Mer saft, omständlig som tusan

Ojdå. Där gick den sommaren.

Mest tid har ägnats åt att hålla hela familjen på gott humör. I teorin låter det fantastiskt med sju gemensamma semesterveckor, men vår familj orkar inte riktigt med det. Så i stället har vi fått planera utflykter, händelser och roliga saker för att alla ska hålla sams. 

Men en sak till har jag hållit på med och det är att koka om den här saften tre-fyra gånger.

Första omgången som gjordes på svarta vinbär råkade få en alldeles för stor mängd natriumbensoat i sig. Så sedan kokade jag saft på några fler liter svarta vinbär för att jämna ut den skarpa smaken.

Det hjälpte inte mycket så någon dag senare plockade jag fram göra påsar rabarber som vi fryst in för att spä ut smaken av natriumbensoat.

Det hjälpte inte heller. Då tröttnade jag och lät flaskorna ligga i kylen några veckor i väntan på att vår rödavinbärbuske skulle bli mogen. 

När min bonusmamma och mamma varit här och plockat bär så blev det äntligen av att jag både kokade gelè och saft för att späda ut med.

Så. Nu är den klar. Min goda saft på svarta och röda vinbär samt rabarber. Det hade kanske varit enklast att skriva blandsaft flaskorna men jag hade redan börjat skriva med min rosa posca-penna så jag ville inte ta bort det. Tur att jag skriver glest. 

Lite längre på ett turkos sätt

Det är inte lätt att vara liten.

Sonen fick en praktisk pall av sina farföräldrar. Med ett handtag som gör det lätt att flytta med sig pallen dit man behöver den för att nå upp till den översta hyllan. För sonens del handlar det kanske främst om att nå upp till den nedersta hyllan i köksskåpet, men det är en annan historia.

Dessutom är det nog rätt skönt för äldre att slippa stå och vingla på små pallar. Här finns ett handtag att hålla sig i medan man bestiger Mount Pall.
 
Och i ärlighetens namn så är det inte sjuåringen som njuter mest av att inte behöva böja rygg för att lyfta med sig pallen ...

 

Jag vet inte varifrån den kommer, men den ser hemmabyggd ut. Och jag kunde inte låta bli att kladda på några lager turkos kulör. Jag blandade helt enkelt lite vitt med lite av den turkosa som jag använde på lite olika detaljer i köket när vi renoverade, och då kom en tjusig mint-aqua-nyans fram. 

 

Triss i nostalgi

Kokböckerna börjar komma på plats i köket och då visar det sig att jag lyckats samla på mig inte mindre än tre upplagor av Baka Koka Stek elektriskt. De är från 1948, 1955 och 1957.

Kul att se spisutvecklingen och jag antar att elspisarna började komma då på 1940-talet och att det var lika svårt att lära sig den nya tekniken som det idag är att försöka laga mat på vedspis. 

Bra mått

Vissa saker lämnar jag aldrig kvar på loppis. Decilitermått i rostfritt är så himla bra. Jag har så många så jag låter dem ofta ligga kvar i burkar som jag ofta använder, som i havregrynsgröt och mjölet.

Köket, köket ...

Köket är klart nu. (Nja, vi väntar fortfarande på sockeln som det var väntetid på hos Ikea, men i övrigt är det färdigt.)

Än återstår några lådor som ska tömmas, och lite husgeråd har inte kvar sin gamla plats, en fin plåttavla som hängt i en verkstad, så där måste vi hitta på något nytt.

Men det mesta är klart. Fast ostädat, så jag bjuder bara på några små glimtar i dag.

Skåpet som jag tillverkade av lite pärlspont och ett gammalt fönster har fått nya ben. Två svarvade spiror som målade turkosa och placerades i en sockel som en vän hjälpt mig att snickra ihop.

Den höga pallen tog jag reda på när min arbetsplats bytte lokaler och inredning. Då var den smutsig, omålad och i spillror. Men jag limmade ihop den och målade den med en burk färgprov jag hade hemma. En liten bit vaxduk häftades fast på sitsen och nu är den sittbar igen.

Och i helgen var jag med familjen på loppis. Där stod den här godingen och väntade på mig för en femtiolapp. Fin, va?! 

