Kommer hem och är snäll II

Maken har inte uppvisat något större intresse för boxning, men den här stiliga instruktionsboken från 1950-talet kunde jag inte gå förbi.
Så den fick han, för han kan åtminstone uppvisa något slags intresse för sport, till skillnad från mig själv.

Författaren Jack Dempsey hette egentligen William Harrison Dempsey och levde i USA mellan 1895 och 1983. Han var världsmästare i tungvikt 1919-26 och har deltagit i den boxningsmatch som lockat störst publik någonsin till ringen - hela 120 000!

Bak-madame

I dag skulle det bakas muffins.
Leila har ett recept i sin kokbok A piece of cake som ser smarrigt ut, med morot, valnötter och kryddiga kryddor.

Just for the record vill jag berätta att jag tänkte vara ekonomisk och använda de valnötter som finns kvar sedan jul.
Nu kan jag meddela att 1 valnöt väger 6 gram utan skal. Det krävdes 100 gram enligt receptet.
You do the math och inser snabbt att tålamodslösa jag inte orkade knäcka och pilla fram fler än fem-sex stycken. Tur att det fanns en påse hemma...

Fina muffinsformar hade vi också hemma, och här ser allt fortfarande väldigt lovande ut.

Men jag insåg snabbt att smeten inte alls var till tolv muffinsar utan räckte till tre till.

Och väl i ugnen svämmade de över, trots att jag följde receptets råd om att bara fylla till 2/3. Och fastän de fick stå inne fem extra minuter så blev de inte riktigt färdiga.

Så här såg de ut när de kom ut.
Är det därför man ska ha frosting på - för att dölja de översvämmade översidorna?

Absoluta måsten i livet

En loppisrunda resulterade bland annat i detta. Två koppar med fint, rosa mönster. Kopparna är av utländskt ursprung och jag köpte dem billigt för att återbruka dem på något sätt. Ska bara klura ut hur...


En långsmal tavla med julmotiv. Såna här motiv är ofta hur gräsliga som helst, men den här tavlan tyckte jag om. Kanske får den fortsätta sitt liv som tavla, kanske blir den något annat.


Ja, vad ska jag säga. Jag har egentligen inget vettigt försvar till varför den här bedårande, rosa, galna servetthållaren fick följa med hem. Eller - det har jag ju. Det är ju för att den är bedårande, rosa och galen.
Den ska jag förvara räkningar i. De kan verkligen behöva piggas upp med lite rosa galenskap.

Daterade tips till tonåringar

Den ömma modern hade med sig en fin present när hon hälsade på – boken Vi tonåringar av Olga Golbaek från 1954.

Och här fick tonåringarna, som knappt var uppfunna 1954, lära sig allt möjligt matnyttigt. Som att det i utlandet uppfunnits något på vetenskaplig väg som kallades "peeling" som skulle hjälpa mot helårsfräknar, som av någon anledning inte var så tjusigt på 50-talet. Om man inte vill badda dem med kärnmjöl och citronsaft, alltså.

Nu är det en del år sedan jag var tonåring, men jag tror banne mig inte att jag hade blivit särskilt hjälpt av den här boken. Snarare tvärtom. Ohjälpt och begränsad, på 60 sidor med ärtiga illustrationer.

Som att man till blå, grå och gröna ögon använder grå ögonskugga. Bruna och svarta ögon ska ha brun ögonskugga. Punkt.

Och som om inte det räcker så får 50-talets tonåring veta, på frågan "hur vet jag om min byst är normal?" svaret: Stå med profilen mot spegeln och håll händerna bakom huvudet. Om bysten nu sitter fritt utan den minsta hängande tendens så kan man nästan alltid vara säker på att bysten är normal.
Hahaha!
Eller bara sorgligt. Stackars alla tonåringar som så raskt dömdes ut med onormal byst.

Å andra sidan vet jag inte om instruktionerna är bättre nuförtiden. Kanske bara mer subtila.

Trots allt är det skönt att utvecklingen går framåt.
Och roligt att jag har ett tidsdokument i min bokhylla.

Naturkärlek

Det är inte många som ser skönheten i min ärvda majolikavas med naturnära papegojmotiv. Dessutom är den lagad flera gånger och fungerar därför inte som den vas den en gång tillverkades som.
Men jag är oerhört förtjust i papegojan som sitter och ser skräckinjagande ut på en bambuliknande gren.
Under 1800-talet var det populärt med majolika, som flintporslinet som glaserades i mustiga färger kallades.
Tänk er den här i ett hem överlastat med mörkröd sammet och mörka träslag. Mycket stiligt.
Hemma hos mig finns det inte så mycket vinröd sammet. Än.

Bullig i vitt

Det snöar galet mycket, och visst kan man får trösta sig med ett loppisbesök då? (Skoja bara. Jag gillar verkligen snön. Vi lever i ett magiskt snölandskap nu, med metertjockt lager. Ljuvligt!)
Men loppis kan man ju besöka utan tröstbehov...

Som för att hylla snön stod där en lampfot i vitaste vitt glas och väntade på mig. Det fanns inga etiketter eller ledtrådar till var den kan komma ifrån, men med tanke på den gulnade sladden så är det inte någon nyproduktion i alla fall.

Nu är det kanske inte någon större brist på just lampor i mitt hem, men den här fick flytta in i vardagsrummet på en gång.

Snön ska som sagt var hyllas, så jag satte dit ett tidigare fynd - en skärm i vit konstfiber med bedårande volangkant. Kanske sätter jag dit någon annan längre fram, men ett tag får den se ut så här.

30 kronor var den helt klart värd.

Äpplen på rad

Loppisfynd. Såklart.
De söta äpplena fick följa med hem, men kanske inte för att fungera som brickband, utan snarare för att någon gång få bli typ axelrem i en nysydd väska eller så.
Fem kronor. Som hittat.

Mjukt i soffan

Det finns saker jag sällan eller aldrig köper. Som kuddfodral. Jag är generellt ganska dålig på shopping, om det inte handlar om loppis.
Jag har kilometervis med vackra tyger som bara väntar på mig i skåpen hemma. Alltså vill jag inte lägga pengar på något dyrare.
Men idag var det rea på en inredningsbutik i stan. Halva reapriset innebar 50 kronor för en kudde med fodral i snyggt grå-röd-randigt och med små pompoms i hörnen.
Klart två stycken fick följa med hem.
Och även om jag gillar de två nykomligarna så har de tufft motstånd i kökssoffan.
Det blårödrandiga bolstervaret som man kan ana till vänster har min mammas farmor vävt en gång för länge sedan i början av 1900-talet.
Det bor hos mig och får en släng av min kärlek varje gång jag ser på det.

Saker jag funderar på i dag

Jag har varit till farbror Doktorn. (Eller ... tant Doktorn, för att vara korrekt.)
Där skulle det lämnas kissprov. Och varje gång blir jag helt fascinerad över hur omodern den proceduren är.
Eller är det bara jag som inte lyckats klura ut hur man ska träffa en liten, liten plastburk utan att samtidigt träffa handen som man inte ser? Har alla andra kvinnor tränat på precisionskissning på toaletten? Eller ska man stå upp? Är jag felskapt? Gör jag fel? Var lär man sig sånt? Kan man fråga en sköterska? Det tror jag inte att jag klarar – jag rodnar bara av att erkänna mitt dilemma här på bloggen - hur skulle jag inte se ut i verkligheten?!

Då har jag ändå – the hard way – lärt mig att man ska skriva sitt personnummer på burken innan man kissar i den...

