Utmärkelser

Tack, snälla Fru P för den fina awarden. Den gjorde mig glad! Jag skickar den vidare till några av mina trognaste besökare och kommenterare, Myggan, Eva i Halmstad och mammagumman.

Och den här har trillat in från lite olika håll, men jag har varit dålig på att ta tag det. Nu senast från Marias stick och läs. Med den följer en uppmaning att berätta tio saker om mig själv. Okej, jag gör väl ett försök:

1. Jag avskyr smulor i sängen och skulle aldrig komma på tanken att äta frukost där.
2. Jag är en utpräglad bra-å-ha-människa. Fyller alltid på förrådet av toapapper, torrvaror, konserver och tandkräm innan det tar slut. Det ställer en hel del krav på utrymme, kan jag meddela...
3. Jag funderar fortfarande på vad jag ska göra när jag blir stor. Tills vidare får jag väl jobba med det jag är utbildad till...
4. Hem utan böcker gör mig alltid lite illa till mods och misstänksam.
5. Jag älskar smaken av bittermandel och körsbärs. Alltså är jag en varm anhängare av nybakade kubb och Dr Pepper. Och björnklister. Fast bara att lukta på...
6. Har ända sedan jag var barn använt mig av mantrat "det där kan jag göra själv" om köpesaker. Dessvärre är hybrisen parad med lättja, så långt ifrån allt blir gjort. Men bara vetskapen om att jag kan ifall jag vill räcker långt.
7. Är ointresserad av sport.
8. Läser mycket och fort, så somliga böcker har jag läst så slarvigt att de knappast kan räknas som lästa. Bäst är det med ljudböcker, för då kan jag inte skumläsa sidor som jag godtyckligt dömt ut som ointressanta.
9. Är en utpräglad nostalgiker. Blir gråtmild av släktberättelser, gamla tider och levnadsförhållanden de hade då. Är ganska säker på att jag hade gjort mig utmärkt som bondmora på 1940-talet.
10. Har alltid pysslat. Har alltid något på gång. Har alltid, alltid material för påtänkt pysslande hemma. Kommer aldrig förstå de som inte går igång på kreativt pysslande och gör saker själv. Vad håller de på med under dygnets lediga timmar?

Och nu skulle jag egentligen skicka den här utmärkelsen vidare, men se det gör jag inte. Alla har väl ändå redan fått den. Blir du sugen på att svara, så för all del - gör det!

Doft av gamla tider

Jag kom hem med en ny tvål häromdagen. När jag hade plockat bort plastomslaget så insåg jag att den doftade farmor. Rejält.
Och när jag tänker efter så stod det en flaska Opium-parfym i hennes badrumsskåp när jag var barn.

Så glad och nostalgisk jag blev.
Måste nog gå ut på lunchen och provdofta lite Opium-parfym...

Kviddevitt kviddevitt

Jag har hängt ut fågelmatshållarna tidigt i år.
Och med tanke på hur pigga småfåglarna blev, så var det nog behövligt. Jag har tidigare trott att fåglar inte behöver understöd av mat förrän tjälen kommer och snön lägger sig.
Men är man liten som en talgoxe kan man nog behöva hjälp så tidigt som möjligt, så nu hänger talgbollar och fröautomat ute.

Men min fågelfröautomat är så nesligt liten.
Här har jag hittat ett helt gäng automater som rymmer gigantiskt mycket mer än den jag har.
Tror jag måste investera i en sån där 50-centimeters.

Och nu kommer något som jag aldrig trodde att jag skulle skriva: Det är så rogivande att titta på de små liven utanför köksfönstret.

Det här fågelfröhuset kommer från Granngården och vore kanske stilig att ha i trädgården... Men den verkar inte vara tillräckligt stor för mina behov.

Rät blir slät

Den här lilla barnkoftan har jag repat upp. Efter mogen övervägande insåg jag att det rätstickade inte gjorde garnet rättvisa.
Nu har jag börjat om. I slätstickning.
Mycket bättre.

Rätstickad version.

Slätstickad version. Garnet framträder tydligare och räcker längre.



