Nordanvinden tjuter

Snart är vintern här.
Min svarta sammetskappa värmer tack vare det tjocka fodret och jag ska leta fram några fina vantar att värma mig med för morgnarna är kalla.

Och hjälper inte det kan jag titta på den här bilden av en badvägrande brorson som ändå njuter av sommaren på sitt sätt.
Då blir jag varm.

Säg hej till släktarkivet

Nu har det sista av farmors liv delats upp, och det är bara jag som är riktigt intresserad av deras gamla foton.
Alltså har jag två kvällar i rad suttit och klickat mig igenom flera hundra diabilder som innehåller allt från släktträff i Lycksele 1965 och Etiopienmissionen 1969 till turistbilder från Italien och 50-årsuppvaktningar på 60-talet.
De reste mycket och farfar fotograferade från resorna. Mellan gamla byggnader, blommande bouganvillabuskar och spektakulära solnedgångar dyker min fina farmor upp. I tjusiga bomullsklänningar och hatt.

Det är en märklig känsla att sitta och se deras liv passera förbi när båda nu är döda. Enstaka släktingar känner jag igen. Mina föräldrar bröllopsbilder och jag själv som nyfödd tillhör highlightsen,
Men vad gör jag nu? Jag kan verkligen inte bevara andras turistbilder bara-för-att. Några av dem kommer jag låta scanna in och använda i en planerad fotobok. Men alla andra?
Jag måste grubbla på hur jag kan använda alla diabilder till något kul.
Kanske borra hål i dem och göra ett draperi, kanske? Gardin? Lampskärm?

Rrrrrandiga sockor

Noro är som alla vet inte ett garn utan ett mjukt beroende.
Nu har jag påbörjat ett par randiga sockor i kureyon sock-garn i två färgställningar. Men jag är inte helt säker på att jag ska göra dem i resår hela vägen. Kanske kommer färgerna bättre till sin rätt i slätstickning...
Ska fundera på det medan jag fortsätter slösticka på dem.

Sov gott, sköna mö

Mina pelargoner är finare än någonsin. Så tråkigt för dem och mig att de ska få flytta ner i källaren för att undgå frostnätter och minusgrader.
Men hur är det nu, ska man plocka bort blommorna först?

Och den ovanligt pampiga röda blomman med mörka blad i lerkrukan heter av någon outgrundlig anledning Hitler och är sålunda inte alls någon skön mö.
Uppdatering: Jag har nu läst mig till att den också kallas för Friesdorf, tysk pelargon, Hitler, Fjärilspelargon och Smålandspelargon.

I bästa fall överlever det min omilda vinterförvaring där vatten brukar vara sällsynt, eftersom jag alltid glömmer bort det.

Kom ihåg:

Det här är barndom.
En stor klädnypa i teak för viktiga papper. Fast just den här hittade jag på loppis. I barndomen hängde den i ett snöre, men om det någonsin satt något viktigt fastnupet, det kommer jag inte ihåg.
Om den här ska få hänga i snöre, eller skruvas fast på väggen, eller rentav får magneter på baksidan och hamna på kylskåpet - det måste jag få fundera på ett tag.

Vackert och nött

När jag hittade det här stora träfatet på en gårdsloppis i Norrbotten var det målat i en tjock, dalablå färg. Men jag kunde ana en spricka och en charmig lagning, så jag tänkte att det hade potential. Men mest troligt skulle jag nog behöva måla det vitt - för enkelhetens skull.
I går började jag skura det för att på sikt måla om det. Men ju mer jag skurade, desto mer lossnade den blåa färgen. Och under kom en vit färg fram som inte lossnade av vatten och stålull. Så jag fortsatte skrubba och skrapa tills fatet såg ut så här. Visserligen finns det lite blått kvar i hål och sprickor, men jag är så oerhört nöjd med mitt fynd.
40 centimeter långt, 40 kronor dyrt och alldeles perfekt som brödfat eller för frukt.

Textila fynd 5

På lilla Kupan låg, för ovanlighetens skull, några riktiga skatter. Flera vackra lakan i lin, med ljuvliga monogram och bårder. Det med det röda, stora monogrammet är hopsytt på mitten, och det vita har ett fantastiskt hålbroderi från kant till kant. Eller är det engelskt broderi?