Kanske får den nytt tyg. Kanske inte. 

Köket och rabatten och livet

Pust och stön. Den här köksrenoveringen drar ut på tiden med försenade bänkskivor och annat som dröjer. Men nu är skafferiet snart klart, vilket gläder mig stort!

Då kan vi bli av med några av alla banankartonger som tar plats i vardagsrummet.



Men jag längtar efter bänkskivorna, för när de är på plats kan kaklet sättas upp. Och då kan elen dras färdig och vi kan få eluttag i köket. Nu står kaffebryggaren fortfarande i badrummet.

Helgen som gick var fin med både morsdagsmiddag på båt och rejält grävande i trädgården. Nu har jag en stor, fin rabatt med plågoandar runtom. Mycket stiligt! Återstår att se hur innehållet i den kommer se ut. Jag är topptre världsmästare på att planera mina rabatter.
Jag har förstått att det finns de som ägnar vintern åt att planera och strukturera efter färg, höjd och blomningstid.
Inte jag. Jag köper oftast sånt jag gillar, planterar där det finns plats och avslutar med att bli förvånad över att allting blir mycket större än jag tänkt mig.

Oj, vilket strul det är med bilder när man som jag hoppar mellan padda, mobil och dator. Lågupplösta och pixliga intill oigenkännlighet...

Mer färg!

Vi målar. Taket. Lister. Foder.
När köket är tömt är det påtagligt att det vita inte längre är så vitt, så vi drar på ett lager till. Känns skönt, men inte främst i kroppen.

Men allt blir inte vitt. Några skogsfyndade bordsben blir högblankt turkosa, liksom en gammal knoppbräda. I allt det nya grå-vita krävs det lite färg.

I morgon börjar hantverkarna sitt jobb. Känns bra.

Och hur ska vi göra vid vedspisen?

Köksrenoveringarna går vidare. Men nu är takten inte lika maklig längre, för nu har vi beställt vårt kök på Ikea, och det levereras den 10 maj. Så innan dess ska köket tömmas och alla skåpstommar ska monteras ned och kakel ska slås ner. Och vi ska komma underfund med vad vi behöver under två veckor och hur vi ska laga mat utan kök.

Men det är nog ett mindre problem - man kan ju alltid grilla ute. ;-)

Ett svårare beslut är vad vi ska ha framför vår vaniljgula vedspis. Idag ligger det rätt anskrämliga klinkers från 1981 där. De ska bort. Men vi är inte riktigt säkra på att vi vill ha andra klinkers i stället. Kanske ... Eller vore det inte rätt snyggt med gråa klinkers? Kanske en helgjuten betongskiva?

Eller en plåtskiva, kanske? Men i vilken färg då? Svart? Koppar?

Eller en glasskiva ovanpå golvplattorna som går i grått?Eller blir det för modernt?

Nä, jag vet verkligen inte ...

Röd topp till hemmet

Jag kom visst hem med en ugnsform i veckan som gick. Trots att jag snarare behöver rensa i skåpen inför köksrenoveringen.

Men med en fin Red Top från Rörstrand anser jag mig vara förlåten. Lite bruksslitage fick jag på köpet...

Marianne Westman heter formgivaren till serien som producerades 1956-67.

Köksplanerna går vidare

Funderingarna kring det nya köket fortsätter. Och det senaste loppisbesöket resulterade i en påse med tolv snygga glasknoppar i turkost glas för 25 kronor! Hurra!

Jag funderar lite på om vi ska ha sådana på överskåpen och andra handtag på lådorna, för där kan det vara lite svårgreppbart med knoppar.

Nu är det bara alla andra beslut kvar att fatta ...

Köksfunderingar

Vi går i köksbytartankar. Men hur ska man kunna välja när det finns så mycket roligt?!

Jag är rätt praktiskt lagd (och rätt dålig på att städa), så att inreda med något som kommer vara omodernt om några år är inte aktuellt. Traditionellt vitt kakel, vita skåpluckor utan för mycket dammsamlande krusiduller och ett rutigt linoleumgolv i beiga nyanser kommer det förmodligen bli.

Och så är vi rätt ekonomiska, så det är helt klart ett Ikeakök som gäller.

Det lutade ett tag åt något klassiskt som doftade lite sekelskifte.

