Ååå - till mig?

Det stod ett paket och väntade på mig på jobbet. Ända sedan i torsdags hade det stått där, men då var jag fullt upptagen med att få motorstopp och slipa golv.

Det var från galna, roliga Lisa som jag lärt känna bloggledes men aldrig träffat! (Och som inte ens har någon offentlig blogg längre. Tråkigt, för hennes Mitt lilla hus var en trevlig blogg.)

Bloggvärlden är fantastisk! Titta vad hon hade stoppat ner! Pannlappar, vackra burkar, en hemvävd handduk, en fin keramiklampa och en liten virkbok för nybörjaren. Och TVÅ dockansikten till min samling!
Dessutom ett tennarmband och ett vackert halsband med karlar på. En inte alltför vild gissning är att pyssliga Lisa gjort dem själv.
Värst julaftonen mitt i högsommaren! Tack, snälla Lisa! Helt oväntat och alldeles, alldeles underbart!


Det är som en bonus-payitforward, så nu ska jag fundera på hur jag kan återgälda gåvan.

På semestern ska man städa...

I dag är det storstädning som råder i hemmet. Och den här gången handlar det verkligen om storstädning, och inte den fuskvariant jag brukar ägna mig åt.
Inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Under fönsterbyte och renovering har slipdamm och sågspån trängt in överallt och ligger som ett fint lager på precis allting så här går det inte att bara ungkarlsstäda. Allt ska plockas runt, lyftas på, ställas ut i trädgården.

Alla trasmattor är tvättade och hänger på tork. En massa porslin har åkt i disken. Soffor och kuddar ska piskas.

Sen är jag värd en god drink. Banne mig.

Kära Dagbok

Helgen som gick innehöll visserligen en del umgänge och lagomt midsommarfirande med vänner, men mest innehöll den arbete.
Det har slipats golv och målats fönsterfoder och städats och tvättats och städats igen.

Men först var jag med om en näradöden-upplevelse när min bil tvärdog mitt på europavägen, vid lunchtid dagen före midsommarafton. Jag var inte direkt ensam på vägen, om man säger så.
Inte ens varningsblinkersen fungerade, men tack vare snälla medtrafikanter lyckades jag rulla bort bilen från den värsta trafiken.
Sen kom maken och öppnade motorhuven och petade på något, och då startade den. Mycket märkligt.

Golvslipmaskinen levererades utan dammsamlare, så hela den groteskt stora mängd slipdamm som ett gammalt furugolv kan uppbringa återfinns numer i resten av vårt hus. Förutom en rätt stor del som säkert finns i lungorna på min kära man.

Sen möblerade vi om i vardagsrummet för att hantverkarna ska kunna komma åt det sista fönstret och då fick vi städa lite till.
Jag önskar att vi kan skylla allt damm på renoverandet, men det går nog inte.

Men jag klagar inte. Snart är vi klara och då blir det fint. Som ordspråket lyder: Det går att äta en hel elefant – det gäller bara att ta den i mindre bitar.

Duka fint

Det här söta underlägget är varken tvättat eller strykt, men jag fick bråttom att visa upp det, för det är verkligen bedårande!

Salt, peppar, olja och e meny har jag känt igen. Men "M"? Står det månne för Mustard?

Jag kommer väl i vanlig ordning inte använda det till underlägg, utan det kommer nog hamna i syrummet, med vidare färd mot något syprojekt, även om det har varit dåligt med såna det senaste året.

Snart, snart har vi renoverat färdigt ett sovrum och kommer då kunna plocka ut flera av de möbler som täpper till och står i vägen där jag vill skapa och som därför sänker min kreativitet till en bottennivå. Jag längtar!

Glad midsommar!

Med det här vackra kortet vill jag önska alla mina trevliga bloggläsare en Trevlig Midsommar.

Kortet skickade min farfars mamma till sin syster 1921, där min farfar var fosterbarn. Vackert, eller hur!

Min egen midsommarhelg firas med goda vänner och golvslipning. Fast inte samtidigt.

Ömsom vin, ömsom vatten

I samma påse, som de vackra likörglasen i slipat glas fick åka hem i, hade jag också stoppat ner de här två besticklådorna i äkta 70-talsplast. De blir utmärkta i den röriga besticklådan.

De är som ett kinderägg - man får nostalgi, färgglädje och praktisk förvaring i samma fynd. Det är bara chokladen som saknas. Men eftersom de bara kostade fem kronor styck så har jag råd att bjuda mig själv på en liten bit mörk choklad vid kvällens stickkafé.

Plast har jag alltmer börjat spana efter på loppis, för det kan man ännu fynda till ett lågt pris.

Glasklart fynd

Det här räknar jag som ett mycket bra fynd!
Jag hittade 12 slipade likörglas. Just nu håller jag på och undersöker varifrån de kan komma. Slipningen ska i alla fall kallas kägelslipning.
Det är inte vanligt att man hittar 12 stycken likadana oskadda glas på en gång, så jag är mycket nöjd.
Jag kan se framför mig hur fint det kommer bli med en skvätt dessertvin nästa gång jag ordnar bokcirkel hemma, eller kanske portvin till pepparkakorna när julen infinner sig nästa gång.

På ett sätt kan jag inte riktigt räkna dem efter min vanliga skala för fynd, för 25 kronor styck ger 300 spänn tillsammans, och det är ändå en lite större summa. Men så tänker jag att de är värda det, och att inte ens nya glas kostar 25 kronor – om man inte köper dem på Ikea, och där har de väldigt sällan kägelslipade glas...

Jag konsumerar

Nej, jag vet att lyckan inte kan köpas för pengar, men ibland måste man investera för att göra den där andra, kommande lyckan fullkomlig.
Så nu är tio kubik kluven björkved inköpt men inte levererad. I vinter ska vi inte frysa i min familj.

Likaså har tapeter, färg, spackel, penslar och allt annat som behövs till renoveringar köpts in för att användas å det snaraste.

Ett ynka par barnbyxor är allt jag vågat köpa hittills eftersom vi inte vet exakt storlek på vår lilla kille. Men så fort vi vet det så kommer jag nog gå komplett bananas i barnklädesbutikerna. ;-) (Dit räknar jag givetvis second hand och loppis...)

Nu börjar det dessutom bli aktuellt med en videokamera så att vi kan dokumentera allt som behövs för kommande ursprungsfunderingar.
Eller ska man lägga ner pengarna på en digitalkamera med bra filmfunktion? Ge mig alla tips ni har om filmredskap.

Eller ska vi kanske ta med oss makens ärvda smalfilmskamera? Retro och kul, men kanske inte så pålitligt?

Fancy tisdagsmiddag

Bråttom, bråttom. Mycket att hinna med hemma, vänner på fikabesök, plocka undan lite, fylla diskmaskinen, köra i gång diskmaskinen, ordna, plocka, tänka, planera …

Allt är inte ett bröllop på Slottet.



Inte ens vitkålen kom vi ihåg.

Bra-att-ha-band

En låda med hopknölade band såg lite bortglömd och oälskad ut på loppis. Och bara tio kronor för alltihop! Alltid kan de komma till nytta på något sätt.

Ett fyrfaldigt leve

Här stod jag i går. Tillsammans med 500 000 andra. Och tro mig, ett tag kändes det som om hela den halva miljonen människor försökte passera just mig.
Inte såg jag någon kunglighet heller, mer än på storbildskärm.

Men det var festligt och fint väder och Stockholm gjorde sig väldigt bra.

Kärlek är alltid vackert, i vilken form den än uppenbarar sig.

