Rart från far

Den här fina nallen fick  jag nyligen av min pappa. Den har varit hans sedan han var lilliten och mest troligt är det min farmor som tillverkat den, någon gång i mitten av 1940-talet.

Öronen är gjorda av något som ser ut som vitt, mjukt kaninskinn. De randiga byxorna av tunt bomullstyg har fått nötta hål så krollsplinten tittar ut och många år nedpackad i låda har gjort den rara nallen lite skev.

Tillsammans med nallen fick jag också en fint broderad kudde med min pappas initialer och en käck ryttare i korsstygn. Broderi med räknade stygn var min farmors bästa gren så det här ligger hon säkert bakom. Handtaget högst upp gjorde kudden lätt att bära i en barnhand, men jag undrar så när den skulle användas. För min pappa gick inte på lekskola, och märkta, bärbara kuddar har väl oftast hört hemma där?

Jag inser att jag behöver klura ut någon lagningslösning så inte hela stoppningen trillar ut. Frågan är bara hur ...Sedan ska inget barn få röra den här fina nallen!

Barndomsminnen

När jag var liten fick jag en Monchichi. (Eller hette den här sorten med blundögon egentligen Monami? Något i mitt minne säger mig det.)

Den var mycket efterlängtad och en enorm hype i skiftet mellan 1970 och 80-talet. Jag månade väldigt mycket om den där lilla tumsugande apan och jag pysslade halvt ihjäl mig för att ta hand om den.

Den fick namnet Monchichill. (På den tiden hade jag ingen aning om vad chill betydde!)

När jag häromsistens gick igenom delar av mitt sparade bråte hittade jag en kartong med delar av Monchichi-livet. Originalet fick sällskap av två mindre apor också, då när jag var åtta år, och jag inredde med mycket fantasi ett hem till dockorna i min bokhylla. Och eftersom jag var försigkommen och dokumenterade det så bjuder jag på en glimt från mitt gamla fotoalbum.

Jag snickrade bland annat ihop en grön vagn på slöjden och drog omkring på gosedjuret i glasslådor med ett snöre i. 

Det mesta från Monchichis hem har antingen blivit utrensat eller så ligger det i någon låda någonstans. Men i den lilla kartongen hittade jag ytterligare bevis på att mitt pysslande emellanåt handlade om kvantitet och inte kvalitet. Ett litet berg av kuddar fanns att beskåda, alla av rätt tarvlig kvalitet. Men roligt att se för jag känner igen många av tygerna från min barndom.

En hel del av kläderna gjorde jag själv. Här kan man se exempel på den åttaåriga Agatas stickkunskaper i form av en röd väst. Dessutom verkar jag ha gått lös på olika trikåer för att sy byxor och mössa. 

Sist men inte minst: kartongen som allt låg i var inte heller att förakta om man är nostalgiskt lagd.