Och nej – alla försök att googla på ordet för att få lite tips och råd vid hanteringen är meningslösa – allt handlar om antingen missbruk, anabola eller graviditeter. Ingenting innehåller konkreta handhavanderåd för normalbegåvad kvinna. Och – alla män – ni kan aldrig ana hur lätt ni har det!

Sätt krydda på livet

Måste bara tipsa om en trevlig bekantskap i kryddskåpet. Kakao & chilikrydda som ger kul sting till köttfärssås, kladdkaka, tryffel … allt.

Det är Santa Maria (tror jag) och jag hittade min burk på Ica.

Nyfiken i en strut

Åååååh, jag är så nyfiken!

Ni är så många som kommer hit varje dag, omkring 150 personer. Men ni är så få som säger hej. Och jag är så gruvligt nyfiken på varför ni är här och hälsar på. Säg nåt!

Kommer hem och är snäll.

I går fick min make en present. Eller - inte en. Fyra presenter.

Han log artigt och en smula ansträngt, och sa "Den kan jag kanske ha någon gång", och syftade på nummer 3. Bowlingslipsen längst till höger log han lite åt, men de andra fick tvärnobben.
Har han inte hört talas om att det är rätt med retro?

Då lämnade jag ändå kvar de blanka 80-talsslipsarna i noppig acetat på loppisen...

Så nu har jag alltså påbörjat en slipssamling också. Och allt är hans fel.
Vad kan man göra av slipsar i varierande kvalitet, tro?

Ordning och otacksamhet

I ett rätt oplanerat kök som vårt, med för lite förvaring för alla fina saker, händer det att prylar hamnar på olika ställen fastän de egentligen hör ihop. Ett exempel är mina brickor som är utspridda både här och där, där de ryms.
Den här, runda med ryskinspirerad målning, låg exempelvis bland grytunderlägg och glasfat. Heeeelt fel ställe för en sån fining.

Framför allt ska den fram i ljuset och användas - inte ligga tyst och osedd.

Jag har så smått börjat rensa i en del skåp och lådor. Fick benäget bistånd av min påhälsande mamma som fick den otacksamma sysslan att städa köksskåpen.
Hon gjorde ett strålande jobb medan jag mest var otacksam för att hon rörde till det. ;-)

Hujedamej, så lätt det är att bli tonåring igen...

Är det bara jag som beter mig så barnsligt, eller finns det fler som inte klarar av att bete sig när det är föräldrar inblandade? Det är nu ni ska skriva inkännande och förstående kommentarer så jag inte behöver känna mig ensam och omogen. ;-)

Förlåt, mamma! Du gör en fantastisk insats!

Stickvinst?

Gina firar 10 000 inlägg och lottar ut ett fint stickset på sin blogg. Det tänkte jag vinna, men för all del - ge det en chans du också.

Jag vet vilken dag det är ...

... det är en fynddag!
Tradera är ett fantastiskt tidsfördriv ibland. Särskilt om man väljer att gå in under fliken kuriosa. Där kan man hitta högt och lågt om vartannat.
Den här fina kalendern med vridmojänger blev min för bara tio kronor. Ja, och så portot då, som man alltid måste vara vaksam på. Drygt 50 kronor blev slutpriset och det är helt okej för en sån knasig grej.

Taket sitter lite löst, så jag ska leta fram lite trälim och sätta fast det.

För kakor

Ett fint litet kakfat stod och väntade på mig i går. 30 kronor var nästan pinsamt lite, men gjorde fyndet än mer oemotståndligt.

För ett nytt fat på fot är precis vad jag behöver... Tur att jag hade med mig två kassar med saker till loppisen, så jag inte bara fyller på förråden.

Var snäll och tänk bort singoallakexen. Föreställ dig istället att det ligger fina småkakor där. Såna där jag aldrig bakar...

Schyst häng

Gölliga, va? Invirkade duktyngder kostade 10 kronor på loppis.

Pallen före och efter

Min ärvda köksstege är jättepraktisk, men galet ful med färgfläckar och annat oidentifierat.

