It´s all about the money

Jag är en sorglig hybrid av äldre generationers ekonomitänkande mixad med min egen generations dito. Jag undviker alltså både lån och sparande.

I likhet med mina morföräldrars generation drar jag mig en smula för att ta nya lån. Någonstans i mig gnager tanken att lån är ett tecken på att man inte har råd. Ibland måste man ju låna. Som till hus och bil. Men annars ska man spara till konsumtion.

Å andra sidan så är jag usel på just det - spara är sannerligen inte min bästa gren. Om jag inte tvingas till det. Därför har jag, exempelvis, ingen skattejämkning för huslånet. Då slipper man bli ledsen för restskatter och annat, och istället trillar det in nnågra tusenlappar varje år som staten lånat av mig till viktiga saker. En win-win situation.

Men det betyder inte att jag är utan sparkonton. Oh nej. Ett gäng konton av varierande sort finns, mest beroende på att de fungerar bra ett tag. Tills jag lär mig hur man tar ut pengar från den. Sålunda var det HSB-konto mina föräldrar öppnade för mig som barn fullt med pengar under många år. Tills jag förstod hur de kunde tas ut. Då försvann pengarna ganska snabbt.

Nu är mitt mest framgångsrika sparande mitt pensionsspar. Med det problemet att där kan jag inte ta ut några pengar alls de närmaste 20 åren. Å då är det ju lite poänglöst.