Lycka är:

Jag älskar alla min fina textilier. Ständigt gör jag nya, fina fynd utan att ha en aning om vad jag ska använda dem till.
Nu har jag tagit en kökshandduk som fått en stor, trist fläck mitt på och tre pannlappar. Det ska bli en julkudde. Ska bara bestämma mig för hur stängningen ska vara på baksidan.
Vid strykbrädet har jag ställt upp en softboard som jag klätt med rutigt tyg. Perfekt för att nåla upp alla fina pannlappsfynd jag gör.

Glammig väska

Hon är diskret söt, den här smyg-glamourösa lilla sammetsväskan. Och svart som natten är hon en tuff utmaning för kameran i novembermörkret.
Hon hängde tillsammans med ett gäng pinsamt moderna väskkompisar på min närmaste Kupan-butik, men jag anade att där fanns mer att hämta.
Så jag letade, hittade en öppning, och se! Den lilla fickan stängdes med tryckknappar och är fodrad med ett tyg som tydligt är äldre. Jag gissar på 40-tal.
En glammig festväska för alla glammiga fester jag sällan blir bjuden på! ;-)

Jag kan inte låta bli att undra vad den har fått vara med om tidigare i livet.

Vad hon kostade? 15 kronor...

Glad advent!

Å så blev det första advent igen. Med adventsljusstake och glöggdoft och minusgrader. Fast utan snö.
Nu gäller det att passa på och njuta, för det är en härlig tid som väntar. Jag tycker verkligen om julen. Jag tycker om att ordna julklappar och julpynt och julmat. I rimlig mängd.

Och det är väl det som är tricket. Att inte ta ut sig och hitta på galna förväntningar som man själv och andra ska leva upp till.


Träkärlet har nog längre tillbaka använts för att hacka kött i, för det är ganska trasigt inuti. Under finns ett bomärke och ett årtal. 1873 tror jag att det var - jag glömde givetvis bort att fotografera det innan jag fyllde det med småsten för att ljusen skulle stå jämnare.
Porslinsiffrorna kommer från Vackra hem och kommer nog hamna ovanför någon krok framöver.

Lyser upp min dag

Ett av höstens fynd har fått flytta in i syrummet/arbetsrummet/gästrummet. Visst är den fin!
Loppisen vi besökte är stor och oorganiserad så vi letade länge innan vi hittade både lampan och fästet som låg på olika ställen. Men sen fick vi skrivbordslampan för 35 spänn.

Det finns fler fina lampor i mina samlingar, men alla ryms inte. Dessvärre. Och många måste renoveras. Det ska bli av vilket år som helst...

Mer adventsgodis!

Å här ska det bli Leilas Rocky Road.
Det fanns inga mini-marshmallows på mitt ica, så vi köpte vanliga och klippte i fyra delar. Lite kladdigt, men det gick. Dumlekolor, jordnötter och pistagenötter. Fast latmasken agata orkar inte skala nötterna och snålmasken maken ville inte köpa färdigskalade för massor av pengar, så istället köpte han mörl choklad med pistage i. Det blir nog lika gott.

Chokladen smälter i vattenbad och det tar tid. I den prickiga kannan står uppspetade marshmallows som ska doppas i chokladen.

Bara fibrer och näringriktig föda, alltihop!

Så. Blandat. Nu ska det stelna till i morgon. Då skär jag dem i mindre bitar. Lärdomen från i fjol är att bitarna måste vara ganska små, annars blir folk så asociala långa stunder.

Hade jag haft barn så hade de fått slicka skålen. Nu måste jag göra det själv.
Jättetrist.
Verkligen.

Trevlig advent

I dag ägnar jag mig - bland annat - åt att koka knäck inför morgondagens glöggmys.
Den här gången valde jag Leilas knäck, men tog klassiska knäckformar istället för ischokladformarna som Leila rekommenderar.
Lite sport ska det väl vara att få i sig godiset?

Smaksättning: rivet limeskal och hackad mandel.
Det ser lovande ut, men måste stelna. Oj, vad jag skulle vilja ha en kallfarstu som min mormor hade. Där stod alltid julens alla godsaker, och jag var nog inte ensam om att smita ut där för att knycka en knäck eller ett rullrån.
Jo, jag skulle vilja säga att det här gick smärtfritt, men icke. Kladd, brännskador och svordomar. Precis som det ska vara när man kokar knäck

Gamla favoriter

Som prepubertal medelklassunge i mitten av 80-talet lyssnade jag en hel del på radio. På kvällarna var det ofta Dialog med Luren och på helgen Tracks. Däremellan lyssnade jag på det mesta med musik.
Och så spelade jag in blandband. Eller fyllde hela C-90 band med en och samma låt. Ett lyssnade jag på å mycket att det blev utslitet.
På en sida hade jag den här:


Och på den andra sidan den här:


Eller när jag hörde den här romantiska låten på radion en kväll 1984! Men vad hände med Jim Diamond mer?

Fääärdig!

Tillåt mig presentera mina *hrmm* färdiga benvärmare.
Jag harklar mig rodnande, eftersom alla observanta ser att de ju inte är färdiga alls.
Det här är helt enkelt ett levande exempel på varför man inte ska odla UFO:n genom att vänta med att slutföra stickningar.

Mina två benvärmare i garnet Noro kureyon sock har varit färdigstickade läääänge. Men efter att ha sytt på 13 knappar på den ena så ledsnade jag och de blev liggande.
I går plockade jag fram den och skulle sy i de resterande knapparna, och insåg att en har smitit under väntetiden.
Och det upptäckte jag när det bara var den kvar att sy fast.

Nu måste jag leta ett substitut, men frågan är om jag inte kommer använda dem ändå fastän de inte är hundraprocentigt färdiga.


Jo, minnesgoda bloggbesökare minns att det var det här garnet jag var så missnöjd med. Eftersom jag senare har stickat en del med Noro Kureyon Sock utan att råka ut för samma variation i garntjocklek som den här färgställningen (164) uppvisade, så hoppas jag att det här nystanet var ett måndagsexemplar.

Snälla tomten...

Jag har inte så mycket fantasi, men har ändå fått ihop en liten önskelista:

En provdocka.
Har önskat mig en länge, men aldrig tagit tag i det förrän härom veckan då jag ringde på en tidningsannons eftersom provdockan bara kostade 400.
Jag var typ två dagar och 50 telefonsamtal för sen, om man säger så. Det blev inget av det köpet. "Den första kunden ringde redan halv sju i fredags morse" konstaterade säljaren glatt. Kul för henne.



En Hemnes dagbädd
Vi behöver strukturera upp övernattandet hos oss. Den tidigare enkelsängen har vi gett bort och när rummet renoverats ska vi ställa dit en bra dagbädd som inte bara fungerar som soffa utan också kan göras om till dubbelsäng. Och erbjuder förvaring under.
Som ett kinderägg.


Nya fönster
Till hela huset. Snygga, sidohängda i gammal stil istället för de dåliga vippfönster som sitter där nu. Fast utan fuskspröjs. Så här såg de ursprungliga fönstren ut på vårt hundraåriga hus, så det skulle ju passa utmärkt.
Kostar bara 100 000 för hela paketet. Som hittat.



Svarta ullstrumpor
Inte tjocksockor. Strumpor. Mitt ständiga beroende under vinterhalvåret. Använder aldrig bomullssockor längre. Bara ull.


Roliga saker
Som jag inte skulle ha kommit på själv. Böcker, loppisfynd, ljudböcker...

Fast, äsch... Jag blir glad för vad om helst och ogillar när önskelistor upplevs som kravlistor. Det här ska nog snarare ses som min egen inköpslista för framtiden. Om jag inte hinner få det i julklapp, förstås...

Nu känns det bättre

Jag sitter i telefonkö. Jag behöver muntras upp.
Du med?

Snygga tapeter

Foto lånat från interior1900.com

Fastän det finns så mycket fina, nyproducerade tapeter nuförtiden så kan jag inte låta bli att fascineras av gamla tapeter.

På Interiör1900 finns det mycket fint. För flera år sedan köpte jag ett gäng rullar med 50-talstapeter som inte alls passar in i vårt hus som vi bor i nu.
Eller, så är det kanske just därför de borde sättas upp.

Det var, ärligt talat, så länge sedan jag köpte dem så jag har glömt bort hur de såg ut och var jag har dem....

Nåväl, på Interiör 1900 har de numer en förbättrad webbshop och rea på udda rullar. Gå in och kolla, vetja!

Värdelöst?

En nystartad loppis i min stad har - obegripligt nog - en låda med gratisböcker vid ingången. Där stod jag ett tag och bläddrade igenom det som alltså är värdelöst i deras ögon. Och kom hem med de här godingarna.

Stockholmsmysterier av CF Ridderstad är visserligen bara en del av utlovade fyra, men den utkom redan 1880 och den första ägaren fick den 1882 enligt ett handskrivet årtal. Ålderdomlig svenska, så jag tror knappast att jag kommer läsa den. Men ändå - charmigt, va!?


En illa åtgången katalog från Upsala universitet vårterminen 1889 bjöd på en del underhållande läsning. Här räknas alla studenter upp efter nationstillhörighet, likaså de olika fakulteterna och studentföreningarna.


