Helt uppåt väggarna

Jo, det här med mina samlingar. De som jag alltid fastnar i, när jag börjar få upp ögonen för något fint. Då, när jag inte kan nöja mig med en fin sak utan måste skapa små grupper och samlingar.
Om det sedan är pannlappar, stjärnljusstakar, jesustavlor, souvenirer, gräddkannor, runda träramar, dockansikten, tvättpåsar eller mandelkvarnar spelar mindre roll – jag kan inte sluta samla när jag väl börjat.


Eller – jo, det kan jag efter ett tag. När det nyfunna intresset svalnat eller väggytan eller lådan börjar bli full. Eller om saker helt plötsligt blir intressanta hos andra och därmed dyrare.
Då kan jag bita ihop och inse att jag inte behöver några fler. Men innan dess kan man nog se vissa sjukdomstecken hos mig som resulterar i ett överfullt hem.

Ett genomgående tema hos mina samlingar är att det är billiga saker. Så när jag hotar med att börja samla på porslinsvanar så är det inte helt ryckt ur luften. De är billiga, finns överallt, och skulle säkert göra sig i flock. Stor flock. Precis som mina ovala eller runda träramar som visserligen fått sällskap av en del annat också på trappväggen.


Fast den här samlingen började faktiskt med att jag började köpa träramar där broderierna skulle bort, för att sedan rama in vackra papper och annat. Och alla skulle målas svarta.
Men efter ett tag började jag inse att många broderier också gör sig i grupp. Likaså guldramar. En broderad svan gör ingen sommar, men tillsammans med ett gäng rokoko-människor och blommor blir det ganska kul. Så nu är broderierna kvar.