Tillägg: Alla som funderar på vilket garn jag använder kan jag meddela att det är det självrandande garnet Opal Hundertwasser 625 Winterbild.
Det består av 75 % ull och 25 % polyamid och 100 gram är 425 meter långt.

Opal finns i mängder med olika färger och kollektioner, men de två Hundertwasserkollektionerna är inspirerad av den österrikiske konstnären Friedensreich Hundertwassers målningar. Han levde 1928 till 2000 och var influerad av österrikisk jugend.

Stenar av kol

Jag tycker om gamla smycken. Med lite idogt letande kan man hitta en hel del fint fortfarande på loppisar.
Av min mamma har jag fått några gamla stenkolshalsband som hon hittat under sina loppisräder. Jag har hittat några själv också, och jag tycker att de är väldigt vackra.
Det här använde jag på min farmors begravning, för stenkol har mest använts sorgesmycken traditionellt sett.

Stenkolssmyckena kom i ropet under 1800-talet. När drottning Victoria i Storbritannien blev änka 1861, 42 år gammal, använde hon sorgesmycken flitigt. Tidigare hade det använts företrädesvis till munkars radband, men nu blev det en vanlig del av hovets sorgdräkt. Och när överklassen använder något så blir det populärt och sprider sig till alla samhällsklasser.
Men alla hade inte råd med äkta vara, utan kopior av svart glas finns också på loppisar och auktioner.
Vad skillnaden är har jag aldrig riktigt fått belagt, men jag tycker att man kan se skillnad på de som är lite gråare i glansen och glassmyckena som ofta är lite slarvigare slipade.

Istället för musik - förvirring

Det sista halvåret har jag lyckats drälla bort inte mindre än tre viktiga saker. En basker, passet och glasögonen.
Låt mig slå fast en sak: Jag tappar inte bort saker. Inga nyckeknippor trillar ur mina fickor. Inga vantar glöms på bussen eller kaféer.
Jag vet var jag har mina prylar, åtminstone på ett ungefär. Jag minns när jag sist använde något eller höll i något och allt kommer alltid till rätta.

Så att min fina dragspelsbasker försvann i våras var verkligen surt. Borttappad? Kvarglömd? Jag hade ingen aning, och det var ovant. Jag brukar åtminstone komma ihåg när jag använt saker sist och därigenom kunna gissa mig till var de är. Men var jag än letade såg jag inte skymten av en basker.

I höstas insåg jag att mitt pass inte låg där det skulle. Mycket märkligt, för pass försvinner ju inte bara. Men eftersom jag inte har något passbehov just nu så orkade jag aldrig bli orolig på riktigt. Det skulle säkert dyka upp.

När så mina glasögon inte hittades igen efter sommaren blev jag bekymrad. Min syn är inte sämre än att jag klarar mig utan, så under lediga perioder brukar jag glömma bort att använda dem. Alltså hade jag haft flera månader på mig att drälla bort dem.
Men var?! När hade jag dem senast?
Oerhört frustrerande!

I dag plockade maken fram en ryggsäck ur ett skåp, och när han gick igenom fickorna låg alla tre sakerna där.
Så klart. För jag tappar ju inte bort saker. Jag glömmer bara bort var jag lägger dem ibland.

Tyck om varann!

Nämen, det här var väl ett fint initiativ! Att skänka kärlek och respekt till såna som förtjänar det i bloggvärlden är ju en fin idé. Så fin att den är värd en egen blogg.

Att min lilla blogg råkar vara en av de omnämnda har inget med saken att göra - idén är värd att uppmärksamma ändå!

Kul! Och tack för uppmärksamheten! Nu blev jag glad!

Ibland glimmar det till

Senaste fynden. Skål på fat och stor, trekantig skål för typ 40 kronor styck.

Den stora till höger tror jag är ur serien Blixt från Glimma glasbruk, men vad är den till vänster för någonting?

Svara mig, du - var är de nuuuu?

Jag är en sån där bloggläsare.

