är aldrig hon som tar kontakt. Emellanåt roar (?) jag mig med att inte ringa henne utan vänta på att hon ska ta det initiativet.
Det gör hon aldrig.

Jag har irsäktat henne inför mig själv och omgivningen. Hon har ett stressigt jobb, två barn, hus med stora renoveringsbehov, många fritidssysselsättningar... Det är klart att hon inte hinner med allt i sitt stressiga liv.

Nu börjar jag lacka ur.
Varför ska det alltid vara jag som tar kontakt för att vi ska träffas? Varför är det alltid jag som ska ringa och ligga på för att vi ska hinna göra saker ihop? Och är det bara mot mig hon är såhär eller beter hon sig lika mot alla sina vänner? Vill hon kanske inte umgås med mig utan väntar på att vår vänskap ska rinna ut i sanden?
Nu har det gått en månad sedan jag ringde sist.

Den här gången tänker jag nog inte höra av mig. Istället håller jag på och laddar för vad jag ska säga när (om) hon alls hör av sig.
Och mitt problem är nog att jag inte kommer kunna vara sådär jättetrevlig då utan ganska bitsk.
Och det är kanske så man skrämmer bort vänner...