I går tog jag mig äntligen för att pimpa den - en tanke jag haft i flera år.
Jag använde plasttabletter och klippte ut lika stora bitar som de gula originalvarianterna i linoleum.

Fast först spettade jag loss originalen och skrubbade pallen med stålull. De värsta färgfläckarna skrapade jag loss med en kniv.
Sen limmade jag fast de svartvit-randiga bitarna med kontaktlim.
Nu behöver den inte skämmas för sig längre.
Nästa projekt måste nog bli 70-talsgolvet i köket...

Hoppas på mer tur

Vera lottar ut fina bokstäver fram till den 29 januari. De tänkte jag så klart försöka vinna.

Gul, gul, gul är fyndet på mitt matbord

Lördag = loppisdag. Tre loppisar fick besök. Fynden uteblev inte, men blev inte heller så galet många. Tack och lov. Jag övade ståndaktigt på att tänka "jag behöver inte den där" när jag lyfte upp fina saker, och det hade resultat. Men inte ett totalt. Några fina saker följde med hem.


Som den här syltburken med lock som fick följa med hem tack vare sin solgula färg. Burken kommer från Bo fajans och kommer bli fin med lingonsylt i.

Jag blir alltid lika rörd när jag hittar sånt här.
En BE har mödosamt broderat sitt monogram och därefter sytt fast tyget på en papprulle för att ha något att rulla upp dukar på. Visst gör vi väl alla så för att förvara vårt linne på bästa sätt? Nähä.

Jag gissar på skolslöjdsarbete.

Jag hoppas på tur

Nu ska jag vinna!

Bea tävlar ut en av sina fina vimplar på sin blogg. Det var svårt att välja, men den här ovanför tycker jag är jättefin med sina milda färger. Passa på före den 24 januari!

Julen är inte slut

Julen behöver inte vara slut bara för att det blivit nytt år.
Modern kom på helgbesök och hade med sig fina klappar. Roligt!
En avlång Sarpanevagryta ser man inte varje dag. Men nu kan jag göra det, eftersom den låg i en klapp till mig och maken.
Jag har en rund sedan tidigare, men den här är lite rymligare. Nu ska jag bara försöka få tag på ett handtag i teak, och det kan ju vara lite bekymmersamt.
Fyra av Coops Lindbergskoppar hittade också rätt.

Ett litet siluettporträtt och två tunna pannlappar kommer också hitta sina platser.

Det blir ännu en sjal

Om jag inte missminner mig så skrev jag nyligen att mitt nästa projekt skulle innehålla tunt garn, grova stickor, spetsstickning och ett sjalönster som innebar mer luft än garn.
I stället började jag på en Eliina sjal med ganska kompakt slätstickning.
Men kaunigarnet har en vacker färgskiftning och stickorna är nummer 5, så det går ändå ganska fort. Och stickningen passar perfekt framför tv:n med sitt uteblivna mönster.
Så småningom kommer det en spetsbård, men dit är det många kvällar i tv-soffan.

Ljus tillvaro

En vacker ljusstake i svenskt tenn har funnits i huset i någon månad, men inte blivit ombloggad. Ju mer jag ser den desto mer förtjust bli jag.
Den är ordentligt stabil och tung och har böljande jugendformer som tilltalar.

Den var inte helt gratis - 75 kronor är egentligen för mycket för att jag ska kalla det för ett riktigt fynd. Men jag medger att jag är ganska kinkig på låga priser.

Och eftersom jag tycker så mycket om den så är jag ändå beredd att låta den kvala in i fyndkategorin.

Det rullar på

Julen är hopplockad.
Jag saknar granen, men mest stjärnorna. Men det är inte så många månader kvar tills de får komma fram igen.