Har många på favvo-listan, faktiskt fler än vad som syns här till höger. Det blir många blogginlägg om dagen som jag försöker plöja igenom. Det resulterar ofta i att jag är en dålig kommenterare. Dåååålig.
I kväll satt jag och tittade igenom hela blogglistan, alltså inte bara de senast uppdaterade utan alla. Och insåg att på grund av Google reader så glömmer jag bort en hel del favoriter som jag tidigare tittade in hos åtminstone varje vecka.
Nu när jag hittar igen dem så ser jag att de inte bloggat på länge. En del har inte skrivit på flera månader eller år.

Å då blir jag så nyfiken och fundersam.
Vad kan ha hänt i deras liv - har de bytt bloggadress, blivit hemliga, glömt bort sina inloggningsuppgifter eller helt enkelt insett att det går att överleva utan att blogga var och varannan dag?

Själv har jag så svårt att se hur jag skulle kunna sluta blogga för gott. Fast det går kanske, om man bara ger sig tusan på det. Ungefär som att sluta röka.

Fick följa med hem

Ett svagt turkosfärgat spilkum från Bo Fajans var för fint för att lämna kvar. Det är lite naggat och skavt och uppenbarligen väldigt använt. Det tycker jag om.

Det blåvita emaljfatet saknar märkning, men visst doftar det formalin och omsorg och stärkta förkläden och "peang, syster" lång väg!

Klockan klämtar för dig

Jag har gått från idé till handling. Känns bra. En spetsduk fick göra bekantskap med ett urverk och en ny väggklocka är född.
Skir och fin.
Funderar på om det kan finnas ett intresse för såna här i en större produktion... Hör av dig om du tycker det.

Randiga futter

Färdiga!
Rolig stickning med två olika färger Noro kureyon sock, nämligen 180 0ch 185.
Och jag använde mig av det här Drops-mönstret, fast körde resårstickning med en rät en avig istället för mönstrets två av varje.
Jätterolig stickning, som går i ett huj tack vare det vackra garnet och ränderna.

Nu tänkte jag använda det som är kvar på nystana och sticka ett par till, men från tårna den här gången för att kunna reglera längden efter hur långt garnet räcker. Några tips på bra standardmönster?

Jag förstår att alla nu funderar, men - nä, det är inte mina ben som är så där ojämna, utan tajtsen som knölade ihop sig under sockorna.

Welcome to my world

Tanterna på min lokala Kupan-butik är snälla, men de lever i ett parallellt universum jämfört med mitt eget.
När jag kom med de här fynden till kassan så befarande jag att mina ynka kontanta sedlar inte skulle räcka, för det är ju FYND. Och jag hade bara runt en hundring i plånboken.

Tanten vände och vred på de fina stickhäftena och den häftade syboken med bibehållna mönsterark och sa "Jaa.... jag tar väl fem kronor. För alla."

Och eftersom jag är helt renons på pokerfejs så stirrade jag på henne och sa med begränsat kultiverad ton "Va?!"

Men hon envisades. "Det är ju bara gamla tidningar..."





På Tradera har en likadan "100 landskapsvantar" gått för 225 kronor och på Slöjdmagasinet kan man köpa den för 450 kronor. Och "Vi syr åt småbarnen" slutade på 155 kronor på Tradera....
Jag stannar där.

Äppel päppel pirum skalum

Högst upp på min hylla i matrummet sitter ett sent fynd. Nej, det är inget medeltida tortyrinstrument - som alla begåvade känner till - utan en äppelskalare. Den låg och skrotade på Erikshjälpen men passade bättre hos mig.
Någon dag ska jag testa om den fungerar också, men tills dess nöjer jag mig med att den är snygg.

Ett tankespån

I somras hittade jag den här tio år gamla boken av Jonas Hasselrot på loppis. Bläddrade lite snabbt och konstaterade - som jag så ofta gör - att 40 kronor inte är särskilt mycket pengar. Alltså fick den följa med hem. Och det är jag glad över, för den är full av fakta, tillverkningsinstruktioner och kunskap om korgar.



Bland annat har jag fått lära mig att mitt blåmålade loppisfynd med diagonalflätade spån har en modell om kallas Frukorg eftersom den användes när fruarna gick och handlade.Och den rakflätade spånkorgen som jag fick för många år sedan av min mormor är av finsk modell och kallades ofta för Pärtkorg.Och börjar man se sig omkring i sitt liv och fundera på vad de förr hade tillgång till i vardagen för att bära matsäck i, plocka svamp i, förvara utsäde och kläder i eller sila enbärsdricka igenom, så inser man att det var begränsat. Plasten var inte uppfunnen. Tyg fanns inte heller i obegränsade mängder och måste vävas för hand sedan linet skördats eller fåren rakats.
Men rötter, näver, halm och spån fanns till hands och var gratis.


Kunskap är aldrig tung att bära.

Bra bok!

Tidlösa mönster

Textilnörd? Här kommer ett bra julklappstips:"Tidlösa mönster" heter en nyutkommen bok som fokuserar på mönsterskatter från 1950-talet. Ohyggligt allmänbildande. Har utkommit på Norstedts förlag och är skriven av Gisela Ehronn.
Missa den inte.

Ja vi elsker...

Liten virkad kudde fick följa med hem. Från loppis, så klart. Det behöver väl knappast nämnas? Inte för att jag har någon relation till Norge, utan för att den var så söt. Och eftersom jag inte själv kan virka.
Fast som vanligt blev jag sugen på att testa. Visst vore det kul med fler flaggor i soffan?

Och eftersom jag vet att mina bloggläsare är nyfikna så - varsågod. Lite mer information om den norska flaggan:

Den norska flaggan tillkom 1821. Norge var från och med 1397 och fram till 1814 i union med det danska riket, och flaggan bygger i grunden på den danska Dannebrogen. Flaggan har även ett infällt blått kors som symboliserar Norges dåvarande union med Sverige, en union som varade åren 1814–1905. Det blå infällda korset är betydligt mörkare än Sveriges nuvarande flagga. Detta beror på att Sveriges flagga före 1905 var mörkare än den är i dag. Färgerna rött-vitt-blått var även symboler för stater vars statsskick byggde på folkrepresentation, till exempel Frankrike, USA, Storbritannien och Nederländerna.[1] Flaggan är en nordisk korsflagga, vilket innebär att den vertikala korsarmen är något förskjuten inåt (mot flaggstången), och flaggan ansluter därmed till övriga nordiska flaggors utformning. Norges flagga används även på Jan Mayen och Svalbard som ingår i det norska riket och som saknar egna flaggor.
Tack wikipedia.

Medusin?

I hemmet finns två stora apoteksburkar sedan tidigare. De härstammar från min farfars fosterhem där hans föräldrar drev bageri i källarvåningen.
Borsyra (eller boraxsyra) är en svag syra vars främsta användningsområde är som antiseptisk lösning, brandsläckningsmaterial och insektsbekämpning. Den används även som konserveringsmedel i livsmedel och har E-nummer 284.

Bikarbonat används praktiskt i bland annat pulversläckare, en typ av brandsläckare som innehåller pulver som släckmedel. Inom matlagningen används det, ofta i form av bakpulver, som ett jäsmedel vid bakning.


Häromdagen hittade jag en spännande apoteksburk på loppis. Vem blir inte nyfiken på "andra klassens gift"?
Jag kan erkänna att jag fick leta information på nätet innan jag lade burken i diskvatten. Vad vet man. Om man, som jag, inte var närvarande på särskilt många fysiklektioner så saknas den basala kunskapen om hur olika saker reagerar på andra saker. Och någon gasutveckling eller explosion i hemmet var jag inte särskilt sugen på.

Blyglete är en viktig industrikemikalie, främst för tillverkning av blyackumulatorer, men även för glas- och keramikindustrin. Kan också ingå i glasyrer och emaljer, varvid den omvandlas till svårlösliga blysilikater. Används också inom gummi- och plastindustrin samt i färgpigment och i fernissor.


Hmm. Förmodligen ingen explosionsrisk, men mitt senaste loppisfynd har nog inte använts i ett bageri i alla fall.
Och alla burkarna är tomma, om nu någon blev orolig...

