27 juli 2013

Numera är jag mamma

För tre år sedan blev jag mamma på riktigt. Till en liten kille som då var 3,5 år och aldrig hade haft en riktig mamma eller pappa utan tillbringat sina första år på barnhem.

Åren innan jag och min man bestämde oss för adoption harvade vi runt i samma IVF-träsk som så många ofrivilligt barnlösa hamnar i.
Och så är det eftersom sjukvården oftast rekommenderar vårdrelaterad behandling i stället för att förmå de barnlösa att lyfta blicken och skåda mot horisonten i stället.
Det tog några år för oss att förstå det. Inte för att vi på något sätt tyckte att adoption var ett andrahandsval, utan mest för att gången ofta är sådan - när det inte vill sig på vanlig väg så blir man rekommenderad utredningar och därefter behandlingar. För i det läget möter man ingen opartisk rådgivare utan läkare och gynekologer som inte kan så mycket om adoptionsalternativet. Och så finns det någon nedärvd uppfattning om att gemensamma blodsband är så rackarns viktiga. 

Barn måste inte vara av samma blod, familj bygger man med kärlek och inte med delade gener.

I dag är jag glad över att inget av våra sju försök med IVF, ICSI och frysta embryon fungerade, för då hade jag aldrig fått bli mamma till den ljuvliga, vackra, roliga, knasiga och arga lilla varelse som jag är mamma till i dag.

Jag önskar att fler barnlösa kunde orka tänka ett steg till, bortom hormoner och genetiska band till barn. För det är faktiskt inte viktigt att ha blodsband till sina barn, de blir lika älskade ändå.

Inte heller var det så viktigt att få ett spädbarn som jag trodde när vi påbörjade adoptionsresan. En treåring är också liten och i stort behov av en varm famn, så det behövs inga nyfödingar för det.

Nu är vår fining 6,5 år och det vackraste som finns. Och han har varit vår i tre fantastiska år!






8 kommentarer:

Maud/En bok om dagen sa...

Så kloka ord! Du har så rätt i det du skrev om hur familjer byggs. Och lyllos er, som får ha den fina killen hos er! :-)

Irene Lundell sa...

Vilken fin text. Håller helt med, kärlek har inte med gener att göra.
Ha en fin dag!

Myggan sa...

Så sant som det är sagt! Det finns ju så många famn-behövande barn i världen, och så många föräldrar med tomma famnar. Istället för att springa benen av sig tröstlösa försök i sjukhuskorridorerna så kanske man ska göra som ni gjort? Kanske att man inte skulle få så många försök? För att spara tid, kraft och ork till ett ickebiologiskt barn istället. Hur många av oss har inte fått ett barn "på köpet" i nya förhållanden? En familj kan ju se ut på så många sätt. Det viktiga är väl att barnen är älskade, hur än blodsbanden ser ut. Jag kan tänka mig att en adoption bygger upp samma härliga förväntan (och oro) som en graviditet gör. Och inte känner du dig mindre som en mamma än vad jag gör? 3,5 år hit eller dit gör ju ingen större skillnad. Och med en kille på 3,5 har man eliminerat risken för koliknätterna. =)
/Anna

heidi sa...

så sant! blodsband är inte altid samma sak som familjeband. tycker att det är fantastiskt att du visar hur bra det kan vara att adoptera. att det inte är det nästbästa alternativet, utan ibland är det allra allra bästa alternativet:)

Anonym sa...

Vackert. Man blir verkligen tagen av det du berättar om din fina gosse.
Mamma med två barn och nu också tre barnbarn

PippisRainbow sa...

Grattis i efterskott!!
Jag minns fortfarande när du berättade och om hur jag hade anat och hur otroligt glad jag blev, trots att jag "bara" läst din blogg :-)
Men shit, är det redan tre år sedan??? Tiden rusar minsann...

Massor av kramar!!

Ilsefin sa...

Tack för det här fina inlägget! Jag blir så glad och varm i hjärtat av att läsa det!

Vår dotter kom till med IVF och även om vi bara behövde nosa på barnlösheten innan vi fick henne så var det tungt nog. Jag vill ha fler barn i mitt liv, och funderar en del på hur det ska gå till (biologiska syskon kommer att bli lite mer komplicerat för oss av olika skäl) och adoption är förstås en väg som finns med i tankarna. Det var verkligen fint att få läsa det här. Jag har en bild av att hela adoptionsprocessen är lång och tung och svår och det känns ibland som ett berg i klass med Mount Everest. Att läsa det här gav mig ett fint komplement till de här tankarna!

TACK för att du delade med dig!

Agata sa...

Jag blir jätteglad över era fina kommentarer - för det här är ju det viktigaste i mitt liv, min fina och temperamentsfyllda kille som behöver oss lika mycket som vi behöver honom.

Ilsefin - så roligt om jag kan ha påverkat era tankar åt rätt håll. Visst är det krångligt att adoptera. Många moment med dokumentsamlande och undersökningar. Fast det jobbigaste är att det tar obestämt lång tid med all väntan. Men som man alltid säger efteråt: det var värt det!

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin