Mer Rockande same i mitt hem

Jahapp. Så blev det en aktiv samling till.

Herreminje. Jag som trodde att min tid med souvenirsamlande var över. De som jag en gång prydde gästtoaletten med har ju varit nedplockade och placerade i förrådet länge. Och de var ju några stycken.

Gamla souvenirer i form av björktavlor som föreställer "Den rockande samen" har ju redan tidigare visat sig finnas i en mängd olika utföranden, och den forna rockartisten får se sig representera de mest märkliga ställen i norra Sverige.
Sven Gösta Jonsson hade en stor hit med Vid foten av fjället 1959, och blev sedan norra Sveriges affischpojke nummer ett.

Eftersom jag nu kommit hem med ytterligare några så ser jag inget annat råd än att jag måste leta reda på de redan existerande och sätta upp dem också.

Är man samlare så är man.

Men hur väljer man bort när allt är vackert?

Det här rensandet i köket pågår ännu.
En av mina paradgrenar är att skaffa vackra saker. Många vackra saker. Och det är det som gör det så svårt.
För jag rensar kontinuerligt bort en hel del saker, vill jag påstå. Rätt ofta åker jag förbi någon loppis och lämnar grejer som inte får stanna i vårt hem.
Men nu börjar jag komma till den där smärtgränsen bär det inte längre finns något som jag vill göra mig av med. När allt vi har är rätt vackert och älskat (förutom en del av sonens mest plastiga leksaker, men de är ju älskade av honom, så de stannar också.)

I ett köksskåp låg mina vackra, hemvävda linnelakan med mittsöm. De som jag använder som duk vid festliga tillfällen.

Men behöver vi verkligen tio stycken!? Jag beslöt mig för att rensa ut de som saknade spetsar och monogram. Jättestor skillnad, verkligen... Nu har vi bara nio lakan i traven.

Och när det gäller mina udda kitschkoppar eller mitt gröna glas blir det ännu svårare. För såna SAMLAR jag ju på. Då kan man ju inte välja bort!?

Suspenders anonymus?

Är jag ensam om att nörda in på olika saker på loppis? Gärna sådant som ännu inte upptäckts av den stora massan och därför kan stå på någon undanskymd hylla till ett lågt pris.

Otaliga är alla de saker som blir till samlarområden hos mig. min inneboende hamster är så stor att den kan förklara min höga trivselvikt. Den är så påtaglig att vi aldrig kommer behöva skaffa något husdjur till sonen, halva hans mamma är liksom en hamster.

Nå, nu var det inte det jag skulle orda om. Utan om ännu ett samlarområde som jag inte ens var medveten om från början, men nu måste jag se sanningen i vitögat.

Jag samlar på hängslen. Länge köpte jag dem med förklaringen att maken använde hängslen. Och det kanske han gör någon enstaka gång. Men sannerligen inte så ofta och så många olika som han har fått av mig.

Men det hindrade mig sannerligen inte från att komma hem med ytterligare ett par cirkusmönstrade för 15 kronor. Och är det något jag kan vara säker på så är det att här har makens gräns passerats för läääänge sedan. De här kommer han nog aldrig sätta på sig, så till vida att han inte går på maskerad som clown. Och det kommer aldrig heller att hända.

Men de fick följa med hem. Och eftersom jag tycker om dem så kommer nog jag få använda dem också. Och redan när jag skriver det här har jag börjat googla efter någon anonym hängselsamlargrupp. För det måste finnas fler som jag ... Snälla?

Ännu en samling

Jag fick en hylla av min mamma. En med tunna, fina hyllplan och smäckra, svarvade hörnstolpar med sirliga knoppar.

 

Tanken var att den skulle slipas och målas och förvara pocketböcker. 

Men där är vi inte riktigt än.

Tills vidare sitter den fläckvis bortskrapade bruna högblanka färgen kvar och i stället blev det en förvaring för de flesta av mina lampskärmar som inte ryms framme för vi har ingen plats för fler smålampor. Men de är ju så vackra i sig, så det här blev en fin lösning.

Jag älskar tantlampskärmar.