Hemma hos mig fungerar de som dukar. Att klippa i dem för att sy gardiner eller kuddöverdrag skulle jag aldrig nändas.
Eller så kanske jag syr påslakan av dem. Mest troligt kommer de bli liggande i någon låda. ;-)

30 kronor styck, sa jag det?

Konstiga träffar

Sådär runt halv elva i förmiddags hade jag mer än tolv träffar med olika IP-nummer på strofen "Vilken härlig dag, man blir härligt glad". Är det en vågad gissning att den låten med Eva Roos spelades i Melodikrysset, eller något liknande?

En anna otippad träff är "Vägra OBH Nordica".

Men vanligaste sökträffen är "Påtning". Ledsen, men jag har ingen instruktion att bjuda på. Bara några gamla inlägg om mitt sorgliga UFO till påtningsremsa som ligger i någon kasse nånstans.

Antikfynd

I går gick jag in i en antikbutik. Inte för att jag trodde att jag skulle hitta så mycket, utan mest för att ohörbart för andra kunna utropa "300! En sån betalade jag 15 kronor för!" eller "Herregud, är mina ljusstakar värda så mycket!" eller "125 kronor för ett gammalt linnelakan!! Är folk galna! Jag betalar 30 för mina!"

Lite självgod förnöjsamhet, helt enkelt.


Men jag hamnade vid en liten vägg där det hängde smycken i små plastpåsar. Prästkrageörhängena kostade 5 kronor och broschen med namnet Sigrid inkarvat kostade 10.

Jag tror att materialet i broschen är ben eller horn, och egentligen värd mycket mer än 10 kronor. Mest värd är den kanske för någon som heter Sigrid, men man kan ju inte få allt. ;-)

Kom arbetslust och träng dig på - här skall du motstånd finna

Vi kan väl låtsas att det här bara är ett inlägg om en vacker, gammal julgranspumla som fått följa med hem från någon loppis på senare tid.
I verkligheten är det inget annat än en symbol för arbetsflykt.

Jag cirklar kring min dator. Kollar lite mejl. Bloggar lite. Läser andras bloggar. Spanar in vädret på yr.no. Tittar ut genom fönstret, går och hämtar kaffe och chittchattar med någon kollega jag stöter på i korridoren. Kollar lite mer mejl och ringer något oviktigt samtal.
När jag borde jobba.

Jag borde sätta mig ner och skriva för brinnande livet, men jag kommer mig inte för. Ändå är det inte något tråkigt uppdrag - jag har valt det själv.

Nä, tänk om man skulle gå ut på en liten efterlunchen-promenad. Eller vattna blommorna...
Pumlan kom jag för övrigt över i kampen mot en antikhandel-mänscha som norpade åt sig de övriga 15 som var likadana. Jag kom hem med sex stora, släta i glas. Å så den här då. Som ser ut som de pumlor min mormor hade i sin gran.
Vackert.




Å så är jag lite fascinerad över att ni är så många som hittar hit och så få som lämnar kommentarer...

Jag vill ha fallande löv

Libbys blogg Femtiotalsjakten fyller år och behöver hjälp med att döpa sin 50-talssoffa. Vinsten är föremål ur den stiliga Fallande-löv-serien som KF gett ut i dagarna.

Dessutom önskar hon sig besöksrekord, så passa på att besöka hennes charmiga blogg.

Så. Nu vet ni det.

Husmoderligt

Jag har kokat rönnbärsgelé. Det gick snabbt, om man bortser från att saften ska rinna av över natten.
Ett kilo rönnbär som sköljdes av och fick ligga i frysen över natten. Kokas upp i en liter vatten och skummas av. Mosa bären mot kastrullkanten så att mesta möjliga saft kommer ut. Sen rörde jag ner 4,5 deciliter gelésocker och rörde noga. Hällde sedan upp i loppisfyndade geléglas.
Klart.
Nu ska jag bara se till att vi äter söndagsstek snart.

Grannlandsporslin

Två koppar av den norska tillverkaren Porsgrund följde med hem. Först trodde jag att någon tant gett sig på dem med guldfärg, men fter lite noggrannare titt så tror jag inte det. Men något mer vet jag inte om dem. Det är ju mest svenska tillverkare jag känner till. Tio kronor styck tyckte jag att de var värda

Uppdatering: Enligt den här webbplatsen så är mina fyndade koppar gjorda före 1974. Jag forskar vidare...

Klok som en bok

Ibland önskar jag att jag vore tonåring igen. Fast med alla livets erfarenheter med mig i bagaget.
För det där att vara ung när man är ung är en smula bortkastat.

