Rart från far

Den här fina nallen fick  jag nyligen av min pappa. Den har varit hans sedan han var lilliten och mest troligt är det min farmor som tillverkat den, någon gång i mitten av 1940-talet.

Öronen är gjorda av något som ser ut som vitt, mjukt kaninskinn. De randiga byxorna av tunt bomullstyg har fått nötta hål så krollsplinten tittar ut och många år nedpackad i låda har gjort den rara nallen lite skev.

Tillsammans med nallen fick jag också en fint broderad kudde med min pappas initialer och en käck ryttare i korsstygn. Broderi med räknade stygn var min farmors bästa gren så det här ligger hon säkert bakom. Handtaget högst upp gjorde kudden lätt att bära i en barnhand, men jag undrar så när den skulle användas. För min pappa gick inte på lekskola, och märkta, bärbara kuddar har väl oftast hört hemma där?

Jag inser att jag behöver klura ut någon lagningslösning så inte hela stoppningen trillar ut. Frågan är bara hur ...Sedan ska inget barn få röra den här fina nallen!

Paus i julandet

Vi ordnade barnkalas för lillkillen i dag. Och jag blandade matfärg i det mesta. Exempelvis i marängerna. Allt annat åts upp innan jag hann få fram kameran.

Den kitschiga brickan är ett arvegods. Stiligt muranoglas med etsningar och guldstoft i den vridna glassargen. Den brukade min farmor servera hemgjort julgodis på. Det mesta smakade inte gott för ett barn, men brickan var fin redan då.