Och den fina, röda boken om Önnemofolket låg också där.
En gång i tiden var det här ett obligatoriskt inslag i småskolan. Fler känner säkert till Sörgården som fanns i samma serie. Den trycktes i hela 825 000 exemplar mellan 1912 och 1936. Det här exemplaret är från 1925.
Min mamma har en fin tecknad bild i sin ägo som föreställer Önnemo på en sån där stor upprullningsbar skolkarta.

Och visst tusan stickade de i Önnemo:

Farmor stickar strumpor
Gamlamor i Sörgården satt uppe på sin kammare och stickade.
"O, vad farmor stickar fort!" sade Karin. "Den där strumpan började farmor på i går, och nu är den snart färdig."
"Lisa Löv säger att hennes mamma kunde sticka tre par strumpor om dagen", berättade Greta.
"Det är omöjligt", utropade Karin. "Säg, farmor, är inte det omöjligt?"
"Nog är det omöjligt att sticka så fort för hand", sade farmor, "men jag tänker, att Lisas mamma hade en stickmaskin."
"Ja", sade Greta, "jag tror Lisa sade, att hon hade en maskin."

Fina färgglada länkar

Via det eminenta Mönsterarkivet där man kan hitta allt möjligt kreativt hittade jag till Leethal och instruktionen till hur man färgar mönsterrandande garn.

När som helst ska jag plocka fram mina yllefärger från Zenit (Någon som vet varför länken inte fungerar till deras webbshop?) och färga lite garn. Det borde ju kunna pigga upp i novembermörkret.

Det finns andra sätt att färga garn - för den som vill göra det själv. Med svamp, exempelvis.
Hjördis Lundmark har precis skrivit en ny gedigen bok. Och här finns det också fina tips om svampfärgning.

Och på sin blogg tipsar Emma om hur man färgar garn med det amerikanska mat-färgämnet Kool-aid. Mycket bättre på garn än i mat - om du frågar mig.

Bra bok för barn

Den här boken av Kerstin Lokrantz och Christina Björk är jag uppväxt med. Att den inte blev helt utnött är mer ett tecken på kvalitet än något annat, för jag använde den mycket

Som barn var det en förmån att få sy och pyssla på egen hand - det hoppas jag att alla barn får göra. Och en vanlig kommentar när jag såg något jag tyckte om var tydligen "Det kan man göra själv!" enligt min mamma.

Kanske är det därifrån min lätta släng av hybris kommer när det gäller att göra saker själv.

Just den här boken är oerhört pedagogisk och mycket bygger på raka stycken som barn kan sy med ganska lite hjälp.
Många är de påsar, små dockor och väggfickor som jag och min bror producerade i ett rasande tempo av spillbitar.
Nog hade vi velat göra större saker också, men på 70-talet var det inte självklart att föräldrar följde barnens minsta nyck, så det köptes nog inte in särskilt mycket tyg bara för att jag ville det, utan det var ur restlådan jag fick plocka tygstycken jag behövde.

I veckan hittade jag den på loppis för 15 kronor.



En annan favoritbok från barndomen var Kerstins Lokrantz bok om korsstygn. Såna producerade jag också, men eftersom mitt tålamod var minimalt när jag var yngre så blev väldigt lite klart. Ja har fortfarande en ofärdig märktavla i gömmorna med egenkomponerade motiv ur mitt liv.
Ganska få av dem är ännu aktuella.

Så synd att jag började med årtalet som var 1989 ...

Fina vintagetyger

När jag senast var och hälsade på min mamma fick jag några loppisfyndade vintagetyger av henne. Alla tre är på 70 centimeters bredd, vilket indikerar att de är äldre.
Och nog tycker jag att det andas 1940-tal om det blommiga tyget och 1950-tal om de två andra.

Mitt stora bekymmer med såna här fynd är att jag inte näns sätta saxen i dem. För tänk om jag ångrar mig! Så min samling av gamla tyger växer men inte idéerna.
Visst är de fina!

Några varianter på äldre frottétyger fick jag också. Fast det här har jag nog fyndat själv för inga pengar alls.
Här har jag en plan att sy barnkläder, men mer än tankar har det inte blivit. Jag är inte alltid så lättstartad när det gäller nya projekt...

Inget för feng shui-mänschor

Och så fick mitt samlande ett sound track...



"I simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad"

*Pust*

Den här veckan har varit tokig och i dag är första kvällen jag är hemma direkt efter jobbet.
Nu ska jag glida ner i soffan, titta på meningslös tv och slösticka på den socka jag började på för någon vecka sedan. Mönstret är Sockor med falska flätor från sticka (om man är medlem) och garnet Araucania Ranco Multy kommer från Garnkorgen.
Jag tycker verkligen om de dämpade färgerna som inte sticker ut.

Under nystanet kan man ana en stickpåse jag sydde av en halv kökshandduk och en restbit köksrutigt tyg för ett ta sedan. Lagom storlek för socksticken.