Plastic fantastic

Fina plastburkar i materialet Mepal, undertill märkta med SPI Sundsvall stod på lördagsloppisen och väntade på mig.
Jag gissar 1950-tal. Men något mer kan jag inte uttala mig om. Någon som kan allt om plast på sina fem fingrar?
Nåväl - fyndpris, spännande ursprung, bruksföremål. Kan det bli bättre?

Plastlocken ligger bara på löst och gör dem till ganska odugliga förvaringskärl, men i kylskåpet ska de väl kunna stå och förvara nått.

Skyll er själva

Nu vill jag inte höra något grinande. Ni hade er chans.
Vecka efter vecka, månad efter månad, gick jag och fingrade på den diskreta servisen som stod längst ner på loppishyllan. Inte ens när priset halverades till 225 kronor var någon intresserad av den fint gråvita Rörstrands-servisen med tydlig 50-talskänsla.
Och vecka efter vecka sa jag till mig själv: "Om den står kvar nästa gång så köper jag den." Men gång på gång intalade jag mig att den skulle få stå kvar. Att någon annan skulle få chansen. Att vi inte behöver fler koppar och tallrikar.
Men så till sist.
Ingen hade förbarmat sig över de 36 delarna med flata, djupa, assietter och nio koppar med fat.
Priset var fortfarande 225 kronor.
Någon måste ju kunna älska den här diskreta servisen som knappt hade använts.
Och eftersom denna någon var jag så fick den följa med hem.

Nu har vi en vardagsservis till. Hurra!
Men jag vet inget om den. Och det hjälpte inte att gå in och leta på Svenskt porslin, för jag hittar den inte där.
Någon som vet mer?

Vilket kex!

Nä, den här stora burken såg väl inte så märkvärdig ut där den stod på loppishyllan. Men ändå … den kändes äldre. Och mycket riktigt. Undertill hittade jag en charmig stämpel från Örebro kexfabrik.Nu pågick det visserligen tillverkning ända till 1976 under namnet Örebro kex, men den här snygga instansningen är helt säkert äldre än så.
Varför köpa nya zinkburkar när man kan köpa gamla?
40 balobas kostade den. Utan kex.

No cleaning lady

Mitt absoluta favoritprogram i radio är Stil i P1. Ett märkligt inspirerande program, fullt med kunskap man inte visste att man behövde.

I veckans program handlade det om det bortglömda plagget Städrocken. Eller kappklänningen, rockklänningen eller sommarklänningen eller vad man nu väljer att kalla dem...
Städrocken blev populär på 50-talet, samtidigt som hemmafrun blev det. Hon behövde en enkel hemmaklänning att städa, koka grytor och gå till mjölkbutiken i. Snabb att dra på, lika snabb att dra av. Skyddade mot allt med stora fickor att förvara dammtrasor och annat i.
Nu är de bortglömda.

Det fick mig att plocka fram min samling ur garderoben.
Jag har köpt på mig städrockar och bomullsklänningar i många år. Till en början för de vackra tygerna, men nuförtiden använder jag dem gärna och ofta.
Men jag köper bara bomull. I slutet av 60-talet började det dyka upp nylon, rayon och andra otäcka konstfiber i kappklänningarna. Det går bort.
Den som förväntar sig mint kondition blir nog besviken. Städrockar har använts och nötts, och saknade knappar, trasiga sömmar och små hål är väldigt vanligt. Mig gör det inget. Jag lappar och lagar eller lever helt enkelt med slitaget.
Jag är inte själv i särskilt mycket mint kondition, så det matchar liksom.

Men jag har dem sannerligen inte när jag städar. Utan till vardag och fest. En nyttig färginjektion för en som annars föredrar svart i klädsel.

Det finns fler städrockar i mitt hem, men det här är de jag brukar använda. De andra väntar på - ska vi kalla det - att bli lagom i storlek. För jag låter sällan eller aldrig det faktum att de är för små avskräcka mig från inköp.


Stil sänds i P1 på fredagar klockan 10.03 med repris på lördag klockan 08.05. Lyssna då!

