Gröna häxan Avund

När det gäller min sambo blir jag sällan svartsjuk. Jag är lyckligt lottad och vet var jag har honom. När det gäller vänner kan jag däremot drabbas av märkliga svartsjuketendenser.

Jag har en kollega som jag har umgåtts mer eller mindre med under många år. Inte på sån där bästisnivå så att vi måste prata i telefon varje dag eller alltid hitta på saker varje helg. Utan mer sansat, men ändå ganska nära där vi litar på varandra och alltid inbegriper varandra i roliga planer som rör jobbet, typ after work och fester.

Nu har en annan kamrat på jobbet börja göra anspråk på henne - vilket hon har all rätt att göra. Jag menar, vi är ju inte sju år!

Och jag blir skitsur och min brist på tävlingsbeteende märks tydligt. Istället för att ta upp kampen och vara trevlig och rolig och hitta på saker med min kompis, så drabbas jag av typiskt tonårigt taskigt självförtroende, och väljer att hålla mig ur vägen.
"Vill hon inte umgås med mig så slipper hon..." tänker jag omoget och beter mig tjurigt och dumt.

Och dessutom inser jag att så här har jag alltid betett mig, oavsett om det gällt killar eller kompisar. Hellre än att framstå som påhängsen och tjatig, så har jag dragit öronen åt mig och lämnat den andre med bollen. Och vem fan kastar tillbaka bollen om motparten bara är sur och tvär? Inte jag, och knappast mina vänner heller.

Sån tur att jag bara umgås med kloka vänner som tycker om mig fastän jag tjurar och surar. Och ett löfte till mig själv är att skärpa mig och försöka vara en kul kompis och inte någon bitter hagga.