Men i dag sa en kollega att hon inte riktigt kunde se mig i ett kök som är ett stilrent sekelskifteskök i enbart vitt. Och det stämmer nog. Jag är mer färg och en gnutta knasighet. Samma med min man.

Så när jag hittade de här stiliga handtagen hos Härjedalskök blev jag väldigt glad. Nu är bara frågan: ärtgrönt eller poolturkost?

Smart tips för tårtförvaring

Det här mina vänner, illustrerar ett av de smartare husmodersknepen jag lärt mig i vuxen ålder:

Om bara en liten bit av tårtan blivit kvar kan man spara den i en urdiskad glasslåda. MEN vänd lådan upp och ner så att tårta enkelt kan lyftas över på locket i stället för att knölas ner i lådan och bli ful.
Se till att du trycker fast lådan ordentligt på locket så att det inte sker några missöden när härligheten ska ut ur kylskåpet sedan.

Ätbart på S

Den sista tiden har jag blivit beroende av den här sortens sallad. Och för mig är det jättestort eftersom jag tidigare tyckt att sallad ska innehålla, ja ... sallad.

Men nu gjorde jag en mantagervadmanhaver-sallad och blandade en burk blandade bönor med en paprika, ett päron, några rädisor och lite annat gott och blandat. Skvätte över lite tranbärsbalsamico och serverade med mat. Mycket gott! Och det fungerar till allt!

Dessutom har jag kokat saft. Rabarbersaft var tanken. Men eftersom jag *host* lyckades fördubbla mängden socker så fick jag börja panikleta i frysen efter någon utfyllnad. För min lilla anspråkslösa rabarberodling räckte inte riktigt till.
Så det blev några påsar äppelbitar också, och en rödbeta för färgens skull.

En del borde få stryk

Såna där som inte förstår att vårda sin trädgård. Som låter rabarbern vara utan gödsel hela sommaren och underlåter att rensa ogräs så att blommorna lider.

Såna som jag...

Rabarbern var särskilt klen i början av sommaren, men inte förrän i mitten kastade jag dit en stor mängd gräsklipp som gjorde att den kunde piggna på sig. Det innebar att försommarens rabarberpajer blev ganska få, medan höstens sista skörd ledde till en hel del saft.
Jag kastade i en rödbeta i bitar för att få lite mer tryck i färgen.

"Gott!" sa sonen. Det räcker för mig.
Jag lyssnar hellre på honom än på trädgårdsneurotiker.

Ordning måste råda i min kryddlåda

Kommer du ihåg den här fina arkivlådan som jag räddade från slänghetsen på mitt jobb?

 

Den har nu parats med en nyinköpt dymo och en lite nervig agata som är småstressad över att den tio veckor långa ledigheten snart är slut. På måndag börjar jag jobba, och jag kan inte riktigt klura ut hur det ska gå till. Jag har ju massor kvar att göra under ledigheten!

Som att märka alla kryddburkarna. Några hann jag med, och de passade perfekt i de små lådorna.
När jag ändå höll på var det en hel del burkar som fick skatta åt förgängelsen.

Tips från läktaren: Nu är det läge för kräsmagade städfascister att sluta läsa. 

Uppenbarligen använder vi sällan torkad dill, för den hade gått ut 1996. Och en hel del andra burkar hade också passerat sina bästföredatum med råge. Nu är jag inte så dum att jag tror att gamla kryddor omvandlas till knark, eller blir farliga när de blir lite gamla. De får förmodligen mest en lite trist, fadd smak. Men har vi inte använt dillen hittills, så kommer vi nog inte göra det de närmaste åren heller, och den blir ju inte godare...

En ny insikt var att vi endast kan köpa Santa Maria-kryddor i fortsättningen, för de har släta fina lock där dymoremsorna ryms. Men eftersom jag är en über-pysslig typ just nu så slängde jag inte de utgångna burkarna. Nej, nej. De diskas i maskin och så kommer jag HÄLLA ÖVER de kryddor som har otur att bo i feldesignade burkar nu.



När jag tänker efter så är det nog klokt att jag återgår till arbetet, för det här kan ta vilka obehagliga proportioner som helst... Jag kanske har drabbats av en släng feng shui så här på sensommaren?