16 november 2006

Jag är lat

Det är nog ett halvår sedan mitt gymkort gick ut.
Nä, så enkelt var det givetvis inte. Gymkort går aldrig ut. Om man inte är vaksam så blir man ju ansluten for life hos de näringsidkarna. Givetvis bevakade jag nogsamt mitt inträde så att jag, ett år senare, kunde säga upp kortet. Men det var inte om tveksamma affärsidéer som den här bloggningen skulle handla.

I stället tänkte jag uppriktigt och ärligt erkänna att jag är förjävla lat. Latlatlat. Inte ens dagliga promenader kommer jag ut på. Och bilen måste jag åka till och från jobbet eftersom vi valt att bo utanför samhället.
Det måste bli någon ordning på detta! Sedan sommaren har jag nog lagt på mig fem kilo (minst!) och de måste försvinna någon gång. Och det var inte brist på kilon där innan heller, så resultatet är vidrigt. I går monterade jag upp en spegel på garderobsdörren i sovrummet, och då blev det pinsamt uppenbart hur illa läget är.

Men vad ska jag göra?
* Träning är trist.
* VV kräks jag på efter fem–sex omgångar med deras system. Jag vägrar att räkna points igen.
* GI har jag provat. Jag gick upp i vikt.
* Disciplin och karaktär don't live here anymore.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det där är ett vanligt och intressant problem. Själv tror jag mest på vanans makt - problemet är bara att göra bra saker till en vana:-)

Kicki G sa...

Faktum är att styrketräning är skitbra. Det ökar förbränningen.

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin