Saker man kan leva utan. Eller inte.

Jag har fått tid att gå på loppis några gånger och skrämde därför liv i min kamera en kort stund bara för att kunna dokumentera några fynd.

Som det charmiga pusslet med rojalistiskt motiv. Jag är långt ifrån någon kungavän, men lite rojalistisk blir jag av ett sånt här kitschigt fynd.
Medge att såna här handsågade träpussel är charmiga. I synnerhet när det påstås föreställa "Vårt kungahus i helg och söcken" och det inte finns någon bild på motivet. Då blir själva pusslandet en utmaning utöver det vanliga. Sån tur att pusslet bara blir en dryg decimeter på ena ledden och 1,5 på den andra.
Och det föreställde inte alls bilden på kung Gustav V utan istället kung Gustaf Adolf i scoutklädsel tillsammans med drottning Sibylla och prinsessan Margaretha som alla tre gör stram honnör. Men kameran valde att lägga av då jag hade lagt det.

Eller de tre, små lampskärmarna i olika gula nyanser. När jag hittat tre till udda lampskärmar ska jag börja leta efter en lampkrona som saknar skärmar.
Sen blir det åka av.

Dagens haiku:

Trasig kamera.

Trist att blogga utan den.

Återkommer snart.

Bra påminnelse...

Hittade en funktion för påminnelser:

dagar kvar på min föräldraledighet

These are a few of my favourite things

Fler favoriter i repris. Ännu ett collage med gamla bilder ur samlingarna.

Jag gillar vinter men börjar ändå längta till vår och ljus. Det kan vara de senaste dagarnas takdropp och plusgrader som väcker vårlängtan i mig. Annars är det ljuvligt med stjärnklara, gnistrande vinternätter och riktigt kalla dagar med knastrig snö och sparkföre, så jag klagar inte. Så här ska vinter se ut!

Men ändå... när man har en liten kille som längtar efter sommar kan man inte annat än hålla med. Tänk att slippa tredubbla klädlager och omständligt uteliv. Att kunna ha dörren öppen och kunna dricka kaffe i trädgården. Snart är vi där!

Mor är rar - mor bakar

Vi bakar.
Fyraåringen gillar att vispa med elvispen. Han knäcker gärna ägg också, men det brukar inte gå så bra...

En Sverigekaka eller pensionärskaka eller solskenskaka eller vad den nu kallas har blivit till. Enkel och mycket god. För att få till stjärnmönstret använde jag en liten pärlplatteplatta som av någon outgrundlig anledning låg och skräpade på diskbänken.

Jag använde det här receptet:


Sverigekaka
3 dl strösocker
3 dl vetemjöl
3 ägg
2 tsk bakpulver
1 dl kokande vatten
4 msk vaniljsocker
125 gr smör
1 dl mjölk
Smöra och ströa en rund sockerkaksform (ca 1,5-2 liter)
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda vetemjöl och bakpulver och häll det i ägg- och sockerblandningen. Häll i det kokande vattnet och rör om.
Grädda genast i ca 45 min i 175 grader.
Låt svalna.
Dela kakan i två delar.
Gör fyllningen genom att koka vaniljsocker, smör och mjölk i en kastrull.
Koka tills det tjocknar lite, cirka 2 min.
Bred på fyllningen på båda delarna av den avsvalnade kakan.
Lägg på överdelen och pudra över lite florsocker.

Men vi har gjort mer godsaker, sonen och jag.
Eftersom han gillar chokladbollar väldigt, väldigt, väldigt mycket så fick det bli en sats sådana. Jag använde mig av Per Morbergs recept, men kan ärligt talat inte se vad som skiljer från andra recept. Men jag ska inte gnälla - det hedrar honom dock att han faktiskt tar sig an såna simpla rätter som chokladbollar. Enkelt och gott - det gillar jag.

När smeten skulle blandas tog jag till samma trick som jag använder vid pajdegstillverkning - jag hällde ner alla ingredienser i en liten plastpåse och knådade samman allt utan att bli kladdig. Det gick galant.

Fyraåringen visade sig vara en mästare på att rulla bollarna i kokos och slicka av skeden. Det är det jag alltid har sagt - alla är bra på något.

Maska för maska

Läsandet går på halvfart. Pysslandet är så gott som obefintligt. Stickandet försöker jag hålla i, men det går trögt. Några varv per dag i bästa fall, och då går det inte fort.

Mina stickpåsar innehåller ett helt gäng gamla UFO:n som jag inte ens vågar inventera, men det här är de senaste som borde göras klart.

Den svarta koftan är den enda jag stickar på just nu. Enkel, tankebefriad slätstickning i snabbstickat Limagarn gör att jag har stickat bakstycke och det ena framstycket. Snart är jag klar med det andra framstycket också och kan ge mig på ärmarna.

Den blåa ponchon kräver bara några decimeter stickande till, men den är ganska tråkig. Dessutom var den tänkt som julklapp så nu har min motivation redan försvunnit. För det är ju långt till nästa julklappshets...

Den rödbetsfärgade sjalen ligger och väntar på att jag ska komma på vilken spetskant det ska bli längst ner, och ännu har jag inte orkat räkna maskor och bestämma vilken det blir. Dessutom blir jag väldigt irriterad på det okända garnet som ibland är så tunt att det går av. Fast inte nödvändigtvis på det varv när man stickar med det, utan oftare på varvet efter när man använder maskorna vilket innebär massor med upprepningar och morranden.

Och den galna halsduken/pläden/vaddetnublir är förvisso kul att sticka men får vila till sig lite ett tag.

De andra stickena vilar i lugn och ro.

Favoriter i repris

Nä, de här bilderna är ju inte nya. Men den skojiga collage-funktionen är ny för mig (i picnik) så jag kan inte låta bli.
Dessutom hinner jag ju inte med att ta särskilt mycket bilder här hemma längre. Då kommer raskt en fyraåring som vill ta kort. Och han är, ärligt talat, inte särskilt bra på det än.

Den lilla gröna vasen finns inte längre. Tigersågande hantverkare tog livet av den i somras. Pannlapparna ligger nedpackade i en låda och kakformarna har stuvats in i ett skåp. Men Stahlwille-plåten sitter fortfarande i köket. Tills dess att vi bygger ett skafferi - min högsta önskan just nu.

Än finns det roliga saker

Med milt våld tvingade jag med sonen och hans mormor på några loppisar. (Nä, skoja bara. Det var bara den yngste som behövde mutas och tvingas.)


Obegripligt hur mycket jag kom hem med. Några av fynden såg ut såhär:

Den här informationen kan jag behöva. Eller någon annan jag känner. Klockren gåbortspresent, eller vad tycker du?

 Ramen är en halvmeter bred och dessvärre har många års bruntejp satt sina spår. Ska försöka med kemiskt ren bensin, men jag är lite rädd att det skadar den svarta färgen.
Det som tilltalade mig mest är egentligen inte ramen utan bakgrundspappen som är ett återbruk av en kartong från Hugos herrekipering och herrkonfektion i Sundsvall. Tror inte den butiken finns kvar...
Jag tänkte inte sätta in någon bild, utan ska låta den se ut som den gör.
 

Å så den här lille suputen. En dryg decimeter hög, med en tunna som använts till, ja vadå? Cigaretthållare? Tandpetare? Drinkpinnar?
Jag har ingen aning, men kunde inte motstå den.

Nu håller jag tummarna igen!

Den förträffliga bloggerskan Frisky frog firar ett jämnt och fint besökarantal med att lotta ut material till vantstickningsmaterial. Klart jag vill vinna det!

Årets första omgörning står för dörren

Grannarna har en förmåga att strö resterna från sina nyårsraketer lite överallt utan att bekymra sig om att plocka bort. Det brukar störa mig mycket, men eftersom årets fyrverkeri låg i en trälåda så väljer jag att vara storsint.
Det här kommer bli en kanonfin skattkista till lilleman.



Annars kan jag bara bekräfta det som ni säkert misstänkt sedan några blogginlägg tillbaka - Ja, jag har hittat ett bildredigeringsprogram på nätet som jag löpt amok i. Det kommer säkert gå över, men nu är jag uppfylld av alla roliga möjligheter som erbjuds. Mest beror det på att min dator med Photoshop har dött en trist insomningsdöd.

Ljuset på min väg

En ljusslinga fick byta plats från vardagsrummets stora dörröppning till trappen. Det saknas eluttag i närheten  (Varför gör det alltid det i gamla hus? Överallt där jag vill plugga in dammsugaren eller sätta upp en lampa lyser eluttagen med sin frånvaro.) så jag fick dra lite kringelikrokigt, men det gick bra ändå.

Nu lyser den upp så fint i trappen.



Jo, det har blivit en ny banner på det nya året. Mer förändring än så orkar jag nog inte med bloggledes.

Nu är glada julen slut slut slut

Nu är det inte långt kvar tills julen är utstädad för gott. Än återstår julgranen och stjärnorna i fönstren, men allt annat ska stoppas ned i sina lådor i dag. Här är innehållet som ska pulas ner i lådan som äntligen blivit märkt med Övrigt jul.
Det är den lilla lådan. Sedan finns det två med Pumlor och en som heter Advent.
Nästa år ska jag inte behöva hålla på och rota runt i alla lådorna för att hitta det som ska plockas fram till första december så märkningen var ett måste.

Perspektiv

Årets första dag får jag lite tillfälle att rensa i vårt kombinerade förvaring-, bibliotek- och syrum. Igen. Det finns mycket att gå igenom och försöka samla på rätt ställe. För att få överblick och kontroll över innehållet.
I en låda hittade jag några träpussel från min barndom.

Det väcker vaga minnen till liv, men framför allt plockar jag fram det till mitt livs nykomna kärlek - sonen - som ständigt tar nya steg när det gäller att lära sig ord och språk.

Så här på årets första dag ger pusslet också perspektiv åt tillvaron. Det känns som om det var nyss jag använde det. Men i sanningens namn är det nog 35 år sedan.
Jag har snart bott 20 år i den stad där jag bor nu, en bra bit från min uppväxtstad. Vad hinner inte hända på 20 år? Och hur nyss var det inte som jag flyttade hit?

2011 är också året då jag fyller 40 år. Om ytterligare 20 år - då fyller jag 60 år... Obegripligt. Vad kommer inte hinna hända på de kommande åren? Vem är jag då? Vad kommer jag göra? Vad gör mitt barn om 20 år? Och fram för allt - kommer jag ha hunnit rensa upp i syrummets röra till dess?