Livets eviga grubblerier

Det kommer en dag i alla människors liv då man börjar fundera på viktiga saker. Exempelvis på sånt som: Hur många uppsättningar salladsbestick behöver vi egentligen?


Jag har räknat och kommit fram till att de sju vi har nog är åtminstone något par för mycket. Men hur kan man välja vilka som inte ska få bo kvar?

Är det det senaste inköpet? De orangea besticken som fick följa med eftersom orange var en av de fösta färgerna som sonen kunde säga?

Eller är det någon av mina tre svarta plastvarianter. Jag är ganska säker på att de härrör från 50-talet, och har svårt att släppa dem. I synnerhet eftersom jag nyligen vågat diska dem i maskin, och de har klarat det.

Kanske de vårigt gröna? Men de är ju så pigga att stoppa ner i moröttsrivet...

Kanske de enda moderna - men det är ju kul att bryta stil lite ibland.

Fulast av alla är de här, som jag fick av min mormor (tror jag) redan innan jag flyttade hemifrån. Länge låg de i en låda i garderoben i flickrummet, och i min första egna lägenhet fick de ett stort användningsområde. (Nu ljög jag. Jag åt banne mig aldrig sallad när jag var 18 och fick bestämma min mat själv. Jag åt varma mackor och spaghetti med ketchup.)
Men de låg i besticklådan utifallatt längtan efter sallad skulle dyka upp.

Men eftersom de har hängt med så länge, och eftersom de var en gåva så har jag lite svårt att göra mig av med dem.

Jag misstänker att några av dem kommer hamna i en låda på vinden, i väntan på bättre tider medan några får njuta av värmen i köket.