Jag tar mig en kopp kaffe med en av de återstående pepparkakorna, och begrundar det faktum att jag nog kommer låta den juliga vaxduken ligga kvar för den har raskt seglat upp och blivit en favorit.
Och det är ju helt okej med rött och prickar året runt, eller hur Maria.

Jag är inte klar med min kjolstickning, men har ändå påbörjat en mössa i rött, återvunnet garn. Det är samma garn som jag tidigare använde till min Candle flame-sjal. Men eftersom jag hittar på mönstret allt eftersom så blir den sådär, och därför kommer den knappast få uppleva ynnesten att visas upp i bloggen. Risken är påtaglig att den kommer sluta sina dagar som rippad innan den ens blivit färdig...
Men jag har ju händerna fulla fram för tv:n, och det känns bra.

Jag, jag, jag... Hur är det med er?

Psst

Vill bara erkänna att jag har sjukt stor loppisabstinens.
Måste åtgärdas snarast.

Nytt år, nytt liv, ny garderob...

Bra sak: I går kom jag äntligen hem med en termokjol som jag trånat efter länge. Nu är chansen större att jag överlever vintern utan frostskador trots min kärlek till klänningar, städrockar och kjolar.

Dålig sak: Jag har verkligen en begränsad (eller optimistisk) insikt om min storlek. Därför kom jag glatt hem med en kjol som var nästan två storlekar för liten.

Liten räkneövning: En storlek är ungefär sex kilo. Jag är medveten om att kvällstidningarna lovar vargavinter och ny istid, men ärligt - hur stor är chansen att jag hinner minska tolv kilo medan det fortfarande är permafrost ute?

Men okej, jag ger det väl ett försök då.

I vampyrernas spår

Dags för trettondedagslunch.
I vårt hem äter vi blodplättar. Vad äter ni?

Blodplättar

5 dl nötblod 5 dl vatten 2 tsk salt ½ krm kryddpeppar 3 ägg ½ dl sirap 4½ dl vetemjöl

Vispa ihop alla ingredienser till en klimpfri smet. Grädda i stekpanna till tunna plättar. Äts med lingonsylt, eventuellt blandad med riven vitkål.

Jag tycker viktiga saker

Jamen, det var då tusan vad tramsigt och prylgalet och ointressant det blir här ibland.
Jag är ju en tänkande person som har massor med synpunkter på världen och samhällsordningen, och så ägnar jag mig åt att redovisa stickprojekt och fotografera loppisfynd som om det vore meningen med livet.

Det blir än mer påtagligt när vänner har det svårt, när döden gör sig påmind och saknaden aldrig går över.

Så därför kör jag nu en liten best of Agatas åsikter. Håll till godo:

• Jag tror på människor. Jag tror att alla har något att bidra med om de får en chans och jag försöker att tro alla om gott tills de bevisar något annat.
  
• Jag tror inte att ensam är stark. Jag tror på samarbete och solidaritet och på att vi inte är starkare än vår svagaste länk.
• Jag tror på facklig kamp, på en stark social omsorg och på att vi skapar det bästa samhället tillsammans med varandra.
• Jag har inga som helst problem med att betala skatt. Ett rättvist samhälle där alla ska ha en chans kostar pengar, så enkelt är det.
• Jag tror på vård i stället för straff. Att tro att dödsstraff löser något är infantilt, även om jag kan förstå att en omedelbar ilskereaktion kan leda till att man förespråkar det.
  
• Jag tror på kärlek vart än den visar sig, så länge ingen blir tvingad. Om man väljer att älska en eller två eller någon av samma eller motsatt kön spelar mig faktiskt ingen roll alls. Gör det ni mår bra av.
• Kyrkan borde ha mer att göra med en tro på nutida människor och en modern gud, än med tro på en föråldrad bok.
  
