Titt i backspegeln och funderingar

Upptäckte just att jag hållit igång den här bloggen i drygt åtta år. Då hade jag haft ett två år långt uppehåll sedan jag lagt ner min dåvarande dagbok. Eller "Reload" som det hette om man ville visa att man hängde med.

Den hade jag hållit på och skrivit i sedan 1999, typ. Hade gått en kortkurs på högskolan i "Elektronisk publicering" och lärt mig de mest basala HTML-kodningen. Åtminstone såpass att jag kunde göra egna Frames och tillverka en och annan gif-animation.

På den tiden uppträdde jag under mer öppen skepnad, och under de här åtta åren har jag sannerligen funderat flera gånger varför jag håller på och mesar med min verkliga identitet. Numer vet en hel del i min närhet att jag bloggar och det är sannerligen inga statshemligheter som jag delar med mig av. Snarare tvärtom.
Och några bloggvänner som jag aldrig har träffat i verkliga livet har blivit Facebookvänner utan att jag grubblar särskilt mycket över det.

Men jag tror att det är den där gråzonsgruppen som jag inte vill komma ut inför. De där som jag kanske bara är bekant med, som jag kanske träffat i jobbet eller bekantas bekanta. De som jag inte vill ska läsa min blogg för att de är gruvligt nyfikna på mig och inte för att de är särskilt intresserade av vad jag skriver.
I klartext: Jag vill inte ha samma slags bloggläsare som jag själv är när jag lyckas sniffa rätt på en blogg som skrivs av någon som jag vet vem det är IRL. ;-)

Men jag knogar nog på och fortsätter skriva. Det är en fantastisk dagbok att kunna gå tillbaka i när nu mitt eget minne är rätt kort.

Apropå backspegeln: Jag och maken började diskutera tiden när man tog en nummerlapp och stod i kö på systembolaget. Det var nog inte så länge sedan, men det känns sannerligen som ett annat liv där inga alkoholköp kunde ske av pur nyfikenhet eller för att en etikett var snygg, utan för att man hade läst sig till vad man skulle ha och lärt sig ett artikelnummer.
Det känns som ett annat århundrade ... 

Bloggdoktrinen

Alla har vi råkat på de där bloggarna som man kanske gärna vill läsa, men av någon anledning inte orkar ta sig igenom.Ett yrkesliv i närheten av skriven och formgiven text har gjort mig lite känslig, så jag reagerar ofta när text blir svåråtkomlig.
Alla gör ju som de vill, men det här tycker jag man kan tänka på formmässigt i sin blogg om man vill att den ska bli välbesökt och lättläst:

* Vänsterställ texten. Centrerad text är ett otyg som gör raderna svårlästa med konstiga textbrytningar.

* Skriv inte vit text på mörk botten annat än i undantagsfall. Svårläst det också.

* Jag vet att det är kul att göra flådiga banners med många bilder, men själv skippar jag ofta bloggar vars banner är decimeterhög. Jag vill kunna se blogginläggen snabbt, inte skrolla neråt för att se om det skrivits något nytt. Låg banner är ett tips.

* Kanske blir man rik på de där annonserna som var och varannan väljer att ha på sin blogg, men själv blir jag jättestörd av dem. 

* Variera inte teckenstorleken för mycket. Det blir jättejobbigt för ögat att förstå innehållet då.

* Kanske är det lite snobbigt, men jag har ofta bekymmer med felskriven svenska. Vet man med sig att korrekt svenska inte är den starkaste sidan så kanske man kan köra texten genom någon automatisk korrekturläsare som skrivprogrammen ofta erbjuder.


Så. Färdiggnällt.

En present! Till mig!

Visst är bloggvärlden fantastisk! Ja, kanske inte den där kreddiga delen som bara diskuterar mediafrågor, dagspolitik och demokratiprocesser och bara försöker skrika högst och vara smartast.

Men den lilla avkrok som jag befinner mig i, med bloggar som handlar om stickning, inredning, loppis, retro och hantverk, den är fin.

Titta bara vilka fina underlägg som Pysselfarmor la i ett kuvert och skickade till mig som present! Är de inte alldeles bedårande? Jag har aldrig sett såna tidigare, och blev helt kär!

Tack så jättemycket! Jättefina!

Tyck om varann!