Gröna fingrar

Min trädgård är ett sorgligt kapitel i år.
En klematis ligger krossad under byggbråte och den stora rabatten med perenner får växa som den vill. Jag går runt den ibland, tittar på frodig kvickrot och maskrosor som behagar blomma mitt mellan akleja och solhatt, men ids inte riktigt ta mig an den.

I höst ska jag gräva upp hela rabatten, rensa bort ogräs, byta jord och flytta de gigantostora pionerna till en bättre plats.
Intalar jag mig själv och fortsätter att ge fan i ogräset.

Inomhus har jag i alla fall lyckats både ta sticklingar, plantera sticklingar och hålla liv i sticklingar. De kommer alla från de få pelargonplantor som överlevde vinterns koncentrationsläger i källaren, där de förväntades överleva utan minsta gnutta vatten.

Några blommar, till och med.

Och jag konstaterar att jag är likadan när det gäller trädgård som när det gäller datorer och tekniska prylar – jag är en användare, en user. Jag är inte intresserad av bakomvarande orsaker, om vilken jord som passar bäst till vilken planta eller hur olika delar passar ihop. Jag vill att teknik ska fungera utan ingenjörsexamen och jag vill att min trädgård ska vara blommande och tacksam utan att jag ska behöva vara där jämt och curla.

Knappt styrfart här

Nu är det mycket på gång. Hemmet renoveras. Lister ska målas, element likaså och fönster bytas. Tapeter ska väljas och golv slipas och givetvis måste allt göras nu, för vem vet hur många veckor vi har på oss innan livet får en annan, viktigare inriktning.

Så det här bloggandet blir lidande. Sorry.

Jo just det ja, jag stickar ju också. På en fin pippitröja. Det är allt jag hinner med. Å så försöker jag jobba också. Det går sådär.

Dags att börja krusa

Behovet av krustänger till örngottsbanden är uppenbarligen stort i mitt hem. Två vackra redskap låg och väntade på loppisen i veckan, och vem är väl jag att tacka nej när de bad så fint om att få följa med hem.
Så nu äger jag ytterligare en samling - nämligen fyra krustänger.

Fast frågan är om jag behöver ha dem alla. Hittills har jag bara lyckats använda en tång i tager, och ärligt talat är det inte direkt så att folk köar för att få vara med när jag ger mig på projektet Försköna Linneskåpet.


Kanske kommer de hamna på Tradera vad det lider. För visst borde det finnas fler som gillar att krusa örngottsband på fritiden?

Pippi på dig med!

Pippitröjan går sakta framåt. Jag använder naturvitt, svenskt tvåtrådigt ullgarn, med ränder i turkos och mörk orange.
Rundstickad upp till ärmhålen, för enkelhetens skull.

Nu har jag börjat på ärmarna, som jag stickar samtidigt för att inte krokna när den andra ärmen återstår.

Fint för foton

Den fina träramen med målade rönnbär vinbär och blad är gjord för gamla porträttfotografier, och lycko mig som har några såna.
Min farmor och farfar som små, tillsammans med sina föräldrar, har fått flytta in.


Ett loppisfynd, alltså... Men det behöver jag väl knappast nämna?

There she goes again

Jag kunde, i vanlig ordning, inte gå förbi det kitschigaste på hela loppisen.

Så nu har jag en megabox med tändstickor under den volangiga kjolen. Najs.

Varde ljus!

NU är skåpet i matrummet klart. Det fick vit färg och fler hyllplan för att rymma alla saker. Många meter tunn tyll från Ikea på insidan döljer mängden prylar och blev pricken över i.
Det är redan fullt.

Men det är inte så konstigt, för vi passade samtidigt på att ta bort ett skåp som vi aldrig varit nöjda med - ett vitrinskåp i en barkökskonstruktion som var populärt på 70-talet.
Här kan man ana skåpet uppe till vänster.

Nu ser det ut såhär. Och hela köket med matrumsdel blev mycket ljusare. Men det finns fortfarande en del grejer som inte riktigt vet var de ska bo...
Och på sikt ska även underskåpet som sticker ut i köket försvinna. Men inte just nu. Vi behöver lägga energin på andra saker...