När jag tänker på all spelad självsäkerhet. All kaxighet mot fel personer. Alla teatraliska känslor som ändå inte ledde till något gott. Då blir jag lite beklämd.

Fast ännu värre var det nog när jag kom ur tonåren och hamnade i 20-årsåldern. Då hade jag en rejäl svacka i självkänslan och klev ur mina upproriska och alternativa tonårskläder och gjorde allt för att vara som alla andra. Köpte mina första jeans. Slutade färga håret. Slängde bort en massa saker som varit viktiga för mig under skoltiden. För att smälta in och bete mig.

Det har jag slutat med nu. Jag har inget behov av att smälta in, klä mig trendigt eller köpa dyra märken. Mitt hem ser ut som det gör och mina intressen får spreta som de vill.

Däremot har en tredjedel av livet gått och det är lite synd. Jag hade gärna varit 20 år igen och vågat mig på att sjunga i band, spela gitarr eller sökt in på någon designskola.

Nu blev livet inte så. Jag gjorde andra saker i stället och ångrar inte på något sätt dem, men min ungdom hade mått bra av ännu lite mer våga.

Now, he had his time of his life

Patrick Swayze är död. Hans insats i Dirty Dancing fick en hel generation, kanske flera, att gå till biosalongerna gång på gång.

Att han dessutom dog som 57-åring får mig att fundera en smula över min egen ålder...

Youtube tillåter inte inbäddade filmer, så det får bli en länk till Patricks egen låt från filmen.

Kura skymning

Min mobil tar usla kort, så därför orkar jag aldrig kolla igenom de jag tar. Men i dag tog jag mig tid, och hittade den här bilden från i vintras.
Nu längtar jag lite efter kulna kvällar, varmt te och en trevlig stickning.

Utesöndag!

Äntligen. En hel dag i trädgården. Jag har insett att jag är mer intresserad av trädgården i teorin än i verkligheten, så det är verkligen ett framsteg när jag tar mig ut och gör en massa måsten.

Maken är ännu mindre intresserad, men han gillar kroppsarbete, så han hängde på.
Tur det, för vi bestämde oss för att gräva upp hallonbuskarna.
Mycket gräva blev det.

Sen beskar vi vinbärsbuskar, äppelträd och syrener och lite annat smått och gott.

Och så fikade vi. Med kaffet i en trevlig termos som är en present från min mamma. Glasbehållare och kork. Inget man bär med sig i ryggsäcken direkt, men i trädgården passar den utmärkt. Emaljmuggarna från Kockums är till skillnad från termosen slagtåliga. Och fina.

Resten av trädgårdmåstena lämnar vi nog till våren...

Textila fynd 4

De textila fynden fortsätter.
16 halvmeterkorta hyllremsor i blått och vitt var för fina för att få ligga kvar på loppisen. Och eftersom vi nån gång ska bygga ett gammaldags skafferi så passar det här utmärkt. Nu måste vi bara göra ritningarna så att hyllorna blir lika långa som de här remsorna...


Två fina handdukar med inte lika välmatchade monogram passar in i samlingarna. Eller så får de följa med när jag ska stå på loppis med min mamma någon gång under hösten.
De har olika vit färg, så jag antar att de vävts med olika nyanser på inslaget.

Nya samlingar

Tavelväggen har fått några nya vänner.

Bland annat en liten blå barnklänning med vita prickar som jag hade som barn. Här hänger den lite skrynklig efter många år i olika förvaringslådor. Nu ska den nog få hänga framme ett tag.

Textila fynd 3

Å ännu en liten skatt. Sex gästhanddukar i hellinne som aldrig har klippts isär och fållats låg och väntade på mig. På loppis, så klart.

De ska fållas och sedan ska de få tjänstgöra som löpare på matbordet. Fast det bär mig emot att ta bort de fina pappersmärkningarna...

Textila fynd 2

Bruksföremål i sin prydnad: Två grova handdukar med varsitt rött kors i fina korsstygn och två korslagda gafflar på den ena. Billigt på Kupan. Dyrbart för mig.
Kanske har de använts i sjukvården någon gång.
Hursom helst - jag älskar sånt här.

Textila fynd 1

Jag gjorde ett sånt där fynd som får hjärtat att pingla lite extra. Två stora servetter med varsitt fantastiskt monogram i hörnet, SA i blått och rött, låg i en trave textilier på Kupan. 15 kronor styck kostade de och jag tvekade faktiskt inte en nanosekund.
Se, vad fint någon har gjort!


Och se vad något pucko senare har gjort i kanten med en svart märkpenna. Hur tänker folk? Eller: Hur tänker M. Holmlund som glatt förstör gamla textilier? Förmodligen samma sak som alla de som lånade märkapparater från polisen och glatt ristade in sina personnummer i antika ljusstakar och silverbägare för några decennier sedan.

Var det för jobbigt att sy fast en tygmärkning eller brodera sina initialer lite diskret?

Rand på rand

Jag känner en liten åttaåring som ska få en present i höst. Det här ska på sikt bli en bolero i turkos och fuchsia.
Mönstret kommer från Drops och garnet är Drops Paris. Ett skönt och snabbstickat projekt med grova stickor.

Vågade detaljer

Tio kronor kostade den vackra vågen som passar perfekt i vårt vita badrum med svarta detaljer. Aanensen Gunda-våg kommer från Norge, men mer vet jag inte om den.

Bedårande från förr

Resan norrut resulterade i många fina fynd. Och de finaste fanns på vinden i min mammas hus. Hon har sparat en hel del av våra gamla barnkläder, och det är fantastiskt roligt i dag. Särskilt som min farmor stickade små uppsättningar till mig och min bror, och min moster sydde en hel del små plagg. Oförargligt ljusgult och pastellturkost blandas med orange, brun och ärtgrönt. Det enda som inte finns bland plaggen är rosa. Hur ute var det på 70-talet, egentligen?

Men allt är inte tillverkat då. Den här fina stickade klänningen i ylle har hon haft själv i slutet av 1940-talet och den fick följa med mig hem. Nu hänger den till lyst i hallen.

Jag har varit på turné

Några dagars utflykt gjorde gott för själen. Särskilt som jag tillbringade dem i älskade Norrbotten, med älskade moderskeppet.
Vi gick på loppisar, gick igenom vinden med fina fynd som följd, träffade släktingar till höger och vänster och pratade mycket. Om allt.

Så synd att en helg går så fort, även fast den var extra lång.

Fynd av olika slag kommer jag redovisa så småningom.


Dessutom har jag blockat min Feather and fan-sjal i Färgkrafts tuttifruttifärgade garn. Och är nöjd.

Oförnuft och känsla

Jag vill så gärna kunna påstå att mina inköp och göranden i livet alltid baseras på förnuftiga beslut.
Att det är tankar och inte känslor som styr.
Att jag nogsamt har gått igenom vad hemmet och min själ behöver, och därigenom kunde avstå när något dumt lockar.

Men jag har insett att det inte är så.

Inte ens kaffekoppsinköpet i förra inlägget är ett förnuftigt fattat beslut. För då skulle jag inte kommit hem med ytterligare nio koppar som inte går att diska i maskin. Jag har redan kaffeserviser så det räcker till att bjuda halva kommundelen på kaffekalas.
Det var en känsla av att jag inte kan gå förbi nio guldmönstrade koppar i tunnaste porslin. Å andra sidan är de ju inte fullkomligt odugliga, utan kan mycket väl få tjänstgöra vid något kaffedrickande tillfälle framöver.

Men när jag hittar sånt här - då är det bara känslan som styr.
Känslan som säger: En ensam, ful pudel med röda ögon och konstigt glitter i pälsen måste få ett kärleksfullt hem någonstans. Och det är nog bara jag som kan erbjuda ett sånt, är jag rädd...

Kaffe? Te? Kaffe? Te?

Nio söta kaffekoppar med ett rosigt motiv fick följa med mig hem häromveckan.
För det låga priset 55 kronor tänkte jag först använda dem till ett litet pysselprojekt jag har på gång, men väl hemkommen började jag vackla. Jag har så svårt att förstöra och förändra hela saker. Så än så länge står de på köksbänken i väntan på att jag ger dem ett hem i något köksskåp. För de är ju så söta!

Det gäller att palla

Två stackars pallar fick ny, svart färg och framstår som nya igen. 50-talspallen överst hade sliten teakfanér men är väldigt skön att sitta på. Ikeapallen har fått utstå mycket, och eftersom vi aldrig behandlade den från början så var fläckarna många.
Efter en skurning med målartvätt gick jag på dem med vattenbaserad svart färg.
Nu skäms de inte för sig!