Nämen, det här var väl ett fint initiativ! Att skänka kärlek och respekt till såna som förtjänar det i bloggvärlden är ju en fin idé. Så fin att den är värd en egen blogg.

Att min lilla blogg råkar vara en av de omnämnda har inget med saken att göra - idén är värd att uppmärksamma ändå!

Kul! Och tack för uppmärksamheten! Nu blev jag glad!

Svara mig, du - var är de nuuuu?

Jag är en sån där bloggläsare.

Har många på favvo-listan, faktiskt fler än vad som syns här till höger. Det blir många blogginlägg om dagen som jag försöker plöja igenom. Det resulterar ofta i att jag är en dålig kommenterare. Dåååålig.
I kväll satt jag och tittade igenom hela blogglistan, alltså inte bara de senast uppdaterade utan alla. Och insåg att på grund av Google reader så glömmer jag bort en hel del favoriter som jag tidigare tittade in hos åtminstone varje vecka.
Nu när jag hittar igen dem så ser jag att de inte bloggat på länge. En del har inte skrivit på flera månader eller år.

Å då blir jag så nyfiken och fundersam.
Vad kan ha hänt i deras liv - har de bytt bloggadress, blivit hemliga, glömt bort sina inloggningsuppgifter eller helt enkelt insett att det går att överleva utan att blogga var och varannan dag?

Själv har jag så svårt att se hur jag skulle kunna sluta blogga för gott. Fast det går kanske, om man bara ger sig tusan på det. Ungefär som att sluta röka.

Konstiga träffar

Sådär runt halv elva i förmiddags hade jag mer än tolv träffar med olika IP-nummer på strofen "Vilken härlig dag, man blir härligt glad". Är det en vågad gissning att den låten med Eva Roos spelades i Melodikrysset, eller något liknande?

En anna otippad träff är "Vägra OBH Nordica".

Men vanligaste sökträffen är "Påtning". Ledsen, men jag har ingen instruktion att bjuda på. Bara några gamla inlägg om mitt sorgliga UFO till påtningsremsa som ligger i någon kasse nånstans.

Alla intellekt är inte rörliga

Hmm. Mysko.
För ett år sedan skrev jag ett harmlöst inlägg om min låga kroppstemperatur som jag först i vuxen ålder blivit medveten om. Och fick många medsystrar. Det var tydligen vanligare än jag har trott och hört talas om. Och det ställer till en del i vårt normativa samhälle där normal temperatur är 37,7 och inget annat.

Nu har någon lagt ut en länk - på Facebook tror jag - så nu har några kommentatorer hittat hit till min lilla anspråkslösa blogg. Och de verkar lite uppretade.

Förmodligen håller de till på Familjeliv annars, för de har den där osympatiska besserwissertonen som man brukar springa på där.

Och på något sätt har de fått för sig att vi gnälliga, självupptagna lågtempare överbelastar sjukvården och tycker synd om oss själva.
Tror jag att de menar. Ärligt talat - jag förstår inte riktigt vad de vill mer än vara lite gnälligt besserwissriga.

För min egen del handlade inlägget ju om att jag inte tidigare förstått hur man mår när man har feber eftersom termometern aldrig visat på feber när jag mått dåligt. Och nu har jag insett att det som är normal temp för andra är feber för mig.
Förstår inte riktigt vad man kan bli så uppretad på det för. Knasbollar.

Njut nu! Det ska jag göra!

Jamendåså!

Bilen är lagad. Väskorna är packade. Nu drar jag mot blogglöst land. Vi ses om några veckor. Då har jag med all säkerhet nya auktionsfynd, loppisskatter och garninköp att visa upp!

Jag firar 400!

Shit, jag har publicerat 400 inlägg på den här bloggen! Som ju bara var på försök från början.
Men det blev så roligt när jag blev med digitalkamera och kunde bluetootha mobilbilder och annat skojigt.
Så nu har jag svårt att se hur jag kan klara mig utan.

Min enda fundering är huruvida anonymiteten är rolig eller begränsande. Emellanåt vill jag berätta så mycket för er. Som innebär att jag avslöjar bostadsort och yrkesval och socialt sammanhang. Och av någon anledning så tar det emot. Jag trivs så här, anonym.

Fast jag misstänker att det nog har hittat hit en och annan som faktiskt känner igen mitt hem och min stil. Men jag får väl leva med det då. Ni får gärna vinka!