Som grädde på moset har jag varit duktig och rensat ut tre kassar som ska till loppis.

Helt uppåt väggarna

Jo, det här med mina samlingar. De som jag alltid fastnar i, när jag börjar få upp ögonen för något fint. Då, när jag inte kan nöja mig med en fin sak utan måste skapa små grupper och samlingar.
Om det sedan är pannlappar, stjärnljusstakar, jesustavlor, souvenirer, gräddkannor, runda träramar, dockansikten, tvättpåsar eller mandelkvarnar spelar mindre roll – jag kan inte sluta samla när jag väl börjat.


Eller – jo, det kan jag efter ett tag. När det nyfunna intresset svalnat eller väggytan eller lådan börjar bli full. Eller om saker helt plötsligt blir intressanta hos andra och därmed dyrare.
Då kan jag bita ihop och inse att jag inte behöver några fler. Men innan dess kan man nog se vissa sjukdomstecken hos mig som resulterar i ett överfullt hem.

Ett genomgående tema hos mina samlingar är att det är billiga saker. Så när jag hotar med att börja samla på porslinsvanar så är det inte helt ryckt ur luften. De är billiga, finns överallt, och skulle säkert göra sig i flock. Stor flock. Precis som mina ovala eller runda träramar som visserligen fått sällskap av en del annat också på trappväggen.


Fast den här samlingen började faktiskt med att jag började köpa träramar där broderierna skulle bort, för att sedan rama in vackra papper och annat. Och alla skulle målas svarta.
Men efter ett tag började jag inse att många broderier också gör sig i grupp. Likaså guldramar. En broderad svan gör ingen sommar, men tillsammans med ett gäng rokoko-människor och blommor blir det ganska kul. Så nu är broderierna kvar.

Ett rasande praktiskt fynd!

Äntligen! En diana-provdocka stod och väntade på mig för några hundralappar vid senaste loppisbesöket. Jag har länge velat ha en, en en ny kostar över tusen kronor, och det har jag varit för snål för.
Nu förstår jag varför man ska vara på plats när de öppnar!

Eftersom vi lägger allt krut på att renovera ett färdigt rum till du-vet-vem så är mitt syrum mer överfyllt än det någonsin har varit. Så det här inköpet bemöttes kanske inte med klang och jubel när jag kom hem.
Med det gör inget. Vi klarar det, jag och diana.

Jag hittade några fina 70-talsmönster också. Till samlingen.

Fler små figurer

I en gratiskorg på min nya favoritloppis låg de här små figurerna och skräpade. De verkar nesligen ha blivit av med sina fordon, men de får sitta i fönsterkarmen i vår trappa och bevaka omvärlden.

Uppdaterat: Nu vet jag var deras kompisar är!

De bästa fynden är de som är gratis!

Oroa dig inte - Vilket år som helst ska jag putsa det här fönstret.

Framtiden, here I come

Tänk, vad livet kan ändras i ett ögonblick.
I många år har jag och min man längtat efter barn. Vi har testat alla möjliga sätt, satt vår tilltro till både vetenskap och alternativmedicin utan att något har hjälpt.
Och det är jag glad över nu.

För några år sedan ställde vi oss i adoptionskö, och nu har undret hänt! Vi har fått besked om att vi kan hämta en liten kille på drygt tre år till hösten. En liten kille som tillbringat hela livet på barnhem.

Stor lycka, men också många nya tankar, funderingar och projekt. Jag lär nog återkomma till det här ämnet fler gånger. :-)



Boken Bubblan är jag uppväxt med. Den handlar om Bubblan som fick nya föräldrar i ett helt annat land. Det blev en glad nostalgiupptäckt, när jag gick igenom en låda med sparade barnböcker. Snart ska en ny generation få hjälp med att läsa om Bubblan.