• Och måste man nu gifta sig i kyrkan så ska man väl få det, oavsett vilket kön ens partner har. Hur kan det ens vara en svår fråga?!
• Jag tror att världen utvecklas positivt av integration.
• Jag tror att vi alla mår bra av att utmana våra åsikter och kulturella ståndpunkter, och vad kan väl vara nyttigare än att få förmånen att lära känna andra kulturer och samhällsklasser?
• Jag tror att nationer med stängda gränser fjärtar ihjäl sig och dör en urtråkig sotdöd.
• Jag blir förbannad på småaktiga människor som bara kan se till sig själv och sina egna åsikter. Alla är vi olika och det är bra.
• Jag kämpar ständigt med mina egna fördomar och alltför snabba åsikter om andra. Men den enda person jag verkligen kan förändra är jag själv, så jag försöker bita ihop och tänka ett varv till. För det mesta.
  

Nej, det där var ju inte ens särskilt provokativt, men nu kan jag andas ut och fortsätta skriva om loppisfynd ett tag.

Å andra sidan har jag inte den här bloggen för att debattera mina politiska ställningstaganden, så lägg inte ner för mycket energi med att försöka trigga igång mig på några fajter om min åsikter.
Jag kommer förmodligen ändå inte att svara...

Garn

Det nyfärgade garnet har torkat och nystats upp.
Resultatet:
Ett tvåtrådigt brandfärgat och ett gråbrunt entrådigt. Som ska bli något någon gång, men inte tillsammans. Det lutar åt vantar, men jag har inte bestämt mig än.


Jag letar som bäst efter ett nytt projekt, och det känns som om jag vill göra en skir spetsstickad sjal. Kanske Laminaria. Eller Zetor scarf eller en Sweet Alyssum shawl.
Jag vet bara att det ska vara tunt, tunt garn och halvtjocka stickor och mer luft än garn i stickningen så att det går fort.

Fast egentligen borde jag utmana mig själv och sticka något stort, men jag orkar inte riktigt ta mig an större projekt som kräver tankemöda. Därför blir det inte heller någon virkskola, eller någon tidigare ombloggad kofta eller tröja.

Nytt år med ny färg

Utan någon tanke alls börjar jag det nya året med att förvandla beigetråkigt garn med yllefärg från Zenit.
Först efter ett tag insåg jag att det kan ses symboliskt, men det ska man nog inte ta ut för stora svängar på, för jag förvandlar också en gräsligt senapsgul färg till svart.

Hursomhelst lyckas jag också förvandla golvet till svart, händerna till melerat missfärgade och en favoritskål fick röda ränder som inte går bort.
Högst ogenomtänkt färgning, om ni frågar mig.

Nåväl - jag snurrade upp garnet på en stor petflaska, eftersom jag inte ville ha sån där grölig multifärgning utan istället färga i lägnre partier. Då kunde jag peta av lagom mycket garn för varje färgparti som jag hade tänkt.

Därefter la jag garnet i blöt med ättiksprit och sedan stoppade jag ner de olika garnrundlarna i olika små plastpåsar.
Av erfarenhet vet jag nu att ett mycket bra tips är att knyta om varje garnrundel med en garnstump, så slipper man ägna två timmar åt att snirkla upp det trasslande garnet efter färgning och sköljning...

Häll på de olika färgblandningarna och blanda runt med garnet. Sedan körde jag alla påsarna (som jag stoppat ner i en plastlåda) i micron i drygt tio minuter.
Sedan fick det vila en halvtimme med all färg i och därefter blev det sköljning. Så jag sköljde och sköljde och sköljde.
Sen trasslade jag upp garn, som sagt... Men det var ganska skönt att stå i badrummet och lyssna på P1 samtidigt som jag metodiskt trasslade upp blött garn.
Till vänster syns det GB-gubbe-färgade garnet som fick känna av min upptrasslande omsorg i flera timmar. Det kan nog bli bra när det torkar.
Till höger syns det tidigare senapsula garnet som skulle bli svart. Det blev det inte, men jag tror att det ändå kan bli användbart när det torkar.