Praktiskt och vackert

En god vän - som jag vet tjuvläser här fast hon aldrig ger sig till känna enligt god bloggetikett - var snäll och delade med sig av två fantastiska hatthyllor som suttit i hennes hus.
De har en ljuvlig gulgrön nyans, med de snurrbara krokarna kvar. Men är vid närmare påseende alldeles för klen för att fungera som klädhängare i hallen. Det är inte klokt vad två personer behöver många jackor och halsdukar ...

Nu sitter den ena hyllan på vardagsrumsväggen för att jag ska kunna hänga mina stickpåsar nära till hands i soffhörnet. För tänk om man vill byta stickning mitt i något spännande!
Nu är mina stickpåsar av allehanda tyger, men det ska bli ändring på det också på sikt. Jag har en plan, som det brukar heta ...
Här är mitt älskade stickhörn.

Glada ränder 2

Sakta växer norosockan fram. Till min stora glädje. Under helgen ska den nog bli färdig, fast sånt vågar jag knappt skriva, för det är när jag blir sådär storvulet kaxig som mina stickningar brukar hamna i påsar och omvandlas till ufon för tid och evighet.

Glada ränder 1

Ett loppisbesök.
Två gladrandiga krukor från Bo fajans. Inte direkt mint kondition, men väl värda sina tio kronor vardera.
Nu ska de paras ihop med vardera svart blomfat och så ska mina pelargonsticklingar få bo här i vinter.

Fredag

Om gud vill och skorna håller så ska jag sätta upp några hyllor i helgen, lämna grejer på loppis och kanske ta några sista tag i trädgården. Och så ska jag umgås med maken, fika och sticka på mina randiga norosockar.
Vad ska du göra?

Parfymblogg

När jag nu ändå var inne på ett parfymeri passade jag på att provdofta på parfymer. En favoritsysselsättning eftersom jag alltid är på jakt efter den ultimata parfymen.

Jag vill gärna ha något lite dammigt, tungt och spännande. Doftar det melon eller billig Date-parfym springer jag.

Och i dag trodde jag att en riktigt klassisk tantparfym skulle passa mig. Så jag provade Chanel No 5. Den där som Marilyn Monroe använde.
Och den verkade lovande. Tills den hade satt sig ordentligt och doftnoterna framträdde efter någon timme.
Då. Luktade jag som min svärmor.

Missförstå mig inte. Jag gillar min svärmor. Men jag har ingen högre önskan om att gå runt och lukta som hon gör.

Jag letar vidare.

Smink-blogg

Mina skönhets-laster är få.
Jag sminkar mig sparsamt nuförtiden. Inte för att jag inte behöver utan för att jag inte riktigt orkar bry mig. Det skulle tonårsversionen av mig själv vetat om - som kunde ägna en timme åt att mejka och fixa och tupera och greja. Aldrig utanför dörren utan min eyeliner, var en paroll jag hade för 20 år sedan.
Emellanåt permanentfärgar jag ögonfransarna. Det är skönt. Då behöver jag bara böja till dem. För böjer gör jag. Varje morgon.
Annars: mascara, kanske kajal och eller ögonskugga till vardags.
I bästa fall rouge. Läppstift är helkört, det orkar jag aldrig hålla koll på.

Jag bryr mig inte om märken, mer om funktion.
Jag kommer sällan ihåg vad för mascara jag använder eller vem som ligger bakom det rouge som ligger och skakar sönder i någon necessär.

Men jag går inte många steg utan min eight hour cream.
Så. Nog med reklam.

Lyssna!

Johan Norberg och Jonas Knutssons tredje gemensamma skiva: Skaren: Norrland III är en lisa för själen. Visst har du väl spotify?! Det är i alla fall dit jag länkar!

Tillsammans med Kraja har de gjort ett liten stillsamt mästerverk där folkmusik och jazz blandas.

Och eftersom jag unnar småskaliga musiker deras inkomster så vill jag uppmana alla att köpa den här skivan och inte bara lyssna på Spotify. Det tänker jag göra.

Nu grön-skar det

Går det att ana den fina, gröna natriumburken bakom alla gröna blad? Ett typiskt spontaninköp som jag - ärligt talat - inte hade något direkt behov av. Trodde jag.

För den blev ju perfekt som minipiedestal i köksfönstret.