Starkare än ord

Vackert i fönstret

Vackert broderi i rött och blått är det på den här gardinen som jag hittade .... ja, gissa var.
Kanalen är sydd senare och det har inneburit att den övre broderade kanten i rött har hamnat på baksidan. Men det finns några hål som den tidigare ägaren säkert försökt dölja på det här sättet.
Jag funderade på att sprätta loss kanten, men blev så sugen på att sätta upp den att jag struntade i det den här gången.
Jag kan verkligen inte motstå vackra textilier på loppis.
Den här hade i alla fall förmånen att få placeras på ett synligt ställe, men allt för mycket hamnar bara i något skåp.

Att titta ut igenom

Två grönmålade fönster införskaffades tidigare i somras. De ska på sikt bli dörrar till ett platsbyggt vitrinskåp.
Men eftersom vi inte är där än så skruvade jag upp det ena i den stora öppning vi har mellan matrum och vardagsrum.
Fönstret är vitt på insidan.

Osympatiska fynd

I min farmors hem fanns den här näsduken kvar. Från ett OS, uppenbarligen, men vilket? Och är det alls lönt att spara en sån här liten tygbit?

Tänkte jag, och tittade nyfiket på de olika flaggorna. Och insåg att den här kanske är från Berlin 1936. För varken före eller efter har väl hakkors varit särskilt intressanta?
Och tittar man ännu noggrannare hittar man ett gäng flaggor för olika Storbrittaniska kolonier som väl inte heller levde särskilt mycket längre än 30-40-talet?
Flaggkunskap har aldrig varit min påse, så jag överlämnar gärna spekulerandet till er andra.

Over and out.

(Jag behöver väl inte ens påpeka det ohyggligt osympatiska med nationalsocialism och hakkors och sånt elände. En sån här näsduk sparar jag enbart av kuriösa skäl och inte politiska.)

Längre till vänster ser vi...

Maria önskade sig en fortsättning på trappväggen. Den ser ut såhär, med min gamla prickiga barnklänning, en skyltdocka iförd fyndad sköterskeklänning och min bonusmammas gamla skolköksförkläde. Nedanför står en spegel och en blommig tavla som inte fått något riktigt vägg-hem än.
Och längre till vänster hänger delar av min samling med tvättpåsar.

Att härskna till

Oj, vilken fin liten svepask jag hittade på loppis. Gammal och handgjord, och har förmodligen använts till matvaror. Den luktar fortfarande härsket smör trots idog skurning.

Jag behöver bli påmind ibland om tider då kylskåp, tupperware-lådor och hygien-noja inte fanns. Det ger mig perspektiv på tillvaron.

Psst

Ville bara berätta att hon Anna firar 100 000 besökare och lockar med en fin garnvinst i utlottningspåsen. Så. Nu vet ni det. Men försök inte vinna, för det tänkte jag göra.

Helt uppåt väggarna

Så här såg väggen ut för några månader sedan. Inte längre.
Nu har jag hittat ett gäng tavlor som platsar där också. Alla är inte längre ovala, för det finns så många fina tavlor som jag vill ha uppe. Och de flesta har fått behålla sina broderier - tvärs emot min ursprungliga plan då jag tänkte plocka bort dem och rama in fina papper.
Men det är som det gamla djungelordspråket lyder: "En broderad tavla är gräslig - många är kitschiga."

Nästan en samling

Det är lätt att tro att det här är två vackra lampfötter av oklar härkomst men i samma glasteknik som också använts till brevpressar under något hundratals år.

Titta noga och tänk en gång till.

Det här är istället vad vi i Agata-hemmet kallar "Farligt läge."


Först hittade jag den högra på loppis för inga pengar alls. Och tyckte om den. Sen hittade jag den andra för någon vecka sedan. För en tjuga, typ.

Det är såhär det brukar börja för mig.
En sak är bara rolig. Två är snubblande nära en samling, och jag börjar undermedvetet leta efter en tredje likadan sak på loppis. Och när jag hittar en tredje är grinden öppen. Då är det ju en samling och jag kan köpa hur många jag vill.
Det är så alla mina mängder med tvättpåsar, souvenirer, stjärnljusstakar, jesustavlor, mässingsljusstakar, pannlappar, kökshanddukar och annat kommit till.

Och det finns inte riktigt plats för en till samling. Om ni frågar maken, alltså...

Fynda är silver

Ännu en fin liten samling.
I går hittade jag den söta, lilla grodbroschen på loppis. 57 kronor för silver och markasiter tyckte jag var ett trevligt pris. De två andra oxiderade silverbroscherna har jag haft ett tag.
Den översta liljan hittade jag för några månader sedan på samma loppis. Det är inte markasiter på dem, utan stenar av glas (antar jag).